av okänd författare:

Det var en gång en liten kvinna som gick längs en dammig väg. Hon verkade vara mycket gammal, men hennes steg var lätta och hennes leende hade glansen av en bekymmerslös flicka.

Vid en ihopkrypen gestalt som satt vid vägkanten stannade hon och tittade ner.

Varelsen som satt där på vägens damm verkade nästan kroppslös. Det påminde om ett grått täcke med mänskliga konturer.

Den lilla kvinnan böjde sig ner mot gestalten och frågade: "Vem är du?"

Två nästan livlösa ögon tittade trött upp. "Jag? Jag är sorgen", viskade rösten hackigt och så tyst att den knappt hördes.

"Ach sorgen!" utropade den lilla kvinnan glädjande som om hon skulle välkomna en gammal bekant.

"Känner du igen mig?" frågade sorgen misstänksamt.

"Självklart känner jag igen dig! Du har följt mig en bit av vägen igen och igen."

"Ja men …" misstänkte sorgen, "varför flyr du då inte från mig? Är du inte rädd?"

"Varför skulle jag fly ifrån dig, min kära? Du vet ju själv bara för väl att du når ikapp varje flyktig. Men vad jag vill fråga dig är: Varför ser du så lågmodig ut?"

"Jag …, jag är ledsen", sa den gråa gestalten.

Den lilla gamla kvinnan satte sig bredvid henne. "Så du är ledsen", sa hon och nickade förstående med huvudet. "Berätta för mig vad som tynger dig."

Sorgen suckade djupt.

"Ach, du vet", började hon tveksamt och överraskad att någon faktiskt ville lyssna på henne, "det är så att ingen bara tycker om mig. Det är min öde, att gå till människor och stanna med dem för en tid. Men när jag kommer till dem backar de tillbaka. De är rädda för mig och undviker mig som pesten."

Sorgen svalde hårt.

"De har uppfunnit fraser för att förvisa mig. De säger: 'Käbbel och skräp, livet är ljust.' och deras falska skratt leder till magsmärtor och andnöd. De säger: 'Berömvärt är det som gör ont.' och sedan får de hjärtsmärta. De säger: 'Man måste bara rycka upp sig.' och de känner som om deras axlar och rygg skulle gå av. De säger: 'Bara fega gråter.' och de tillbakahållna tårarna spränger nästan deras huvuden. Eller så bedövar de sig med alkohol och droger så att de inte behöver känna mig."

"Oh ja", bekräftade den gamla kvinnan, "sådana människor har jag också mött många gånger …"

Sorgen sjönk ännu lite mer ihop.

"Och jag vill ju bara hjälpa människor. När jag är nära dem kan de möta sig själva. Jag hjälper dem att bygga ett bo för att vårda sina sår. Den som är ledsen har ett särskilt tunn hud. Viss sorg bryter upp igen, som ett dåligt läkt sår, och det gör väldigt ont. Men bara den som tillåter sorgen och gråter alla outgråtna tårar kan verkligen läka sina sår. Men människor vill inte att jag hjälper dem med det. Istället sminkar de på sig ett krasst skratt över sin nästan läkte sår. Eller så klär de sig i en tjock rustning av bitterhet."

Sorgen tystnade. Hennes gråt började svagt, sedan starkare och till slut helt förtvivlat. Den lilla gamla kvinnan tröstade den hopkrypna gestalten. Hur mjuk och len hon kändes, tänkte hon och smekte ömt det skakande knippet.

"Gråt bara, sorg", viskade hon kärleksfullt, "vila så att du kan samla kraft. Du ska inte vandra ensam längre. Jag ska följa med dig så att hopplösheten inte vinner ännu mer makt."

Sorgen slutade gråta. Hon reste sig upp och betraktade förvånat sin nya följeslagare: "Men …, men - vem är du egentligen?"

"Jag?" sa den lille gamla kvinnan och log. "Jag är hoppet."