En liten vishetshistoria av okänd författare:

Två vänner vandrade genom öknen. Under vandringen uppstod en dispyt och den ena slog den andra i ansiktet i affekt.

Den som blev slagen kände sig förolämpad. Utan att säga ett ord, knäböjde han och skrev följande ord i sanden:

"Idag blev jag slagen i ansiktet av min bästa vän."

De fortsatte sin vandring och kom snart fram till en oas. Där beslutade de båda att bada. Men vännen som hade blivit slagen fastnade plötsligt i gyttjan och höll på att drunkna. Men hans vän räddade honom bokstavligt talat i sista stund.

Efter att vännen som nästan drunknade hade återhämtat sig, tog han en sten och skar in följande ord:

"Idag räddade min bästa vän mitt liv."

Vännen som hade slagit och även räddat den andra frågade förvånat: "När jag kränkte dig, skrev du bara din mening i sanden, men nu ristar du orden in i en sten. Varför?"

Den andra vännen svarade: "När någon har kränkt eller förolämpat oss bör vi skriva det i sanden, så att vindens förlåtelse kan sudda ut det. Men när någon gör något bra för oss kan vi rista det in i en sten, så att ingen vind någonsin kan sudda ut det."