Ute snöade det ymnigt
Vinden var aningen för kall
för en promenad ute.
Hon gjorde som så många gånger förr.
Hon satte sig till rätta.
Tände ljuset.
Och landade på stolen.
Hon flöt ut i den fria
andningen
som så många gånger förr.
Kanske hon skulle komma fram
denna gång?

Hon landade i bilden av
sina barfota fötter
på stigen. I utkanten av
storskogen
som ledde ner till vattnet.
Bredvid ängen med det
höga gräset och de
färgglada blommorna.
Ljumma vindar som puffade
mjukt mot bara ben och armar.
Här är det alltid sommar.
Här är det alltid skönt.
Här har hon alltid varit ensam.
Aldrig mött någon annan.
Förän nu de sista gångerna.

Stillheten rådde där tills
hon på håll såg något diffust.
Någon som hon inte sett förut.
Eller, kanske hade hon det?
Hennes steg saktade ner.
Men hon kunde inte se
vem det var.

Märkligt!

Hon gick och gick
Figuren tyckes henne inte
komma närmare?
Frustration
steg inom henne och
dagdrömmen
flöt ut.
Flöt bort.
Lika ogreppbar som
de andra gångerna.
När logiken slog till.

Stigen hon gick hade förändrats
och hon var nyfiket undrande.
Vem var det som satte stopp
för hennes annars så lugna
stillsamma andnings vandring?

Svaret kom efter några dagar
Ni vet, så där helt apropå.

Det var ingen annan än
Lilla fröken Duktig. Hon som legat dold.
Hon som under året fått sig några rejäla käftsmällar.
Igen!
Tristess och Leda har följt henne hack i häl. Hårt dömande och väldigt kritiska.
Lilla fröken Duktig. Hon kämpade tappert emot. Vilket ökade på stridslystnaden hos de där andra två.

Tilltufsad och hårt åtgången låg fröken Duktig kvar där på slagfältet.
Utslagen och uppgiven.
Övermannad.
Trött på alla stridigheter.
Under tiden som självömkan sipprade ut och iväg och rann bort i strida strömmar.
I fårorna av ett slagfält, som ingen egentligen kunde se
återfick acceptansen sin plats.

🌟🌟🌟🌟🌟🌟🌟🌟🌦🌦🌦🌟🌟🌟🌟

Ja, jag tror att det är så jag summerar årets lärdomar 2023.
Repetitiva mönster som kommer och går igen.

Önskar er alla
Ett Gott Nytt År
🌟⭐️🌟