Att kunna skratta åt sig själv.
Att skratta är hälsosamt, oavsett vad man skrattar åt. Vem som inte tar sig allt för viktig, kan även skratta år sig själv. Jag tänker på Castanedas böcker, där Don Juan och Don Genaro ofta skrattade åt Castanedas syn på världen och somliga av hans gärningar. Ibland skrattade dom så att dom rullade sig på marken.
Don Juan sa att den enda skillnaden mellan att skratta eller gråta är att man känner sig bättre när man skrattar. Därför har han valt att skratta. Sen citerar jag ur mitt inlägg "att leva som en krigare":
"Om du inte tar dig själv för så viktig tar du inte dina medmänniskor för så viktiga heller. Krigaren kan skratta åt sig själv och de som är runt honom.
För att förlora den egna viktigheten måste man inse att alla människor, inklusive sig själv, är dårar och man kan skratta åt dårskapet, utan att det är personligt menat om man skrattar åt någon.
Detta kan ibland missförstås av människor som tar det personligt. Jag hade själv mina problem med det på tiden som Fata Morgana inte ännu kände mig så bra som nu. Ibland kände hon sig träffad. Först när hon såg hur mycket jag skrattar åt mig själv började hon se saken med andra ögon.
Men ibland reagerar hon fortfarande efter sitt gamla mönster. I somras var vi ofta ute på sjön och hyrde en trampbåt. En gång trillade hon i vattnet redan en minut efter att vi var på båten. Jag gapskrattade och sa "nu är vi inte ens en minut på båten och du trillar redan i vattnet". Hon var nog lite sur. Men ett par veckor senare hände mig samma sak. Jag trillade i vattnet innan vi var en minut på båten. Jag skrattade nog ännu mer än när Fata Morgana trillade i vattnet. Men hon börjar att förstå mig bättre och bättre nu.
Om man inte tar sig själv och andra allt för viktig, skrattar man åt situationen, inte åt människan. Man skrattar oavsett om det är andra eller om man själv är den som hamnar i situationen. Ett problem kan det bli om det handlar om människor som inte vet varför man skrattar, som tar det personligt och blir sura.
Hur är det med er? Kan ni skratta åt er själva, t.ex. när ni gör något dumt?
![[snowy00]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0:
Det är nog både och för mig. Har ganska lätt till skratt, men samtidigt kan jag ganska lätt ta saker personligt också. Kanske ligger det någon osäkerhet blandat med dåliga erfarenheter hos mig
#1:
När man är barn blir man ofta utskrattad och det sätter kanske fast sig i undermedvetandet och förblir där även när man är vuxen. Man reagerar som när man var barn och känner sig därför inte bra när det händer som vuxen. Men när jag började ta mig mindre viktig, började jag skratta med dom andra när dom skrattade åt mig. Det känns bättre. Och sen började jag mer och mer kunna skratta år mig själv.
Jag minns när jag just flyttade till Sverige och började skolan där. Jag kunde inte många ord svenska. När vi hade luciafest i skolan pratade vi om vem som blir lucia, vem som blir tärnor och pojkarna skulle bli tomtar.
Jag visste inte vad ordet "tärnor" betyder. Men det har en likhet med det tyska ordet "Laterne" som betyder lykta. Eftersom lucian hade ljus på huvudet, föreställde jag mig att tomtarna skulle ha lyktor. Men sen visste jag inte om man skulle skaffa dessa själv och så frågade jag "var ska tomtarna få tag på tärnorna". Hela klassen skrattade. 😄
Jag är nog åt båda hållen. Har lätt till skratt. Men kan också känna ett starkt obehag av att andra skrattar åt mig. Beror nog mycket på sinnesstämning som råder inombords. Ibland ligger såren för nära ytan och då blir jag ledsen men uppfattas som sur.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Det är såren som måste läkas. Jag kan ge dig ett exempel på hur man kan läka sår. När Fata Morgana var ung, hade hon 2 vänninor som alltid brukade säga saker som att dom har finare hår, finare naglar osv. än hon och det tryckte ner henne och skadade hennes självförtroende. Detta var anledning till olika reaktionsmönster som dök upp ibland.
Men när hon kom till insikt om att dessa väninnor sa sådana saker bara för att puffa upp deras egna dåliga självförtroende, var det en medvetshetsprocess för att bli av med sådana reaktionsmönster. Man kan observera sig själv när de dyker upp och sen kommer "aha upplevelsen", "där har vi det igen" och medvetheten om att hon bara reagerade så pga andra människors dåliga självförtroende. Medan såren läkte, blev hon allt mer av med sådana reaktionsmönster.
#4: En del sårigheter går nog aldrig riktigt bort… Men man lär sig leva med dem. När medvetenheten om dem vaknar.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#5:
Ofta är det andra människors omedvetenhet som sårar, dvs. deras egna brister. Är man medveten om det, läker såren bättre.
#6: Ja så är det så klart.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#2:
Jo, det är nog något som ligger där i det undermedvetna
Starta ny diskussion