#0: Jag svarar här i morgon 🙂

Intressant inlägg.
Det rör vid något inom mig som jag inte riktigt kommer åt, just nu.

#0:

Säger vi så, att om jag tänker ut saker i minsta detalj, ska det ha en mening.

Men sen finns det upprepande tankar, t.ex. man hör en låt som man inte får ut ur huvudet och då upprepar sig också texten tll låten i huvudet. På tyska säger man att låten är en "Ohrwurm" (en öronmask). Hjärnan producerar sådana här öronmaskar om den har långtråkigt eller om vi är okoncentrerade eller stressade.

Egentligen räknas det till tvångstankar, som dock alla människor har. Något liknande är det också att ha en tvångsmässig lust att räkna siffror eller utföra matematiska beräkningar. Det kallas Arithmomania. I svag form kan det förekomma hos nästan alla människor, t.ex. att omedvetet räkna trappstegen som man går. Hjärnan har långtråkigt och i brist på sysselsättning räknar den trappstegen.

Men i stark form kan det vara belastande för en människas liv, dvs. om man inte själv kan stoppa derssa tankar.

#3:

Jo, jag fick ju diagnosen OCD (tvångssyndrom) för några år sedan. Men just det är nästan obefintligt nu… Men sånt kan ju komma tillbaka, och komma och gå. Det jag tyckte var intressant dock var att den delen av mig som tänker på det sättet inte varit aktiv på över ett år nu…. Som att källan till dessa tankar är borta. Eller att de kommer och är endast när det behövs eller finns en mening, som du är inne på🙂

Mig själv var egentligen bara menat som ett exempel och inget som tråden egentligen skulle kretsa kring hehe

#4:

Kanske det beror på vilka situationer som man hamnar i, om det kommer tillbaka eller förblir borta? Men det kanske är en del av den inre dialogen, att hjärnan försöker att upprätthålla den genom meningslösa aktiviteter om det inte finns annat att göra? Det finns ju en hel del meningslösa aktiviteter, t.ex. varför sjunger somliga människor under duschen? Vi gör nog en hel del meningslösa saker i livet. 😊

Är det inte fantastiskt? Hur den besatta delen av vårat sinne kan ge upp, och dö, för att i stället lämna plats åt sundhet, ljus och medvetenhet?

Ja det är just det som långsamt börjar hända, när man mediterat, iakttagit sig själv, arbetat medvetet med energier, vänt ut och in på allt som finns i sinnet osv… så börjar den inre kraften, energin, att tränga sig igenom helt av sig självt. I alla fall är det också mina erfarenheter. När jag är på bussen, tåget, i folksamlingar eller var som helst, så händer det nu och då att det blir tyst i sinnet, att sinnets aktivitet plötsligt upphör av sig självt och jag kan inget annat än förundras över hur det sker när man som minst anar det?

#5:

Det kanske inte är svårare än så😊

#6:

"vänt ut och in på allt som finns i sinnet osv…"

Har funderat på detta inatt när jag inte kunnat sova (men det var så klart inte anledningen till min sömnlöshet)… Men det är precis så jag ser och upplever det. Som en process att vända ut och in på allt som gömmer sig i sinnet (ett sammanfogade av det medvetna och det omedvetna)… Att möta sina skuggor, att kasta ljus i sitt mörker, och acceptera alla sidor, mörka som ljusa. Först då dör besattheten, och Kärleken infinner sig🙂 lite som du skrev om i andra tråden om villkorslös kärlek

#8: Ja precis. Tänker att det bara handlar om medvetenhet. Att bli medveten om sig själv, om sina skuggor, om sina tankar, om sina beteendemönster osv, dvs om precis allt som händer och sker i sitt sinne och även om de ljusa och goda inom oss. Det är genom denna medvetenhet som sedan inre transformation sker och det helt av sig självt 🙂

#9: Jo, och ju tystare och ju mer fridfullt det är i sinnet, destå lättare är det att urskilja dessa, tankar, mönster, osv… Och ju mer man urskiljer och uppmärksammar dem, ju tystare och mer fridfullt blir det

Ännu ett sånt där ämne man kan fundera, och spinna vidare länge på😊

#10: Till en början var det då som oron pockade på. För det hände ju inget…. så blev jag varse impulserna som Hela tiden inte riktigt kunde vila….Innan det gav med sig. Blev det som värre….

#11: Ja, det kan nog hända att det upplevs som att det blir värre i början eftersom man blir mer medveten om dessa sinnesimpulser. Men det betyder ju bara att man nu lägger märke till allt sånt som går genom huvudet, som man förr förbisåg😊 iaf tänker jag att det kan vara så.

#12: jo, det är först då vi oftast ser det.

#12:

Jo, jag ser det precis som du.