#0:

Kanske man måste erfara dessa tillstånd för att kunna kasta bort dom? Sen vet man att de finns, men att de inte behövs. Strävar man efter dessa och försöker att uppnå saker, springer man efter den dinglande moroten frmför näsan. Slutar man att sträva och att försöka uppnå saker, först då er vägen fri för att erfara samadhi.

Men man ska passa sig för fällan att lura sig själv, att säga "nu slutar jag att sträva och försöka att uppnå någonting för att kunna erfara samadhi", för i så fall strävar man fortfarande. Det är inte lätt det där. 😄

#1: Ja det kanske är så. Precis, försöket att sluta sträva är ju i sig att sträva. Som att försöket att sluta tänka, är en tanke i sig…..🤔 egot är ibland lömskt att ha att göra med😄

#2:

Ja, det måste hända någonting i livet som får en att ge upp att sträva efter saker och över huvud taget ge upp allt i livet. Så var det med Tolle, Osho och även med mig. Men det som kan hända som får en att ge upp allt är inte roligt, speciellt tiden tills man ger upp. När man sen hittar skatten inom sig vet man inte riktigt vad som står på.

Din text påminde mig om vad Osho skrev om sin upplysning:

"På dagen som ansträngningen slutade, slutade jag också. För man kan inte existera utan ansträngning; man kan inte existera utan önskningar; man kan inte existera utan att sträva efter någonting. Det som vi kallar för egot eller för jaget är ingen sak, det är en process. Det är inget substantiellt som finns inom dig. Du måste återskapa det varje ögonblick. Det är som att cykla: Så länge du trampar på pedalerna fortsätter cykeln att rulla. När du slutar stannar den. Kanske rullar den en liten stund till, men i själva verket stannar cykeln när du slutar trampa. Den har ingen energi, ingen mer kraft att köra. Den faller omkull."

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1509358/oshos-upplysning-den-langa-versionen

#3:

Jag minns själv att jag inte visste vad som stod på, när jag kände den djupa lycksaligheten vid mitt "andliga uppvaknande". Jag tänkte att, oj kommer varje meditation vara så här nu framöver… Men lycksaligheten lade sig, och stillheten infann sig. Men det tog ju flera år att förstå vad som hade hänt.

#4:

Just det, jag har nog läst något sådant från Osho för väldigt länge sen. Det där om att trampa på pedalerna har följt med mig ända sedan dess, och jag tänker ibland på just det. Det är en bra liknelse.🙂

#0: Men varför inte kasta ut alla dessa medvetandetillstånd på en gång?

Fullständigt älskar den frågan.

Det svåra i den frågan är väl kanske främst att bli medveten om att den resursen finns inbyggd i oss. Den framträder vid behov. Inget som vi kan tänka oss till. Tänker jag.

Vi fostras till att tro att vi kan förebygga alla möjliga tänkta obehagliga och svåra situationer.

Så vår medvetenhet handlar mycket om att förutse och parera Livets skeende.
Allt byggt på en underliggande rädsla som finns överallt i samhället och i människor.

Det finns inga nivåer att klättra på, inga trappsteg att bestiga. Finns det ett upp så finns det även ett ned.
Beroende på våra reflexmässiga reaktioner.

Och nu blev jag osäker på om jag helt kommit ifrån ämnet🤔

#6:

Jag gillar också frågeställningen.😊 Den är befriande på något sätt.

Intressanta och visa tankar du skriver ned. Tack för dem.

#7: Ja, väldigt befriande mening.

Det var så lite. Jag har nog ett springande synapssystem som är lättar att hänga med i om jag skriver ner det. För mig!

Kanske för nån annan också.

#8:

Det är skönt att skriva ned sina tankar. Jag gjorde det mycket förr för mig själv på papper också.

Men har inte känt samma behov på senare tiden

Jag har tänkt en hel del på det här inlägget, men inte riktigt kunnat formulera mig och vet inte om jag lyckas nu heller. Men jag tänker att problemet eller den stora utmaningen ligger i sinnets natur, det vill säga i själva ansträngningen att alltid försöka uppnå och bli någonting. Som Osho skrev kan man inte existera utan att sträva efter någonting. Somliga strävar mot materiell framgång, andra mot att uppnå någonting annat och vissa mot att uppnå olika medvetandetillstånd. Det är liksom själva ansträngningen som är upprätthållandet av Jaget/Egot. Utan ansträngningen, det vill säga utan någon form av önskan efter någonting och utan strävan efter någonting, existerar Jaget inte.

Så när du frågar: 'Men varför inte kasta ut alla dessa medvetandetillstånd genom fönstret på en gång?', så måste vi tänka på att om vi inte hade en strävan, en önskan efter någonting, så hade upprätthållandet av Jaget/Egot inte varit där. Då skulle där inte finnas ett jag som skulle ha ett medvetandetillstånd att kasta ut. Jag är inte heller så säker på att det verkligen finns ett jag som skulle kunna komma till den insikten att de aldrig fanns till att börja med, för utan ett jag finns där helt enkelt inga medvetandetillstånd att komma till insikt om. Utan ett jag finns där ingen materiell framgång heller. Så alltid när jaget är där är det på grund av en ansträngning som uppstår på grund av en strävan och önskan efter någonting. Och jaget är nästan alltid där för att vi ska överleva i den här verkligheten. Kastar man ut en sak kommer det inte ta lång tid tills strävan och önskan efter något annat är där, så att ansträngningen fortsätter upprätthålla ett jag.

Men någon gång kanske man tröttnar så mycket på att sträva efter de där medvetandetillstånden att man ger upp. Då finns där inget jag som strävar efter det längre och inget tillstånd att sträva efter. Precis så som andra kanske en dag slutar att sträva efter materiell framgång. Då finns där heller inget jag som strävar efter materiell framgång och därmed ingen materiell framgång att sträva efter. Att sluta sträva efter olika medvetandetillstånd kan ge precis lika mycket frid i sinnet som att sluta sträva efter materiell framgång.

Nu har jag ingen aning om det jag skrev ger någon mening eller om jag bara trasslade ihop det ännu mer. Men det är så djupa frågor att jag inte kan ge ett bra svar, bara dela med mig av några tafatta försök till att förklara något som inte går att förklara och som jag inte heller kan greppa med sitt sinne.

#10:

Det var en intressant reflektion.😊
Jag kommer att tänka på, att egentligen kanske det inte är felet med dessa medvetandetillstånd, eller materiell framgång… Utan problemet kanske uppstår där strävandet leder till ett lidande inom ens psyke.
Om man blir som besatt av att uppnå detta

För som du är inne på kanske även strävan och ansträngningen måste finnas där så länge vi lever,
mer eller mindre.

#11: Ja ungefär så. Glad att du förstår vad jag menar trots att jag hade svårt att formulera mig och hitta de rätta orden till detta djupa ämne 🙂

#12: Det är inte ett lätt ämne att skriva om, eller ens fundera kring, hehe.