Det här är en vishetshistoria av okänd författare:

För länge sedan fanns det en vacker liten ö. Här bodde alla känslor, egenskaper och kvaliteter hos människorna i harmoni tillsammans: Humor och glädje, stolthet och rikedom, sorg och ensamhet, lycka och intuition, kunskap och alla de andra känslorna, egenskaperna och kvaliteterna som utgör en människa. Självklart fanns också kärleken där.

En dag spreds det oväntade budskapet att ön hotades av undergång och snart skulle sjunka ner i havet. Så alla gjorde sina fartyg sjödugliga för att lämna ön. Bara kärleken, vars skepp inte var sjövärdigt just då, ville vänta till sista ögonblicket. Hon var mycket knuten till ön.

När ön redan sjönk bad kärleken de andra om hjälp.

Rikedomen var precis på väg att stiga ombord på ett mycket lyxigt skepp när kärleken frågade honom: "Rikedom, kan du ta med mig?"
"Nej, det går inte. På mitt skepp har jag mycket guld, silver och ädelstenar. Det finns ingen plats för dig", svarade rikedomen.

Så frågade kärleken stoltheten, som kom förbi på ett stort och vackert designat skepp: "Stolthet, snälla, kan du ta med mig?"
"Kärlek, jag kan inte ta med dig", svarade stoltheten, "här är allt perfekt och du skulle kunna skada mitt vackra skepp."

Nästa frågade kärleken sorgen: "Sorg, snälla ta med mig."
"Oh kärlek", svarade sorgen, "jag är så ledsen att jag måste vara ensam."

När glädjen åkte iväg var hon så nöjd och uppsluppen att hon inte ens hörde när kärleken ropade på henne.

Plötsligt hördes en röst: "Kom kärlek, du kan åka med mig."

Kärleken var så tacksam och så lycklig att hon helt glömde att fråga sin räddare vad han hette.

Senare frågade kärleken kunskapen: "Kunskap, kan du kanske berätta för mig vem det var som hjälpte mig?"

"Ja visst", svarade kunskapen, "det var tiden."

"Tiden?" frågade kärleken förvånat, "Varför var det då just tiden som hjälpte mig?"

Och kunskapen svarade: "För att bara tiden förstår hur viktig kärleken är i livet."