Det här är en gammal historia, men kanske bortglömd?

En dag stod en ung man på bytorget i sin dal och meddelade ivrigt att han hade det vackraste hjärtat i hela landet.

Genast samlades en folkmassa runt honom. Folk tittade på hans vackra hjärta i beundran, för det såg verkligen perfekt ut. Inte en enda repa kunde hittas på den och inte den minsta buckla eller ärr kunde ses i den. Det var det perfekta hjärtat.

Och så var det lätt att hålla med honom.

"Ja, du har det vackraste hjärtat vi någonsin har sett!" sa folk.

Detta gjorde bara den unge mannen stoltare och han skröt om sitt vackra hjärta ännu högre än tidigare.

Plötsligt dök en gammal man upp ur folkmassan.

"Åh, ditt hjärta är inte alls lika vackert som mitt!" meddelade den gamle mannen.

Folkmassan och den unge mannen stirrade på den gamle mannens hjärta. Den slog hårt och starkt, men den var täckt av ärr. Några stora bitar hade rivits ut och ersatts med andra. De matchade inte resten av hjärtat varken i form eller färg, så det blev grova kanter och hörn. Hans hjärta var ett lapptäcke och ju närmare man tittade, desto mer kunde man se bristerna. Det fanns till och med flera hål i hans hjärta och platser där hela delar saknades.

Folk mumlade i misstro och kunde inte förstå det. De pekade med ett finger mot hans ärr och viskade:

"Hur kan han säga att hans hjärta är vackrare? "

Den unge mannen tittade också på den gamle mannens hjärta och hans tillstånd fick honom att skratta.

"Du måste vara blind eller skämta, gubbe," sa han hånfullt. "Hur kan du jämföra din fula sak med mitt vackra hjärta? Mitt hjärta är perfekt och ditt är fullt av ärr och hål!”

"Det kan vara sant", sa den gamle, "ditt hjärta ser perfekt ut, men jag skulle aldrig vilja byta plats med dig."

Han fortsatte: "Vet att mitt hjärta en gång var lika felfritt som ditt. Men varje ärr representerar en person som jag öppnade mitt hjärta för.

Jag tog en bit av mitt hjärta och gav den till en annan. Ibland gav han mig en bit av hans som skulle fylla det tomma utrymmet i mitt hjärta. Eftersom bitarna aldrig är desamma har jag några knölar och kanter. Jag värdesätter dem väldigt mycket eftersom de påminner mig om kärleken vi delade.

Då och då gav jag bort en bit av mitt hjärta och den andra personen gav mig inte en bit av sitt tillbaka. Dessa är luckorna och fårorna. För vi vet alla: att ge kärlek innebär alltid risker. Klyftorna gör ont, men de påminner mig om den kärlek jag också känner för dessa människor. Och så länge mitt hjärta slår hoppas jag att de en dag också ska ge mig en del av sitt hjärta och fylla det tomma utrymmet i mig. Ser du nu, frågade den gamle mannen, vad mitt hjärtas sanna skönhet består av?

Den unge mannen stod där i chock. Han var tyst, men tårarna rann nerför hans kinder.

Sedan tog han tag i hans bröst och gick mot gubben. När han stod precis framför honom slet han ut en bit av sitt perfekta, vackra hjärta. Full av kärlek erbjöd han den gamle mannen den första biten av sitt perfekta hjärta.

Gubben tog den och stoppade in den själv. Han tog sedan tag i en bit av sitt gamla, ärrade hjärta och placerade det i det gapande såret i den unge mannens hjärta.

Verket passade inte exakt, eftersom det var en del av ett annat hjärta. Och så återstod slitna kanter och färgskillnader.

Den unge mannen log och tittade på sitt hjärta.

Den var inte längre perfekt, men den var vackrare än någonsin eftersom kärleken från den gamle mannens hjärta nu pulserade i den.