Mannen som förolämpade Buddha

Buddha undervisade sin lära om meditation till en grupp munkar. Plötsligt kom en man ut bland munkarna och började svära och förolämpa Buddha.

Buddha lät sig dock inte störas och förblev helt stilla och tyst.
När mannen hade avslutat sin hattirad och till sist försvann frågade en ung munk, som var ganska skakad över det som hade hänt och verkade arg även på den fräcka mannen, varför Buddha helt enkelt lät denna främling förolämpa honom.

Buddha svarade: "Om jag ger dig en häst men du inte tar emot den - vems häst är det?"

Munken tänkte på det och svarade efter en stunds tvekan: "Om jag inte tar emot den, skulle det nog fortsätta att vara ditt."

Buddha nickade och förklarade att vissa människor bestämde sig för att slösa bort sin tid med förolämpningar.

Vi kan dock välja om vi vill acceptera dessa förolämpningar eller inte – precis som med en gåva.

"Om du tar emot den, är den din. Och om inte, kommer den som förolämpar dig helt enkelt att få stå kvar med en förolämpning i handen.”

Redigerat 2023-09-09 12:26 av Condor

FataMorgana

2023-09-09 12:30

Vilket bra och tänkvärt inlägg 😊

FataMorgana

2024-07-30 18:05

Hittade samma vishetshistoria i annan variant 😄 Tänkte att den var så fin att jag ville posta den här, men tyckte den lät lite väl bekant och så hittade jag denna tråd. Men det skadar ju inte att puffa upp tråden och kopiera in den andra varianten hit:

En zenmästare var på en lång resa genom bergen när han mötte en följeslagare i en liten by som av oförklarliga skäl inte tyckte om honom. Dag efter dag följde denne honom, förtalade och förolämpade honom på alla tänkbara sätt.

Zenmästaren förblev alltid lugn; hans ansikte visade inga tecken på ilska eller oro. Han fortsatte sin väg som om följeslagarens ord inte nådde honom. Byborna betraktade scenerna med växande intresse och respekt för mästarens orubbliga lugn.

En kväll, efter många dagar av förolämpningar, när solen precis hade försvunnit bakom bergen och de första stjärnorna glittrade på himlen, sjönk följeslagaren utmattad till marken. Hans röst var hes av alla förolämpningar, hans energi var förbrukad. Han tittade på zenmästaren som satt i närheten av en lägereld och mediterade, och frågade till slut med desperat nyfikenhet: "Hur kan du förbli så lugn, trots att jag ständigt förolämpar dig?"

Zenmästaren öppnade långsamt ögonen och log mot honom. Han ställde en motfråga: "Om någon ger dig en gåva, men du avvisar den, vem tillhör då denna gåva?"

Följeslagaren var först förvirrad, men efter en kort stunds eftertanke svarade han: "Den tillhör personen som ursprungligen ville ge gåvan."

Zenmästaren log milt och sa: "Precis. Om jag inte tar emot dina förolämpningar, så förolämpar du i slutändan bara dig själv."

I det ögonblicket insåg följeslagaren visdomen i mästarens ord. En djup skam och ånger överväldigade honom. Han satte sig bredvid zenmästaren och sa med bruten röst: "Förlåt mig, mästare. Jag har behandlat dig fel."

Zenmästaren lade lugnande en hand på hans axel och sa: "Sann styrka ligger inte i ordens makt, utan i hjärtats frid. Må denna frid också finna ditt hjärta."

Byborna, som hade hört samtalet, blev djupt berörda och tog till sig zenmästarens lärdom. Följeslagaren stannade hädanefter vid mästarens sida, inte som en motståndare, utan som en elev, och lärde sig konsten att vara lugn och hitta inre frid.