Himmel och helvete
Det finns i olika religioner och traditioner många olika föreställningar om himmel och helvete. För religioner som kristendomen och islam är himmel och helvete "ställen" som man kommer till efter döden. Har man varit "snäll" hamnar man i himlen, där allt är underbart och ljuvligt, som belöning. Har man varit "elak" hamnar man som straff i helvetet. Där lider man och plågas.
Även inom hinduismen finns det straff och belöning i form av karma och reinkarnationer.
Inom buddhism står himmel och helvete för sinnestillstånd som man kan erfara medan man lever. Ett sinne som är fyllt med saker som medkänsla och visdom befinner sig i himlen, medan ett sinne som är fyllt av saker som hat och begär befinner sig i helvetet.
Inom kulturer som kristendomen och islam har det ju varit bekvämt att ha en gud som belönar de snälla och straffar de elaka, för hur skulle man på tiden som religionerna uppfanns annars få människorna att bli snälla?
Man behöver heller inga beteckningar som himmel och helvete för att beskriva sinnestillstånd. Det räcker med begrepp som t.ex. medkänsla eller begär. Då vet man vad det fär frågan om och utelämnar tolkningsmöjligheterna som begreppen himmel och helvete har.
Själv tycker jag att begreppet himmel är mest passande för en samadhi erfarenhet. Efter en sådan erfarenhet är sinnet ändå fyllt med saker som medkänsla. Men själva samadhi erfarenheten är en erfarenhet som inte har med sinnet att göra. Själva himlen är i så fall ingen sinnesupplevelse och heller inget ställe.
Men vad är då helvetet? Finns det en motpol till en samadhi erfarenhet? Jag vet inte, men om det finns en motpol kanske det var det som jag upplevde i drömmar när jag var barn. Speciellt om jag hade högt feber kom dessa drömmar fram, t.ex. när jag hade vattenkoppor.
Precis som att man inte kan beskriva en samadhi erfarenhet, kan man heller inte beskriva dessa drömmar. Jag drömde inte om "någonting" utan det var själva upplevandet av något obeskrivligt som jag tolkade som det värsta som man kan vara med om. Värre än allt som tankar kan föreställa sig. När jag vaknade upp ur en sådan dröm, var jag rädd för att somna igen. Det skulle ju passa bra till att vara en motpol. I stället för en lycksalighet efter samadhi, upplever man rädsla efter dessa drömmar. Som tur slutade dessa drömmar upp när jag kom i tonåren.
Hur föreställer ni er himmel och helvete? Har ni erfarit någonting som man skulle kunna tolka som det ena eller andra?
- Redigerat 2023-08-30 15:26 av Condor
Det var ett bra inlägg du skrev, men har alltid tänkt att helvetet bara är en metafor för illusionen vi lever i, alltså en metafor för Maya, där krig, lidande och egoism äger rum och att himlen är det som blir kvar när illusionen är borta. Med andra ord, att vi metaforiskt sagt nu befinner oss i helvetet och att vi, när vi dör eller när vi har en Samadhi erfarenhet är i himlen. Har tänkt att illusionen är motpolen till himlen, men kanske finns det en annan motpol.
- Redigerat 2023-08-30 16:13 av FataMorgana
#1:
Så kan man också se på saken. Man anvvänder ju utrycket även metaforiskt för uttalande som t.ex. "att själv göra sig sitt helvete" eller "om man vill komma till sin egen himmel, måste man först gå igenom sitt eget helvete".
I alla fall finns det inget ställe där demoner springer omkring med eldgafflar. 😄
#2: Jag önskar jag hade förstått det redan som barn, att det inte finns något helvete eller några demoner att vara rädd för, så att jag hade sluppit alla dessa rädslor som jag gick omkring och bar på 😊
#3:
Där ser man vilket helvete religioner skapar.
#0:
Jag tänker nog himmelen som du, i så fall. Det man erfar i samadhi, när inte sinnet existerar för en stund. Det blir lite fel hur man än säger, och beskriver det, för "dit" når inga ord.😊
Helvetet har jag nog tänkt lite som FataMorgana. Det skulle kunna vara illusionen, Maya, eller till och med jorden vi lever på… För just nu är det ingen himmel här i alla fall.
Men jag ser det nog också lite så, att om himmelen är samadhi-tillståndet, då är helvetet sinnet när det är som mest identifierad med Maya, då ett starkt lidande uppkommer genom identifikationen, eller hur man ska uttrycka det. Sinnets egna demoner helt enkelt.
Jag tror inte heller att varken himmel eller helvete är en plats dit man kan komma…
#5:
Vad som gäller maya så lider man ibland, men ibland har man det också bra. Kanske det är pendlandet mellan dualiteterna som man kan kalla helvetet?
Men kanske helvetet är i oss precis som himlen? Den andliga vägen handlar ju också om att gå igenom sitt "eget helvete" (metaforiskt uttryckt) för att komma till sin egen himmel. Man går igenom saker som man förtränger, som man inte är medveten om/inte vill vara medveten om, saker som kan vara svåra att "ta emot" och om man är omedveten är man inte "hel".
#5:
Att folk i allmänhet ser himmel och helvete som platser att komma till beror nog på att de även ser jorden som en plats man kommer till någonstans ifrån. Sen när vi dör ska vi förstås lämna jorden för ett endera komma till himlen eller hamna i helvete, eller sen blir vi till ett spöke som behöver hjälp med att hitta dit vi ska 😀 Att vi kommer och går från ett ställe till ett annat är liksom den vanliga människans föreställning. Men jag säger helt som du, att helvete inte har med en plats att göra, utan med sinnet 😊
#7:
Sen finns det också dom som tror att de reinkarnerar. Egot gör sig gärna föreställningar eftersom det vill leva evigt. 😄
Jag såg nån gång ett Simpson program där Homer dog och kom till de kristnas himmel. Där tyckte han att det var så långtråkigt att han flydde till hinduisternas himmel och bad att få komma tillbaka till jorden. Dom svarade, "inget problem, du kan inkarnera som sköldpadda" 😄
#6:
Jo, det är ju inte bara ett helvete i Maya. Det kan vara himmelskt ibland också faktiskt. Men då kommer vi bort från att samadhi skulle vara himmelen😄
Men säkert är det som du säger, att både himmel och helvete finns som en potential i oss.
#7:
Precis.😁
#9:
Men om samadhi = enheten är himlen och pendlandet mellan dualiteterna (maya) är helvetet, går det ihop. Även om man ofta upplever den behagliga dualiteten, så är det inget som varar evigt. Man upplever ändå motpolen ibland. Det är förändringarna som ständigt sker.
#10:
Just ja, förstår🤔
Starta ny diskussion