Undrar hur sanna dessa historier är som Osho alltid kommer med, eller om dom bara är metaforer helt igenom. Oavsett, så är dom i alla fall jätte visa. Det är också en bra övning du kommer med 😊

#1:

Det kan man aldrig veta, om historierna är äkta. Det kanske är myter som inte ens Osho vet om dom stämmer eller är metaforer.

Det var i vilket fall en väldigt vis historia om Buddha som sagt 😁

#3:

Ja, jag gillar dom här historierna. Oavsett om dom är påhittade eller inte, så säger dom ganska mycket.

En annan historia som han berättade gick ungefär så här att den handlade om en man som var mycket ilsken, aggressiv och våldsam. Han bodde i en by och en gång mördade han sin fru i ett raseriutbrott. Han kastade henne i en brunn. Hela byn var rädd för honom.

En gång mötte han en jainism munk som talade om för honom att han kommer att hamna i helvetet pga sin ilska. Han svarde att han gärna skulle vilja ändra sig, men om han är ilsken så kan han inte kontrollera sig och att han pga detta till och med kastade hans älskade fru i brunnen.

Inom jainism gör man sig av med allt som man äger och det högsta steget är att göra sig av med sina kläder, så att man inte äger någonting. När munken hörde att han gjorde sig av med sin älskade fru, gick han till brunnen och kastade sina kläder i den. Mannen var imponerad och ville bli munkens elev.

Han började att meditera, fastade och lärde andliga praktiker. Till slut blev han mer berömd än sin lärare och 20 år senare var han en guru som folk lyssnade på och han flyttade till en stor stad. En dag kom en man förbi, som bodde i hans by och som kände igen honom. Han hade hört historierna om honom och tänkte att man kan ju gå och granska om han verkligen har förändrat sig.

Men det fanns inget av den nåd som nödvändigtvis utgår från ett medvetande som har tystnat. Ögonen var fortfarande lika egoistiska. De hade till och med blivit ännu mer egoistiska. Den här mannens närvaro var ännu fulare än den hade varit tidigare. "Gurun" låtsades att inte känna honom, för han betraktade det som under hans värdighet att känna honom. Därför gick mannen till "gurun" och frågade efter hans namn. Eftersom han visste att han kände igen honom och ändå frågade efter namnet, började ilskan att koka i honom, men han sa ändå sitt namn. Sen bad mannen honom att upprepa namnet och sa att han har ett så dåligt minne att han hade glömt det.

Gurun var full av ilska och tog en träklubba i handen och svarade "fråga en gång till och jag ska visa dig vem jag är. Jag är den som mördade min fru. Har du glömt det?"

Han hade bara kontrollerat sig själv i 20 år, men det fanns ingen inre förändring och ingen andlig utveckling i honom. Världen är full av den sortens pseudogurus och då tänker jag speciellt på "5-D-uppstigarna" som surfar på "ljus- och kärleks-vågen". Allt det där är bara show och man ser hur dom kontrollerar sig och ändå ständigt tappar kontrollen, utan att själva lägga märke till det.

Osho skrev om den sortens "gurus" dessa så kallade helgon är inget annat än kontrollerade djur. Deras tänkande är inget annat än det långa arvet från människans djuriska förflutna. Du kan kontrollera det, men kontrollerat tänkande är inte tänkandet av en uppvaknad.

Det var också en vis historia, oavsett om den är sann eller inte.

Det skulle gå att förhindra många olyckor dagligen, om man tar ett steg tillbaka.
Brukar stanna upp och ta en paus och sen komma tillbaka då är man så pass medveten hur nära det det var.

Ibland tummar man medvetet, och ska bara göra det klart så kan det gå illa i farten. Men det är väl en annan sak.

#5:

Ja, den ena saken är olyckor som skulle kunna hända och den andra saken är att man inte är i nuet om man inte är medveten.

Om man t.ex. har mycket stress och är trött så har man ju inte så mycket tankar på saker som mindfulness eller att tänka på att vara medveten. Då vill man bara göra färdigt vad man har att göra och sen kopppla av för att komma tillbaka till medvetheten. Man rör sig så att säga dagligen i 2 olika värdar, den medvetna och den omedvetna.

Det handlar inte om att bli perfekt och alltid vara medveten, för det klarar ingen. Men att vara medveten om att man ibland är omedveten är också en sorts medvetenhet. 😊

Man kan observera sig själv och söka vad man är omedveten om. Jag tar som exempel mig själv, när jag på 90-talet just hade blivit initierad i mina första reiki grader, då brukade jag ibland fara till olika reiki träffar. Jag hade mindre än en timma tid att ta mig dit när jag slutade att jobba. Ibland blev det knappt och jag brukade att trampa ganska mycket på gasen.

I storstadstrafiken i Wien reagerade jag ganska häftigt på bilister som kör för långsamt eller gjorde något annat som man inte bör göra i trafiken. Det blev ganska mycket kommunikation med fingrarna medan ilskan började att koka i mig, t.ex. utsträckt mellanfinger och sånt. 😄 Det var den omedvetna världen.

Sen på reiki träffen var allt so harmoniskt och kärleksfullt. Det var världen som jag var medveten om och som jag identifierade mig med.

Sen en vacker dag, mitt i allt när jag körde bil i Wien och ilskan steg upp i mig, blev jag medveten om vilket hyckleri det är att jag nu far till en reikiträfff och "badar i harmoni och kjärlek" medan jag just visade en annan bilist mitt utsträckta mellanfinger. 😄 Ibland kan sanningen vara hård, men just när man är initierad i reiki, kommer det omedvetna fram på ett ganska intensivt sätt.

När jag blev medveten om den delen av världen och mig själv som jag hade kopplat bort, tog jag det som anledning att granska var jag annars är omedveten. Jag läste också vad C.G, Jung skriver om våra omedvetna sidor. Men så fort man blir medveten, reagerar man annorlunda. Ibland kan jag fortfarande bli arg på andra bilister, men det händer inte lika ofta och så blir jag inte lika arg och lika länge heller om jag blir arg. Det är bara ett kort ögonblick och sen är jag tillbaka i det medvetna igen.

#6 Vilken upplevelse du fick vara med om.
Reiki uppnar upp ens inre medvetenhet. Det bubblar upp en hel del som man bär på.
När jag initierade för Reiki 1, så hände det en hel del. Först så lät jag reikin vara ,säkert ett par år. Men sen började jag bearbeta mitt omedvetna. Vilken resa, det var som man hade klätt på sig många plagg. Som man började ta av sig. Det var och är mycket att bearbeta och förlåta, och ställa till rätta.

Ja, reiki tar fram mycket till ytan och varje grad som man initieras i tar fram nya saker, emotionalt och mentalt, som man har att bearbeta. Det är som lager på en lök som man skalar av.

Därför är det bättre att vänta längre tid mellan graderna än att göra en grad för tidigt, innan man har hunnit attt bearbeta det som graden tog fram som man just är initierad i.

Det är just därför som jag är kritisk mot reikilkärare som erbjider alla grader på kort tid. Resultatet är ofta att man på sin resa stannar på fläcken.

#8 Håller helt med. Tyckte att fösta initiering var nog så jobbig, för min del.

#9:

Jag tyckte att det blev jobbigare för varje grad, men det är saker som man har att gå igenom. Det finns ett vist ordspråk som säger, för att komma i sin egen himmel, måste man först gå igenom sitt eget helvete.

#4: Ja, det var också en vis historia om någon som inte borde ha varit "guru".