#0:

Det var fint skrivet. 🙂 Det där med tacksamheten fick mig att tänka på reiki principerna. Den tredje principen översätts för det mesta med "bara för idag ska jag känna tacksamhet". Men i "orginalet" som Usui gav sina elever står det: "Var medveten om allt du är välsignad med; hedra dina föräldrar, lärare och grannar; värdesätt din mat och slösa ingenting."

Jag tror det där med tacksamheten har mer med medvetheten att göra, att man inte ska ta allt som är bra för en som en självklarhet, att man uppskattar saker som man har, som inte alla har. Inte alla har mat på bordet varje dag. Inte alla har föräldrar. Inte alla har en sambo som älskar en. Inte alla har lärare som är bra för en osv.

Det handlar om att bli medveten så att man uppskattar det som man är "välsignad med". Först då kan man känna tacksamhet.

#1: Precis så🙏 och att våga följa sitt inre vägledande och våga lyssna och inte skrämmas av andras läror.
Plocka det som faller på plats i sig själv🤗

#0:

Fint skrivet Rore, kan bara hålla med, men som vanligt fick din text mig att fundera över en sak 🙂 Jag vet inte hur det är för andra, men för mig känns det som att ju längre tid som jag vandrar på vägen, desto starkare blir känslorna, inte bara de positiva utan även de negativa som lidandet t.ex. I den form, att ju mer en annan människa lider desto mer lider jag med den personen, eller om djur mår dåligt, då mår jag också dåligt. Hur kan man ens förbli positiv om man inte är avtrubbad eller känslolös? Om du / ni som läser förstår vad jag menar?

#3: Tack FataMorgana!

Det har varit en svår balansgång och är fortfarande det emellanåt för mig.
Den frågan har jag också ställt mig många gånger genom åren.

Varför vill vi skydda och lindra för de vi ser lider? (oavsett om det handlar om människor eller djur).

Är det någon skillnad på Medkänsla och på Empati?

Jag tänker att det finns 2 olika sätt att känna.

1. Att känna med.

2. Att ta på sig någon annans
   känsla.

Vet inte om jag lyckas med att göra mig förstådd nu?
😇

Det var någon skrev skrev ungefär förr (här på iFokus), "att det är skillnad på att känna med, och lida med".

Känslor kommer vi nog alltid ha, både positiva och negativa. Men det viktiga är nog att de kommer och går, som de ska… Och inte stannar och förgiftar ens system längre än nödvändigt. Lite som att de visar sig, vill visa oss något, sen går vidare och löses upp.

Lida gör man bara om man håller kvar och binder upp sig på en negativ känsla. Även om man gör det med en positiv sådan kan det skapa lidande… Man får svårt att släppa den positiva känslan, blir beroende av den, och lidelse skapas

Så tänker jag i saken😊

#5: Tack för dina kloka tankar.🙂

#4:

Jag tror jag förstår vad du menar, men är heller inte säker på om jag själv lyckas göra mig förstådd 🙂 Frågan som uppstår är, hur vet man om man känner med eller om man tar på sig någon annans känslor?

Det här med känslor är inte så enkelt tycker jag, men mina erfarenheter säger, att ju mer kärlek jag känner desto större blir också sorgen jag känner när den kommer. Det är som att ju större den ena motpolen blir desto större blir också den andra. Vi lever ju i en dualistisk värld där den ena inte kan existera utan det andra och jag tänker att om det gudomliga verkligen hade velat att vi hade bara hade upplevt behagliga och positiva känslor, så hade det inte funnits två sidor av myntet. Med andra ord, om det gudomliga hade velat att vi hade levt som någon form av änglar metaforiskt sagt eller som kärleksväsen, så hade vi nog inte varit människor med möjlighet att uppleva både negativt och positivt.

Att sopa sina känslor under mattan och låtsas om att det regnar tror jag alltså inte att är meningen. Även om motpolerna ju egentligen bara är en illusion, så tänker jag att det på något sätt inte skulle vara som det är, om det gudomliga hade velat ha det annorlunda. Men vad vet jag, det finns så mycket som jag inte vet någonting om 🙂

#5

Säkert är det så 🙂Det är bara inte så lätt att se skillnaden då det känns som att det på något sätt går hand i hand, det här med att känna med och att lida med. Eller det kanske handlar om att hitta en balansgång som Rore skriver om. Men det viktiga är nog att låta känslorna komma och gå, utan att hålla sig kvar, som du säger. Du har nog sunda tankar som saken 🙂

Jag kommer helt säkert att komma med fler tankar och funderingar om ämnet. Måste bara här emellan till min utbildning. Önskar er alla en fin dag 🙂

#7: Frågan som uppstår är, hur vet man om man känner med eller om man tar på sig någon annans känslor?

Jag tror inte att det är någonting man rent generellt vet.

Men jag tänker att ju mer oberbetad sorg och lidande vi har i oss själva.
Desto lättare är det att hamna i andra människors lidande. Jag brukar kalla detta för reflexmässiga reaktioner för det går så fort och självklart att kliva in i.

Sen när man börjar reflektera och betrakta sina känslomässiga reaktions mönster då visar sig andra möjligheter som gör att det är möjligt att bearbeta sig och sitt.

Och man lär sig betrakta sitt inre och det yttre livet
Utan att bli känslokall eller avstängd. Det öppnar upp förståelsen och acceptansen för känslor av hjälplöshet, maktlöshet, vanmakt

Echart Tolle och smärtkroppen förklara detta super bra. Tycker jag.

Vilken definition har ni på att "lida med"? Vad är det som räknas som (med)lidande? Är det medlidande att bli ledsen?

Nästa sak är, vad blir man ledsen för? Om jag t.ex. läser en artikel i tidningen, där djurpplågare har klippt av fötterna på en anka, blir jag inte bara ledsen för djurets skull, utan för att människor kan vara så grymma.

Om jag blir ledsen för djurets skull är det nog (med)lidande. Men vad är det om jag blir ledsen för att människor kan vara så grymma?

#9: Jag kopierar in din fråga och försöker mig på ett svar utifrån mig själv.

***Vilken definition har ni på att "lida med"? Vad är det som räknas som (med)lidande? Är det medlidande att bli ledsen?

Nästa sak är, vad blir man ledsen för? Om jag t.ex. läser en artikel i tidningen, där djurpplågare har klippt av fötterna på en anka, blir jag inte bara ledsen för djurets skull, utan för att människor kan vara så grymma.

Om jag blir ledsen för djurets skull är det nog (med)lidande. Men vad är det om jag blir ledsen för att människor kan vara så grymma?*

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
(Här tänker jag nog över lag på myntets två sidor.)

I lidandet med någon tänker jag att man lätt hamnar i sin egen smärta utan att direkt vara medveten om det.
För att man har oläkta sårigheter inom sig.
Men den smärtan göms för en själv bakom någon annans lidande och blir till en vilseledande projicering eftersom Här och nu i stunden då handlar ju allt om den andra människan eller djuret

Vilket leder till att jag egentligen inte står ut med den känslo-smärta som startar i mig själv på grund av den andres lidande.
Samma fenomen utspelar sig när jag tänker på medlidande, beroende på den känslomässiga mognaden. Det finns stor risk att de som kan och vet begreppens vidd protesterar nu. Men det är så här jag tänker och känner inför frågorna.

Att bli ledsen/arg för någon annan som farit illa eller blivit illa behandlad eller för djur som farit illa.
Det är inget konstigt i min värld.
Men det blir väldigt konstigt om mina känslor blir så starka att den andra personens lidande inte får komma till uttryck eller får sitt utrymme.
Det blir konstigt när jag traskar in och försöker rädda situationer och människor som lider. I ett undermedvetet försök att lindra deras smärta.
Bara för att jag drivs av behovet av att rädda någon annan från lidande på grund av min egen inneboende smärta.

Och i grund och botten så är det ingen av oss som växer som människa i den dynamiken. Offer och hjälpare.

Och det här är inte helt lätt att se hos sig själv.
I alla fall var det inte det för mig.

När jag läser om djurplågeri eller barn som farit illa på grund av försummelse och eller något slags våld.
När jag läser om elaka människors gärningar.
Då blir jag först redigt förbannad.
Jag avskyr maktlöshet och vanmakt och reagerar nästan alltid med ilska.
Bakom alla dessa starka känsloreaktioner - Så är jag egentligen förkrossad och väldigt, väldigt ledsen över att den grymheten existerar.

Sorry!
Jösses, det här blev nog inget svar på dina frågor alls.🙄
Utan ytterligare tankar som bara ville komma ut.

#10:

Ja, det är svårt att ge ett direkt svar på den frågan. Men dina tankar kan man fundera över.

Det var den här artikeln om ankan som jag läste:

https://www.heute.at/s/tierquaeler-schnitt-ente-fuesse-ab-100090308

och jag kan inte förstå att människor kan vara så grymma.

#11: Jag förstår ju inte att läsa på tyska.
Fast bilderna talar ju för sig själva.
Det är svårt att förstå grymheter.

#12:

Nuförtiden måste man inte kunna språket av en hemsida längre, tack vara AI. Jag vet inte viken browser som du använder, men om du använder Opera, så har den en ny funktion, med inbyggd AI. Men man behöver ett youtub konto för att aktivera funktionen.

Den översätter inte bara mycket bättre än google, utan om man har en lång text, så kan den skriva en kort sammanfattning av den. Den kan tala om för dig om sidan är seriös, om uppgiftrna stämmer eller om det är flum eller konspirationsteorier. Själv har jag inget youtube konto, men Fata Morgana har ett och hon är helt entusiasmerad av allt som man kan göra med den här nya funktionen.

T.ex. kan man markera en text och sen kommer ett drop down meny som visar vad man kan göra, t.ex. om man vill ha en översättning eller om man vill klippa ut texten, eller ha en skärmdump och en massa annat.

Opera är den bästa browsern. Den är snabbare än alla andra browser, har inbyggd reklamblocker, inbyggd VPN och nu inbyggd AI.

#13: wow. Tack för tipset.

Jag tog bort ett inlägg som jag av misstag skrev här, men som var ett meddelande till Fata Morgana.

#16: asså, måste fråga. Hur vet jag vilken browster jag har?🥹

#17:

Om du inte har laddat ner någon annan browser, har du nog Microsoft Edge, som är Microsofts orginalbrowser.

Operan kan man ladda ner här:

https://sv.wizcase.com/download/opera/

#18: Tack.
Ja, det har jag ju 🙂

Hittade denna bland gamla texter och tänker att den passar in.

Hon vill:
Renodla sin inre trädgård
Tala sin sanning
Vila i tystnaden
Omsluta sin smärta
Säga Ja! Till Livet.

För i en värld av världar. Där lever hon och alla andra.
I en värld av världar. Ser det så olika ut.
I en värld av världar, Vill de allra flesta undvika inneboende skam och smärta.

I en värld av världar - Vill hon som alla andra skydda sig.

I en värld av världar - Hämmas den existentiella tillväxten. Där oviljan att acceptera smärtans djup slåss mot sanningen som lever i inom.

Att lyssna utan att värdera eller döma.
Att finnas där för sig själv eller någon annan.
Utan att göra något annat än att tillåta känslor som kommer till uttryck.

Det går emot allt Det som hon och många andra fått lära sig.

I en värld av världar ber hon om
Mod och uthållighet , så att hon och fler med henne hittar ut.

I en värld av världar!
Lever hon här på jorden.
Liksom du och jag och alla andra.

I en värld av världar.
Där skapas livets scen.

2021

#20:

Ja, det är en fin text som man måste läsa långsamt. Är texten från dig?

#21: Jo, jag skrev den för några år sen.

#22:

Sådana här texter förmedlar en viss stämning. Därför skrev jag att man bör läsa den långsamt. Läser man snabbt, får man bara med orden utan stämningen. Därför händert det ibland att jag läser dina texter flera ggr., för att jag läste för snabbt den första gången. 😄

Det påminner mig lite om dikterna som finns i Castanedas böcker, vad som gäller stämningen som texten förmedlar.

Här är ett exempel. Den här är från Jose Gorostizas, med google översatt till svenska:

Åh vilken blind glädje
Hur hungrig att förbruka
luften vi andas
munnen, ögat, handen.
Vilken bitsk charm
att utmatta oss själva helt
i ett skratt.
O den oförskämda, förolämpande döden,
som mördar oss på långt håll
över lusten vi finner i att dö
för en kopp te…
för en svag smekning.

Jag har aldrig hört talas om Castanedas böcker.
Intressant.
Texten talar till det inre❤️

#24:

Castaneda var en antropologistudent som beslöt att fara till Mexiko för att studera shamaners bruk av växter, speciellt psykedeliska växter. Han ville skriva sitt doktorsarbete.

Där träffade han en gammal shaman, som dock inte kallade sig shaman, utan krigare, som Castaneda kallade "Don Juan". Han blev Don Juans lärljunge och skrev upp allt som han upplevde och erfor under den tiden. Det blev så ungefär 10 böcker. I de första 2 tog han bara upp hans erfarenheter med växter som t.ex. peyote kaktusen. Resten ansåg han inte vara viktig.

Först när han hajade att han just lämnade bort det viktigaste, dvs. själva läran, skrev han bok nummer 3, som kronologiskt börjar om från början igen. Jag anser att den tredje boken är den bästa och lärorikaste av alla.

Eftersom böckerna är skrivna som en berättelse, får man intrycket att de är lättlästa. Men det är de egentligen inte. Man får inte ta allt ordagrant och bör veta att shamaner betraktar icke ordinära verklilgheter som lika verklig som "den här" verkligheten. Det kan hända att man i en senare bok får reda på att det som skrevs i en tidigare bok är menat på ett annat sätt än vad man tänkte och man ser allt som man har läst ur ett annat perspektiv. Därför läste jag böckerna 2-3 ggr. 😄 Det är dock länge sedan (80 och 90-talet).

Det finns kritiker som säger att Castaneda inte har erfarit det (eller allt) som står i hans böcker. Han har uppfunnnit det själv. Men varifrån skulle han ha den kunskapen, med tanke på hur djupt läran går? Han måste i så fall ha studerat shamanism, buddhism, psykologi och en del andra kulturer, eftersom läran innehåller aspekt som även finns i andra andliga läror, kulturer och psykologi. En del av läran liknar nästan C.G. Jungs psykologi omvandlad till shamansk kultur och det är bara en liten del av läran.

Castaneda var ganska ung när han började skriva. Han var ju student. Den där kunskapen kan han inte ha läst till sig, säger jag.

Tillägg:

Här finns en utförligare beskrivning:

https://native-american-spirituality.info

#25: Tack! Säger det igen … intressant.

#9:

"Vilken definition har ni på att "lida med"? Vad är det som räknas som (med)lidande? Är det medlidande att bli ledsen?"

Tänker att man lider om man exempelvis i åratal håller fast vid en ledsen känsla, att den går ut över allt annat, man blir deprimerad och kan inte släppa lidandet

Men om man för en stund blir ledsen för någon annans skull, kanske man känner med. Man har medkänsla.

Men jag säger som FataMorgana, vad vet jag egentligen 😊

Hemskt det med ankan förresten 😢 och sjukt…

#28:

Jag tänkte också "vad vet jag" och sen tänkte jag att fråga AI.

AI svarade:

"Medlidande och medkänsla är liknande känslor, men de har lite olika innebörd.

Medlidande innebär att känna sympati eller medkänsla för någon som är i en svår situation. Det kan också innebära att man önskar att man kunde hjälpa till eller lindra den personens lidande på något sätt. Medlidande kan vara en mer passiv känsla än medkänsla.

Medkänsla innebär att man faktiskt känner med den person som är i en svår situation. Det handlar om en aktiv förståelse och ett öppet hjärta för att känna den andras plats och vilja att hjälpa till. Medkänsla innebär också att man kan känna med glädjen hos andra när de upplever lycka och framgång.

I grund och botten är medkänsla mer aktiv och engagerande än medlidande. Medkänsla innebär att man faktiskt känner med den andras situation, medan medlidande kan vara mindre djupgående."

#29:

Ja, den hade ju lite andra "tankar". Men det här med begrepp och definitioner, och hur man tolkar dem blir ju som oftast olika. Om man nu inte följer ordboken bokstavligen.

Jag måste be om att få återkomma till den här tråden och till Rores inlägg 8 som jag ännu inte hunnit svara på. Ni har skrivit så mycket och jag har så många funderingar att jag måste tänka klart först känns det som 😄

#8:

Det ligger nog mycket i vad du skriver angående obearbetad sorg och lidande, att det gör det lättare att hamna i andra människors lidande. Något som jag själv kämpat mycket med och nog kämpar en hel del fortfarande med. Det uppstår ju alltid nya utmaningar, nya problem och nya saker som tar upp obearbetade saker till ytan. Kanske är det energin som vill visa en vad man har att arbeta på när man reagerar kraftig.

Det som jag menade angående mig själv var att det inte bara är känslor som t.ex glädje och entusiasm som känns intensivare idag, som det där bubblandet i magen när man glad och skrattet som verkar komma ända från maggropen, utan även sorg och smärta känns intensivare när de dyker fram.

Att läsa sådana där artiklar som Condor länkade till om någon som plågade en anka tar så fruktansvärt ont för mig. I jämförelse med förr så får jag känslan av att jag förr i tiden var riktigt avtrubbad och avstängd, nog för att sådana saker gjorde mig ledsen förr också, men inte på samma intensiva sätt som idag, har jag insett nu efteråt.

Jag började t.om att gråta för ett par år sedan när jag och Condor i misstag råkade ha ihjäl en spindel som hade övervintrat hos oss. Förr i tiden hade jag inget hjärta för spindlar och tog livet av alla spindlar som jag hittade hemma. Så för mig har känslorna blivit intensivare med tiden och förändrat sig, men inte som så att jag skulle lida av det och må dåligt för att det är som det är, utan tvärtom känner jag mig mer levande än någonsin.

Det är som att jag inte direkt lider av att lida och må dåligt en stund om nu någon förstår vad jag menar, men när jag ser orättvisor, eller när jag ser andra människor eller djur lida tar det helt enkel fruktansvärt ont.

Men många av de starka känslorna som dyker fram kan mycket väl handla om obearbetad sorg och lidande som du säger och att använda sig av ordet lidande i mitt fall är kanske fel ordval, för som Snowy säger är lidandet nog något som man mer bär omkring sig med, håller kvar och binder upp sig på en negativ känsla. Riktigt så menar jag inte att det skulle vara för min del, men när jag mår dåligt för att andra mår dåligt, så känns det ändå som att jag skulle lida för en stund på något sätt 🙂

Nu måste jag iväg till min utbildning och vet inte om jag hinner skriva mer idag, men senast i morgon igen. Ser också att du skrev i tråden om negativ energi. Jag återkommer även till det inlägget en annan gång. Önskar alla som läser en fin dag 🙂

#32: Jag tror mig förstå vad du menar när det gäller att må dåligt för en stund.
Det får liksom plats nu förtiden. Allting samsas mer eller mindre i inom.
Snowy hade en jätte bra förklaring på det.🤗
Ha det så fint med studierna så ses vi i trådarna framöver.

#32:

Jag förstår i alla fall hur du menar och säkert är det för dig att känslan kommer, visar sig starkt, och sen löses upp som den ska göra. Kanske är du mer intensivt i nuet, så alla känslor får den plats de behöver i stunden?🙂

Tänker på mig själv. Jag var ju på begravning för ett tag sedan då en släkting gått bort. Det var så klart sorgligt (men samtidigt en fin begravning också). Det är så klart tråkigt att aldrig mer få prata med, eller träffa denna släkting, och tomrummet han har lämnat hos många.

När jag satt där på begravningen så grät jag dock inte. För mig kändes det som att den som ligger i kistan inte längre är han, och den verkliga han som jag kände är egentligen inte borta. Vet inte om jag uttrycker mig dumt nu, men det kan nog vara så att vi alla hanterar sorg olika. En del känner jätteintensiva känslor som går över snabbt… Andra hanterar och upplever detta på andra sätt.

Vad som nästan kändes mer sorgligt för mig var en annan släkting som blivit gammal och fått en sjukdom som har gjort honom väldigt annorlunda i sättet. Han kände knappt igen mig från början där på begravningen, tills att jag påminde honom. Det gjorde ont i hjärtat, för han var en ganska stor del av min barndom. Det blev väldigt påtagligt på något sätt, hur tiden påverkar oss alla till slut.

Ha en fin dag du med förresten🙂

#33:

Ja precis, det får liksom plats nu för tiden 🙂

#34

Att se när folk åldras och blir sjuka är någonting som verkligen tar ont, så jag förstår vad du menar. För mig var det också hemskt när min mor fick sin hjärninfarkt och det är hemskt jobbigt att se hur hon nu förändras och går mot slutet. Klart att det bara är kroppen som förändras och personligheten, men ändå tar det emotionellt ont. Hur skulle det kunna vara annorlunda i en dualistisk värld där alla olika sorters känslor existerar och som vi är en del av?

Sen är det nog som du säger, att vi hanterar saker och ting olika, det är väl också så som det fungerar i den dualistiska världen som vi alla på något sätt är en del av eller med andra ord anslutna till. Där finns olikheter helt enkelt.

#35:

Ja, min mor blir ju också äldre (så klart) och jag har ibland jobbiga drömmar om att hon skulle få någon sjukdom och förändras. Det hade jag också tyckt varit hemskt jobbigt.😕

#36: Det är något som vi tyvärr inte kommer undan och jag är verkligen rädd för den dagen när min mor inte längre finns till, men på något sätt känns det som att hon redan nu lämnat oss (familjen) liksom. Från att ha varit en mor som alltid stod där färdigt med mat på bordet till mig när jag besökte henne, åldrades hon plötsligt över natt, när hon fick sin infarkt, och blev till en gammal gumma som sitter i rullstol och själv är den som behöver hjälp. Så ändrar sig saker och ting. Det tar bara så himla ont. Men det är som det är. Allt som kommer till, försvinner igen. Vi föds, åldras och dör och där finns det ingen som kommer undan. Vad som ger mig en tröst är att tänka på de andliga erfarenheterna som jag gjort och på vissheten om hur vår sanna natur är evig och att det i slutändan bara är illusionen som försvinner - som dör. Eller som du skrev om hur du kände inför den personen vars begravning du var på, dvs att den inte är människan som ligger i kistan som är han. Det ger en stor tröst att se det med såna ögon.

#37: Det var väl också så för mig, att den släktingen som begravdes inte var en väldigt nära släkting på så sätt att vi ofta sågs osv. Med ens mor är det ju ofta så att man är väldigt nära sin mor, vuxit upp med henne, och träffats varje dag, och hela tiden en stor del av livet. Därför hade jag kanske lättare att se det med de ögonen nu, och med det "avståndet" för den här andra släktningen. Sen gråter jag inte så lätt… men känner mycket inombords ändå

Men andligheten är som du skriver en enorm tröst i det att man vet att inget egentligen går förlorat. Även om det känns så ibland.

#38: Ja våra känslor uttrycker sig nog på olika sätt för olika människor. Ingen är den andra lik helt enkelt 🙂