Inom vissa religioner och rörelser t.ex. inom buddhism eller hare krishna rörelsen demonstrerar man ödmjukhet genom att raka bort sina hår och vara flintskallig.

Hår anses vara ett uttryck för skönhet och fåfänga inom buddhismen. Den som skär av dem visar att han inte längre värdesätter världsliga ting. Att inte värdesätta världsliga ting är dock resultatet av en lång andlig utvecklingsväg, men alla buddhistiska munkar, till och med barn, får deras huvud rakat, oavsett om dom värdesätter världsliga ting eller inte. Somliga barn gråter när dom blir rakade.

Mina tankar är, vem är mest egotrippad? Den som visar upp sitt hår eller vem som visar upp sin ödmjukhet, att inte värdesätta världsliga ting? Nästan alla människor har hår. Det är väl inget speciellt att ha hår, men att vara så ödmjuk att inte värdesätta världsliga ting är något speciellt. Sen tror jag att bara en ytterst liten del av de flintskalliga buddhistiska munkarna verkligen har gått igenom den andliga utvecklingsvägen som krävs för att inte värdesätta världsliga ting.

Vem som verkligen är så ödmjuk att inte värdesätta världsliga ting, har heller inget intresse att visa upp sin ödmjukhet för andra. Det är inte ödmjukthet om man vill visa den för andra. Man visar bara att man inte är så ödmjuk, utan bara vill framträda som ödmjuk. Somliga kanske lurar sig själva att tro att dom inte värdesätter världsliga ting om dom rakar huvudet.

Men på en riktig andlig väg strävar man efter sanningen. Värdesätter man världsliga ting, ska man acceptera att man är som man är och vara ärlig till sig själv och till andra. Det är riktig ödmjukhet. Den andliga vägen är ingen show och ingenting som man visar upp för andra. Andlig utveckling är någonting som sker i människors inre och det behöver man inte visa upp för andra.