#0:

Tänker man över tid och rum, kan man aldrig tänka färdigt. 😄 Tid och rum är en del av illusionen/maya som vi människor är anslutna till. Det förflutna existerar inte längre och framtiden existerar inte ännu. Vi lever i nuet och där existerar varken det förflutna eller framtiden. Nuet kan vi heller inte hålla fast och i nuet existerar heller ingen förändring. Vi upplever endast någonting som vi kallar för nuet. Vi kan bara resa med våra tankar i det förflutna och i framtiden. Det förflutna har vi i minnet och framtiden kan vi göra oss föreställningar om. Utifrån det resonemanget kan det alltså inte existera tid, eftersom vi endast upplever vad som just är nuet.

Men ändå existerar tid på något sätt, men bara för oss själva. Vi har kalendrar och klockor och säger att det här är tiden som vi har just nu. Vi kan peka ut den på klockan. Men om jag skulle sätta mig i ett snabbt flygplan och flyga jorden runt ett par ggr., skulle tiden gå långsammare för mig. Jag skulle vara yngre när jag landar igen än om jag skulle ha stannat på jorden. Det handlar bara om nanosekunder, men ändå har jag rest genom tiden. Min klocka skulle visa ett par nanosekunder mindre. Tid är så att säga något som är individuellt för varje människa.

Utanför illusionen/maya existerar varken tid eller rum. Men människor gör sig gärna föreställningar om vad som händer efter döden och deras föreställningar motsvarar föreställningar inom tid och rum. De kan heller inte motsvara något annat, för förståndet kan inte tänka på ett annat sätt. Det klokaste som förståndet kan komma fram till är att inse förståndets gränser och inte göra sig föreställningar.

Vem som talar om för andra vad som händer efter döden, vet inte att han inte vet. Den människan betraktar illusionen som verklighet och identifierar sig med illusionen, dvs. med sitt jag och sin kropp. Den människan kan inte ha erfarit samadhi, utan upprepar bara vad andra har talat om för honom och som han tror på.

Till skillnad från mig vill Sadhguru inte kalla tid och rum för ett koncept, utan snarare kallar han dessa för en realitet som vi pga den fysiska existensen upplever. Här i den här videon förklarar Sadhguru att det endast är på grund av att vi har en fysisk kropp som tid och rum blir en realitet i våra upplevelser. Utan en kropp, vilken storlek skulle du i så fall behöva för dina kläder frågar han? 😁

Men han säger också att den fysiska existensen är så givmild att den låter oss uppleva saker som inte ens existerar. Alltså pratar vi ändå om samma sak, bara att vi förklarar det på olika sätt. Lyssna gärna på denna korta fyra minuters video av Sadhguru.

Eckhart Tolle kallar det psykologisk tid, eller klocktid.
Men den existerar ju bara i vår föreställningsvärld som ni skriver…även tid är ju på något sätt distans, att "färdas" från A till B, från kl 15 till kl 20 exempelvis.
Kunde vi inte föreställa oss saker skulle heller inte tiden finnas…och nuet är på något sätt icke-tid, evigheten, avsaknad av föreställningen av tiden.

#3:

Ja, för tiden uppstod ju pga att universumet expanderade. Universum är rum och där existerar avstånd. Skulle universum fortfarande vara en singularitet utan rum, skulle tid heller inte existera. På något sätt har Einstein räknat ut att rum och tid är en enhet, fast jag inte hänger med i hans ekvationer. 😄

#3: Ja precis, tiden existerar bara i våra föreställningar, precis som rummet. Man kan liksom inte kliva bort härifrån, från var vi befinner oss just nu till stället där borta, för att inte längre befinna sig här utan där i stället. Vi är alltid här och nu "var vi än" befinner oss. Dåtiden är bara en tanke och framtiden med, precis som att "där borta" också bara är en tanke.

Här är bra video av Rupert Spira om ämnet

#4: Jag hade nog inte hängt med i Einsteins ekvationer heller😂men man kan ju ha känslan av det ändå, för det är ju vår verklighet han beskriver😄

#5: Intressant video!

Intressant inlägg som för mig tillbaka till 2006 tror jag att det var. Jag vaknade på morgonen precis som vanligt en tänkt arbetsdag.
Det kändes konstigt i kroppen. jag var trött, lite virrig, sen smög sig en smärta på in i kroppen. En luddig svår förklarad smärta. Det kändes tungt att andas och jag var definitivt inte hungrig.
Jag checkade mitt blodsocker som låg på 26mml. Tog extra insulin med min nya fina kompis insulinpumpen och försökte få ordning på mig själv inför jobbet.
Nä, det gick inte så bra. Det tog emot men jag ringde sjukvårdsupplysningen och hamnade på akuten istället.
Och där låg jag en hel lång dag och mina sinnen flöt ut.
Klockan gick både bak och framlänges.
Ljudet av döden som kom och gick.
Ett dovt surrande oljud som jag gång på gång tackade nej till.
Inte idag.
Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta mig där ifrån.
Men jag kom ingenstans alls.
Allt eftersom timmarna tickade iväg blev jag allt mer
medveten om allting runt omkring.
Inte bara sjukhuspersonalen eller de andra patienterna.
Jag såg människor från mitt förflutna,
både levande och döda.
Jag tyckte det var konstigt, men det fanns inget skrämmande i det.
En ung doktor kom och skulle försöka sig på att ta nya
artär-gaser i min handled.
Han var ung, knappt torr bakom öronen tänkte jag.
När han satt där och letade efter artären - för den var inte helt lätt att hitta.
Då berättade jag för honom hur stolt hans farmor var över att han reste iväg över vattnet och blev doktor.
Jag hade nämligen en äldre kvinna brevid mig som
med tårar i ögonen och händer som strök över sitt vita förkläde
berättade med kärlek.
Jag beskrev bergsbyn och de två korna som gick fritt.
Jag tänkte också att vad sjutton håller jag på med?
Var kommer allt detta ifrån?
Under den här tiden som jag var så sjuk så upptäckte
jag att det fanns två av mig i min kropp.
Den unga doktorn reste sig och gick efter en stund med röda kinder.
Han mumlade ett tack. Du har kontakt med min farmor.
Nu måste jag hitta någon annan som lyckas bättre än jag.
Senare den eftermiddagen kraschade jag. Blodtrycket rasade och jag försvann ut i,,,,,,,,,,? En sällsam mjuk tillvaro som kanske skulle kunna liknas vid ett hav. Ett hav med behaglig tempratur och jag fördes fram av osynliga vågor i jämn takt jämte mig följde det så vackra färger med. Jag vet inte var jag var. Men känslan var att jag var på väg hem och det var så lätt att bara följa med. Allt var ett och ett var jag.
Det går inte att ge denna upplevelse en rättvis åter skildring.
Hur som helst så ropades jag tillbaka av någon som jag där och då i mitt omtöcknade tillstånd uppfattade som en jord-ängel. Jag protesterade lamt när vågorna som tog mig fram- plötsligt skickade mig tillbaka och jag hörde sköterskan säga: Välkommen tillbaka.

De jag talat med om denna upplevelse betraktar det som en hallucination. Och avfärdar det som konstigheter som hjärnan hittar på.

För mig var det så mycket mer än så.

#7:

Du befann dig nog på tröskeln mellan liv och död och kom tillbaka till livet. Kanske det var en nära döds upplevelse. Sådana här upplevelser är svårtolkade och ingen kan med bestämdhet säga om det här var någonting som hjärnan har hittat på eller om det var verklighet. Den som upplever, upplever det i alla fall som verklighet.

Många som har nära döds upplevelser, upplever tunneln och ljuset och berättar att de t.ex. mötte Jesus som skickade dom tillbaka till livet. Vem som har en annan tro än den kristna, möter någon annan som motsvarar vad de tror på. Du mötte en jordängel.

Ur ett vetenskpligt perspektiv utsöndrar tallkottkförteln vid dödsögonblicket DMA, ett ämne som befinner sig i Ayahuasca, en drog som shamaner i Sydamerika tar för shamanska resor. För dessa shamaner är det som de upplever en annan sorts verklighet, men det är verklighet. Vetenskapen ser det som ett program av hjärnan för att lättare kunna dö.

Själv har jag ett par teorier om vad det skulle kunna handla om. Enligt shamanska läror öppnar man portar till andra verkligheter med Ayahuasca. Man flyttar på fogpunkten i energikroppen som fogar ihop den verkligheten som vi förnimmar. I vissa shamanska läror lär man att kontrollera fogpunkten. En del kan flytta på den helt utan droger. Andra med hjälp av Ayahuasca. En "vanlig människa" har bara en vanlig drogupplevelse, eftersom fogpukten flyttas "hit och dit" utan kontroll.

Frågan är, finns det en kontroll vid en nära döds upplevelse, när tallkottkörteln utsöndrar samma drog? En sorts "gudomlig kontroll"? Eftersom det gudomliga inte kan beskrivas av sinnet, skulle det mycket väl kunna vara så att alla som har en nära döds upplevelse möter samma "gudomlighet" med olika övetrsättningar för sinnet. Den som tror på Jesus, möter Jesus pga översättningen. Vem som har en annan tro, har en annan sorts översättning.

Det här är ingenting som jag tror eller är övertygad om, utan bara en spekulation om hur det skulle kunna vara. Någonting som skulle kunna förklara det ena eller andra. Skulle jag vara övertygad, skulle jag inte vara öppen för andra förklaringar och möjligheter. Men sådana här upplevelser förblir ett mysteriium för mig.

#8: Tack för dina tankar och spekulationer.
Och visst ingen kan säga vad som är riktigt och sant i vad som sker i dessa stunder.

#7: Inte för att jag varit död, i den bemärkelsen, men vad du skriver om jordängeln, om vågorna som tog dig fram, hur allt var ett och hur du var ett med allt påminner mig om min kundaliniresning och om erfarenheter jag haft i mina reiki-initieringar bland annat. Det var erfarenheter som var så mycket verkligare än vad denna verklighet är eller jag vet inte hur jag ska säga det, men därför är jag helt säker på, att erfarenheter som dessa, hur dom än sker, är så mycket mer än bara konstigheter 🙂

Tack för att du delar med dig. Det som du varit med om, fick dig säkert att se på världen med helt andra ögon?

#10: jo, det förändrade en hel del.
Tack för din berättelse 😘

#7: oj, vilken berättelse. Tack för den!🙂

#12: 🙂