#0:

Det får mig att tänka på ett uttalande som jag har läst en gång:

"Jag kan inte styra det som händer, men jag kan styra hur jag reagerar på det."

Hur man reagerar på saker som t.ex. att bli utskälld, beror på hur viktiga vi tar andra människor och hur viktiga vi tar oss själva. Konfronteras man med negativa känslor av människor som är viktiga för oss, t.ex. som vi älskar, kan man lätt bli sårad. Bilr man utskälld av någon som är oviktig för en, blir man bara sårad om man tar sig själv allt för viktig.

Att förlora den egna viktigheten är en del av den andliga vägen. Att inte vara beroende av andra och vad andra tycker om en är en annan del av den andliga vägen. Det är frihet, att förlora den egna viktigheten och att vara oberoende av andra.

Nu citerar jag ur mitt inlägg, att leva som en krigare:

"Den som behöver makt är mycket beroende av de människor som han har makt över och tar sig ännu viktigare än andra människor. För en krigare är makten en av hans naturliga fiender som ska besegras. En krigare måste bli av med sin egen viktighet."

"De som tar sig själva för viktiga tar också sina medmänniskors för det. Om du inte tar dig själv för så viktig tar du inte dina medmänniskor för så viktiga heller."

"Don Juan sa en gång till Castaneda: ”Så länge du anser dig själv vara det viktigaste i världen kan du inte riktigt bedöma omvärlden. Du är som en häst med skygglappar och du ser bara dig själv, avskild från allt annat."

Tack för inlägget.

Mina tankar är att
Allt är energi!
Och visst är det spännande att uppmärksamma sina egna automatiska reaktioner i miljö där energier är i svajning. En blandning av plus och minus.

Fast det kanske inte direkt är det första som vi ser eller lägger märke till.
Nä, det är hur andra uppför sig, vad de säger eller gör som fångar vår uppmärksamhet.

Åsiktskorridoren i det inlärda väl inpräntade automatiska reaktions systemet som bor i var och en av oss reagerar snabbt. Och alla dessa inhysta tankeinvånare som ockuperar tankebanorna i huvudet på oss pratar i munnen på varandra, så vi hinner inte ens uppfatta vårt eget inre sorl av tyckande och tänkandet, eftersom vi är så uppslukad av vad de andra gör eller inte gör.

Jag tror fullt och fast på att det är våra egna tankar som skapar och omskapar de energiflöden vi hamnar i.

Och jag tänker att det möjligtvis är så för de flesta av oss. Iallafall mer eller mindre.

#2:

Ja det är tankarna, men även känslor och emotioner som skapar de energiflödena som vi hamnar i.

Det får mig att tänka på en tjej som jag kände på 80- och 90-talet. Hon var mellan 20 och 30 år på den tiden och flyttade till en kille i Grekland. Efter ett par år var relationen slut, men hon ville stanna i Grekland. Det var på någon ö, jag tror att det var Kreta, men är inte säker.

Hon hade ju inget jobb där och ont om pengar, men ville stanna i Grekland., så hon byggde sig en sorts "wigwam" eller tält med genomskinlig plast i enödet i närheten av en flod med ett delta. Med stenar byggde hon sig en sorts kamin där och där bodde hon helt ensam. Kläderna tillverkade hon själv och hon levde på maten som andra spenderade till henne. Hon tvättade sig i floden, både på sommarn och vintern.

En dag var hon på besök i Wien. Det var lite ovant att se henne, för hon var barfota och klädd med ett färgat lakan, som hon använde som klänning och sen hade hon ett fårskinn på sig, utan ärmar, som bara värmde överkroppen.

Men vad som ännu mer väckte min uppmärksamhet var energin som hon hade i sig. Hon hade en harmoni i sig som nästan var smittsam. Hennes ögon lyste och strålade och hon strålade ut en sorts lycksalighet som jag aldrig hade sett förr. Man kunde tro att hon befann sig i ett ständigt upplysningstillstånd. Det var ju roligt när vi gick på gatorna i Wien, hon barfota med lakanet och fårskinnet i November när det regnade och var kalt.och så gick vi in i ett kaffehus i Wien. 😄 Sen gick vi till ett diskotek. I vanliga fall blir man inte insläppt med de "kläderna", men hon strålade ut en energi som man bara kan vara fascinerad av och så var hon så snygg att det kompenserade kläderna som hon hade på sig. Jag tänkte, där ser man hur fel vi i civilisationen lever och hur rätt hon lever.

Det var den ena delen av historian. Ett par år senare var hon i Wien igen. Hon hade mörka ringar under ögonen och såg olycklig ut med helt andra ansiktsdrag. Energin var på botten. Harmonin och lycksaligheten borta Jag var riktig förskräckt när jag såg henne och frågade "vad har hänt?". Hon svarade att för första gången i sitt liv fick hon erfara vad det innebär att leva i ångest och med rädslor. Sen berättade hon hennes historia om att fler personer kom på ide´n att leva i wigwam brevid floden och dom var fientliga emot henne. Hon blev hotad och hon var rädd om hennnes liv och hade därför gett upp attt leva där.

Ett typiskt exempel på hur våra tankar, känslor och emotinoner påverkar vår energi.

Den berättelsen känns i hjärtat.
❤️ på mer än ett sätt 💔

#4:

Ja, jag undrar än idag vad som blev av med henne. Det var den sista gången som jag såg henne. Floden som hon bodde vid måste ha varit Megalopotamos på Kreta.

#3: fin historia.

#6:

Den första delen var fin. Den andra sorglig. Den tredje delen fick jag inte reda på mer, men jag hoppas att allt blev bra igen.

Jag undrar även om hon hade en samadhi erfarenhet, när hon beslöt att bygga en wigwam och leva för sig själv. Hon släppte ju taget om ganska mycket. Först var det slut mellan henne och hennes kille och sen när hon byggde sin wigwam sa hon farväl till civilisationen. Kanske det var det som skapade harmonin och lycksaligheten?

Jag kände också hennes bror som var buddhist. Vi hade ofta intressanta samtal om det andliga och när jag berättade om Castanedas läror sa han alltid "inom buddhism finns det något motsvarande" och sen jämförde vi lärorna. Dom brukade kalla mig för "Cat" för att dom tyckte att jag rör mig som en katt.

#7:

Det är nog inte många som tar steget och lever utanför civilisationen så där. En del kanske vill, men de flesta vågar inte ta steget.
Synd att hon inte fick vara ifred där bredvid floden.

#8:

Ja, men de flesta kliver in igen efter några år. Jag kände en kille på 80-talet som ändrade sitt liv. Vi tränade hos samma karateförening på den tiden. Plötsligt blev han vegan och for till Sydamerika, jag tror att det var Costa Rica och levde i skogen, där han odlade sin egen mat. Han ställde in bilder på internätet där han levde och odlade och skrev hur bra det det är att bara äta växter. Han såg mycket lycklig ut på bilderna. Men ändå kom han tillbaka igen.

#9:

Ja, vi har det ganska bra i våra små kuber till hem också…😊bekvämt om inte annat.😄kanske därför folk kommer tillbaka.
Det är nog inte heller många som lever som munk hela sitt liv. De flesta kan jag tänka mig gör det under en period bara

#2:

Ja så är det, det är verkligen andra som vi uppmärksammar först. Någonting som jag tänker att är viktigt att vi blir medveten om. Det är inte vad andra gör som är det viktiga, utan vad vi själva gör och det är inte viktigt hur det ser ut i andra människors inre, utan hur det ser ur i vårt eget inre. Om alla bara skulle vända blicken bort från andra till sig själv och fråga sig, hur ska jag leva för att inte skada andra skulle vår planet vara en mycket trevligare plats att leva på och folk skulle må så mycket bättre. Men som du säger är nog dom flesta av oss så uppslukade av vad andra gör eller inte, inklusive mig själv.

#10:

Sen måste man också tänka på framtiden när man blir äldre. Så länge man är ung kan man leva så, men sen?

#12:

Jo, så sant. Det är väl en anledning till varför människan inte blev äldre än typ 40 år för länge sen beroende på hur de levde… Jämfört med nu.

Med tanke på de som bor lite utanför civilisationen, det var en artikel i tidningen Positiv News om sådana, som jag läste:

https://www.positive.news/society/the-eco-commune-in-an-english-woodland/

Den är på engelska.

#14:

Fast man betalar 120,- pound i månaden för att bo i en kommun. 😄

#15:

Jo, men med tanke på de som bor Lite utanför civilisationen (off-grid) 😉