#0: Tack för att du delar med dig. Ska snart gå in och läsa där 😊

#1: Ja, gör gärna det :) Om du har något att säga/kommentera kan du ju så klart göra det här i tråden, eller i kommentarsfältet i bloggen. :) Men att bara läsa går ju också fint.

#2: Jag försökte att ge dig ett gilla, men det gick inte utan att regga sig 🙄 I alla fall var det intressant att läsa din historia. Vi har tydligen alla våra historier i vårt bagage, som fått upp oss på den andliga vägen.

#3: Ja. Man måste nog vara medlem i WordPress för att gilla där. Men tror man kan kommentera utan att vara medlem, men blev nu lite osäker på det… 😊

Skulle också vilja säga att min "andliga väg" nog började lite tidigare än så… Typ 2006 eller så. Inte för att det spelar någon större roll, men valde att börja reflektera vid 2009 då allt började förändras. Sen vad förändringen berodde på, det vet jag inte.

Gick in för att läsa men jag vände tillbaka eftersom jag inte är kunnig i engelska så det skulle ta för lång tid med översättning. Synd, för den var säkert intressant att läsa. Ha en bra dag.

#6: Jaså. Men jag kan försöka översätta den med google översätt osv sen och posta blogginlägget här. Så kan du och de som helst läser på svenska också läsa. 🙂

Ha det bra du med

Har nu översatt mitt blogginlägg till svenska med hjälp av google översätt. Därför kan det ha smygit in något fel någonstans, men jag har läst och ändrat i texten så den ska vara förståelig.

Orginalet

En del av min historia (den längre versionen)

Ville bara göra lite självreflektion om några huvudhändelser i mitt liv från runt 2009, ett tag efter att jag slutat skolan. Då började jag känna och ha dessa starka perioder av intensiv smärta. Det var psykisk smärta, men jag kände det i hela kroppen.

Jag hade börjat tycka om någon som jag inte borde… Åtminstone inte om jag ville känna mig normal. Men jag brydde mig inte om att känna mig normal, men känslan av att inte bli omtyckt tillbaka på samma sätt gav upphov till dessa intensiva känslor av smärta.

Jag hade precis flyttat till en ny lägenhet och kom ihåg att jag lyssnade på en låt (Eddie Vedder – Long Nights) och kunde nästan inte låta bli att fantisera om att falla från min nya lägenhets fönster.
Jag var bara tvungen att göra något, en förändring. Så jag flyttade från min hemstad till den nordligaste delen av landet, som var en längd på cirka 100 mil.

I den nya staden började jag i en ny klass. De första sex månaderna eller så gick bra, men jag mådde fortfarande inte så bra inom mig och var lite ensam. Men den vackra, fridfulla naturen runt mig var åtminstone lugnande.

Men efter ett halvår eller så kände jag att jag var tvungen att flytta igen. Den här gången flyttade jag cirka 330 mil till ett annat land, nämligen Italien, Milano. Jag ville studera italienska där, vilket jag gjorde i några månader… Och sedan flyttade jag tillbaka till Sverige igen.
Många konstiga saker hände också i Italien. Till exempel slängde jag de flesta av mina ägodelar, inklusive en ny kamera, en dator och mer. Minns att jag inte hade på mig strumpor en dag i skorna på väg till min italienska lektion, vilket fick mina fötter att blöda. Jag hade nog slängt mina strumpor också…

Men efter att ha återvänt till Sverige kände jag mig väldigt frånkopplad från allt, även min familj. Jag började bli mer och mer instängd i mina egna tankar, började tro att jag förföljdes av människor och organisationer och att jag var bevakad. Tillbringade en tid på en psykiatrisk avdelning, fram och tillbaka.

Efter en tid, vilken kunde ha kostat mig livet, kom polisen till dit jag bodde och jag fick följa med dem till den psykiatriska avdelningen igen, denna gång mot min egen vilja.
Jag ville bara lämna den avdelningen, men jag kunde inte, eftersom jag var i ett så dåligt psykiskt tillstånd att jag tvingades stanna enligt lagen.
När månaderna gick på avdelningen började jag faktiskt må bättre och blev mer social igen. Medicinen, osv verkade hjälpa.

Jag lämnade sjukhuset och flyttade till ett gruppboende. Här började saker fungera för mig igen, och jag avslutade en högre utbildning som jag försökt göra länge.

Efter det jobbade jag mest en tid, även om jag inte kände mig helt nöjd med allt. Jag vandrade flera gånger i bl a fjällen vilket var underbart… Och levde ett normalt liv.

2018 fick jag äntligen chansen att lära mig Transcendental Meditation som jag hade velat göra i kanske sju till åtta år men inte lyckats göra. Och här började jag meditera regelbundet två gånger per dag.

Ungefär ett och ett halvt år senare hade jag den här erfarenheten i min meditation (som går att läsa om i mitt tidigare blogginlägg Journey to the Self). Där skrev jag bland annat:

När jag snart lärde mig tekniken jag nu använder tog det inte lång tid förrän jag upplevde djupet av mitt eget Varande. Under några veckor hade jag denna erfarenhet flera gånger under min meditation, och under några timmar efter sessionerna var hela min tillvaro fylld av en djup frid och lycksalighet.

Den djupa erfarenheten försvann och jag befann mig i mitt normala tillstånd igen, men kunskapen om erfarenheten fanns fortfarande med mig på något sätt. Jag visste på något sätt att vad jag än gjorde och upplevde så kunde ingenting någonsin addera något till det jag redan var, och hade (ungefär som Eckhart Tolle sa en gång).

Jag fortsatte att meditera varje dag i några år och sedan lärde jag mig Maharishi Yoga Asanas. Och sedan dess har jag i det stora hela utövat denna yoga minst en gång i veckan.

Vid ett tillfälle började min nacke, mina axlar och mitt huvud bli så spända att jag knappt kunde hantera det. Jag fortsatte att äta smärtstillande tabletter varje dag och gick till kiropraktorn så fort jag kunde. Jag skrev ett tidigare blogginlägg om detta som heter After the chiropractor.
Men för att sammanfatta detta gick jag efter att ha besökt kiropraktorn in i något som liknade spontan meditation, och när jag ”kom ur det” fungerade mitt sinne på ett annorlunda sätt. Som att det fanns och fortfarande finns ett tyst varande i förgrunden av mitt sinne, istället för att tankar där hela tiden fanns. Det finns fortfarande tankar, men de är mer i bakgrunden…

Så det här var huvuddelarna i min historia från omkring 2009 (till nu), då när saker och ting började förändras för mig, och när det började kännas som att mitt liv inte var så normalt som det brukade vara, för att använda ordet normalt.

Tack för att ni har läst!

Ja ditt liv, liksom många av våra andras liv, har många "bördor'" att bära. Jag hoppas att ditt liv är mycket bättre nu än då och att du mycket bättre. Fint skrivet av dig och tack för att du översatte det till svenska. Jag är själv svensk och använder inte engelska så mycket eftersom jag inte behöver det, därför har jag svårt för att både prata och läsa engelska, så att jag förstår.
Ha en bra dag och må din framtid se ljus och fin ut.

#9: Jo mitt liv är mycket bättre nu. Kanske kan vi inte få det goda utan det onda, och det ljusa utan det mörka här i livet.

Jag har i vilket fall gått vidare från den perioden i stort sett, det är bara skönt att reflektera lite ibland.😊

Ha det bra