Etikettandlig-utveckling
Läst 145 ggr
FataMorgana
2022-02-21, 17:42

Om att passa in i flocken

Vi människor tenderar att alltid vilja passa in överallt. Det är därför vi lägger så stor vikt vid vad omgivningen tycker om oss. Vad de känner om våra beslut och vad de tycker om vårt sätt att leva. Allt för att vi är rädda för att bli avvisade och uteslutna om vi skiljer oss från normaliteten.

Men ju viktigare man tar saker och ting och ju viktigare det är för oss vad andra tycker och tänker om en, desto mer betydelse har det för en. Vilket gör att man blir mer sårad och mer berörd när det händer något i det här sammanhanget.

Det är som en välsignelse att bryta sig loss från konceptet att behöva passa in överallt. Det är en välsignelse att gå sin egen väg, att göra sina egna val och att vara oberoende av andra människor. Det gör att man blir mindre sårad och mindre berörd när det händer något i det här sammanhanget.

Condor
2022-02-21, 18:01
FataMorgana
2022-02-21, 18:10
#2

#1: Jag citerar ur din länk:

Unga Jonathan är inte en mås som de andra, han stjäl inte bara för att äta, nej … han gillar att flyga för att flyga, det är hans passion. Han försöker alltid förbättra sina föreställningar, att perfektionera sin "attityd" för flygning, slå sitt eget rekord av höjd och sedan hastighet i näsan nedåt, med förakt och indignation av hans följe som uppmuntrar honom att stanna på rätt väg, att uppträda som alla självrespektande måsar: ta dig bara ut i luften för att äta. Om vi ​​är födda måsar måste vi dö mås i enlighet med måsens obestridliga lag. Jonathan accepterar inte att återstående mås oundvikligen kan innebära att han måste förbli begränsad hela sitt liv till sitt tillstånd av gemensam, liknande, överensstämmande, trogen mot en stereotyp. Han uppmanar sina kamrater att sluta vara nöjda med att leva för att äta, men hans kamrater förstår inte, och framför allt fruktar de vikten av lagar och traditioner. Jonathan vill veta allt som en mås kan veta, vill gå utöver de gränser som inte fastställts av arten (dessa lagar är naturens) … men fastställs genom lag, myndighet, tradition. För att fortsätta att leva fullt ut sin önskan att hitta gränser och gå utöver dem måste Jonathan fortsätta sin strävan ensam. Avvisad av församlingen av måsar för "dåligt exempel" som äventyrar lag och tradition, förvisas han från klanen i evighet. Vad spelar det för roll! Jonathan är säker på att traditioner görs för att ständigt testas av personlig kunskap, för att ständigt utmanas av erfarenhet i motsats till tro och dogmer, även om det innebär att leva ensam.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

S
2022-02-22, 12:49
#3

Väcker tankar i mig själv, då jag själv har varit utfryst och mobbad.
Bara små ting kan bli stora. Följde inte flocken kodex i skolan,blev hackkycklig.
Härdade ut var dag och än idag så sitter ärren kvar i mig. Fast det var länge sedan.
Man ser i flera exempel på det i nätet. Där man kan dölja sin identitet.
I vardagen på arbetsplatser,föreningar ect.
När man själv har varit i gropen är det så lätt att se tedensera tidig. Det börjar med det lilla och sen växer det.
Vi är alla olika och låt oss vara det. Acceptera varandras olikheter mot en bättre dag.

Condor
2022-02-22, 13:27
#4

#3:

Det finns knappt någon människa som aldrig har blivit mobbad, men dom som inte anpassar sig till flocken blir mest mobbade. Själv har jag aldrig varit del av en flock. När jag var ett litet barn flyttade jag till Sverige och på den tiden (sextiotalet) var det ganska ovanligt att vara utlänning. Jag var så att säga en sorts "alien" 😁 som inte kunde språket och hade kommunikationsproblem med flocken. Själv tyckte jag att dom andra är konstiga och undrade varför dom lär bokstäverna i skolan, när jag själv kunde läsa och skriva redan innan jag gick i skolan. Somliga beunderade det medan andra mobbade mig.

För att passa in i flocken får man varken vara för klok eller för dum, klä sig som andra gör osv. Man måste dela flockens intressen. Man måste så att säga vara en genomsnittsmänniska. 😄

Är man ingen genomsnittsmänniska måsta man lära att hanter det. Man måste göra sig oberoende av andra människor och deras åsikter. Man måste inse att alla människor inklusive sig själv egentligen är dårar och hitta en väg att röra sig i dårskapet utan att egentligen vara en del av det. Det är så att säga ett "kontrollerat dårskap". 😁 Det är ett steg till frihet.

FataMorgana
2022-02-22, 13:44
#5

#4:

Som barn är det svårt att lära sig hantera det. Som barn vill man bara passa in och vara som andra, accepterad och omtyckt. Som barn är man mentalt inte tillräckligt mogen för att analysera saken ur ett djupare perspektiv och den som mobbar är heller inte tillräckligt mogen för att förstå konsekvenserna av sina handlingar och vilka djupa ärr mobbningen ger.

Men som vuxen vänder sig bladet och man kan till och med finna någonting positivt ur det hela, växa genom det och upptäcka vad man lärt sig som man annars inte hade lärt sig. Men för det krävs personligt arbeta på sig själv, annars är risken stor att man förblir i bitterhet och inte kan släppa taget om mobbningen som man var med om som barn.

FataMorgana
2022-02-22, 14:24
#6

#3: Vad du skriver får mig att tänka på en tysk upplyst man, på Werner Ablass (han är död nu), men jag såg på ett videoklipp av honom en gång där han berättade om hur han i sin barndom hade varit offer för en pedofil. Han mådde fruktansvärt dåligt i många år pga av den här händelsen och led av både skuld och skamkänslor ända tills han en dag fick erfara hur "den som gör ett brott bara är en illusion".

Enkelt förklarat insåg han att jaget / egot bara är en illusion och att det inte var förövarens sanna natur som hade gjort honom illa, utan illusionen, dvs förövarens falska identifikation. Efter detta fanns det för honom ingen mer att vara arg på. All hans smärta släppte i det ögonblicket. Hur skulle han kunna vara arg på en illusion sa han. Och på gud kunde han heller inte vara arg.

Nu har jag nog själv inte riktigt kommit så långt som Werner hade kommit på sin väg, men jag är helt övertygad om att vi kan släppa taget om många av orättvisorna som vi har drabbats av på livets väg och få många av våra ärr läkta genom meditation och genom att fundera och filosofera på såna här frågor.

Vet inte om du kan tyska, men det finns ett youtube-klipp av Werner som heter "Wenn die Täterillusion verschwindet, sind wir frei" (på svenska: När förövarillusionen försvinner är vi fria). Det finns tyvärr bara böcker och youtube-klipp av honom på tyska. Kan man språket kan jag bara rekommendera att lyssna honom.

  • Redigerat 2022-02-22, 14:25 av FataMorgana
S
2022-02-22, 14:27
#7

#5 O ja, så är det FM (om jag får kalla dig så).
Livet är ett evigt lärande, man har tagit sig igenom tuffa saker.
Samtidigt det som man varit med om och bearbetat, gör sig ibland påmind, men för min del känns det bra. Att man inte vill någon ska fara illa, även som vuxna för vi har så olika känslomässig natur. och då får man be om ursäkt och gå vidare.

S
2022-02-22, 14:39
#8

#6 Skrev visst samtidigt.
Tyvärr så kan jag inte tyska. Får nog erkänna att jag inte är så insatt ämnet Illusion.

Condor
2022-02-22, 14:56
#9

#6:

Det påminner mig om en berättelse av Don Genaro ur Castanedas bok "resan till Ixtlan". Berättelsen är en metafor eller liknelse och handlade om hur Don Genaros "bundsförfandt" katapulterade honom till en värld som inte var den världen lik som han kände och allt blev suddigt för honom. När han stod på benen igen ville han göra sig på vägen hem igen, hem till Ixtlan.

På vägen mötte han många människor som var vänliga till honom men när han frågade dom om vägen pekade de åt olika håll. Till hans besvikelse upptäckte han att människorna inte var verkliga. De var bara "vålnader" eller "fantomer". Han ville bli arg på dom, men kunde inte bli arg som förr i tiden. Han ville bli ledsen, men det gick heller inte som förr i tiden.

Castaneda frågade honom hur hans resa slutade. Don Genaro svarade "slutet?". Castaneda frågade hur han nådde fram till Ixtlan. Både Don Genaro och Don Juan började att gapskratta. Don Juan svarade "jaså, det är slutet för dig. Det blev inget slut på Genaros resa. Det kommer aldrig att bli något slut. Genaro är fortfarande på vägen till Ixtlan". Don Genaro sa att ibland känns det som om det bara vore ett par steg kvar men ändå kommer han aldrig fram och han kan inte ens finna välkända landmärken. Ingenting är sig likt längre och på hans resa finner han bara vägfarande vålnader.

Han sa att även Castaneda är för honom en vålnad. Hans känslor är som människornas. Castaneda insåg att Don Genaros resa var en liknelse och sa att resan alltså inte är verklig. Don Genaro svarade att resan är verklig, men inte de resande. Den enda som är verklig för honom är Don Juan. Ixtlan existerar heller inte.

När jag läste den här historian på 80-talet, förstod jag ingenting. Jag förstod först vad Don Genaro menade när jag själv försökte resa tillbaka till Ixtlan.

  • Redigerat 2022-02-22, 14:58 av Condor
FataMorgana
2022-02-22, 14:59
#10

#7:

Vi har nog alla olika öden som vi drabbas av. För somliga är det mobbning, för andra sjukdom, fattigdom eller naturkatastrofer som drabbar en. Det är livets hårda skola som var och en av någon anledning förr eller senare hamnar ut för. Själv undrar jag varför det är så. Kanske för att vi annars inte kan utveckla medlidande, lära oss att be om ursäkt och att lära oss acceptera varandra och våra olikheter trots våra fel och brister.

#8

Jag förstår det. Det är inte så vanlig att man lär sig ett språk som man inte behöver.

Vad som gäller ämnet illusion är det en bra övning, att titta in i sig själv och se om man kan hitta ett jag någonstans. Egot är bara det latinska ordet för jaget, så det är samma sak. Ju djupare inåt man tittar, desto mer kommer man att se att där verkligen inte finns ett jag någonstans. Man kommer inte att hitta något som är konkret, dvs inget objekt, utan man märker att jaget bara är en aktiv process, som i meditation kan upphöra för en stund. Då finns där plötsligt inget jag som vill det ena eller andra längre och inget jag som tycker om den ena saken och illa om den andra. Jaget är egentligen vår falska identifikation.

Jag FataMorgana (du kan gärna kalla mig FM) finns alltså inte på riktigt, utan är bara en illusion som sinnet upprätthåller. Det som finns på riktigt är den sanna naturen (gud / källan eller vad man vill kalla det för), det som blir kvar när jaget är borta. När vi är små spädbarn har vi heller ingen jag-identifikation, utan det är en identifikation som träder fram när vi är ca 2-3 år gamla. Det är då som egot bildas. Och allt som kommer till försvinner någon gång igen. Bara det eviga består, det som alltid har funnits och som varar i evighet, medan allt som kommer och går är en illusion. Att meditera över såna här saker, kan få oss att se igenom illusionerna och genom det göra oss fria.

Upp till toppen