Guldåldern eller med andra ord den gyllene tidsåldern betecknar en tid av överflöd och glädje. Många religioner har en föreställning på en guldålder. Denna term existerar i antik mytologi och sägs ha varit ett slags idealtillstånd, en fredlig urfas av mänskligheten, mestadels före civilisationens framväxt.

I kristendomen sägs det att arvsynden kom genom att äta från kunskapens träd. Eva och Adam frestades av ormen och därför blev de förbannade att lämna guldåldern, lämna paradiset, föda i smärta och försörja sig i svett och möda.

Vi hittar också guldåldern i de vediska skrifterna och ännu mer i Puranas, där det sägs att det fanns den så kallade Satya Yuga, Krita Yuga. Det sägs att det var en underbar ålder vid den tiden. Guldåldern beskrivs också av Tulsidas i Ramcharitmanas, en återberättelse av Ramayana att det fanns en guldålder när Rama besteg tronen efter att han återvände till Ayodhya.

Guldåldern beskrivs vackert i Ramcharitmanas. Alla fann lycka, det fanns ingen mer rädsla, inget mer lidande, inte heller några fler sjukdomar. I Ramas rike led ingen mer av kroppens besvär, inte ens av naturkrafterna eller vilda djur. Människor mötte varandra i kärlek, de följde troget de regler som gällde dem och följde Vedas läror.

Barn dog inte längre i ung ålder, människor led inte längre, människor var vackra och hade friska kroppar. Människor hade ingen brist, ingen var ledsen och ingen var eländig. Alla hade fördelar, alla var kloka, alla var fria från arrogans, de följde rätta livsregler och gjorde gott. Män och kvinnor var smarta och rättfärdiga, de kände igen andras dygder, de var lärda och de var kunniga. Alla var tacksamma och människor upplevde inte falskhet.

Så en guldålder kan hänvisas till det förflutna, men man kan också hänvisa till en guldålder för framtiden. En framtid som många väntar på just nu.

Inom new age heter det att vi har gått in i vattumannens tidsålder, vad som även benämns som den gyllene tidsåldern. Snart ska vi ha fred på jorden igen och människorna kommer att bli lyckliga och ingen kommer att bli sjuk eller lida någon nöd. Det är iallafall den framtid som många "andliga vägledare" målar upp och som de säger att snart kommer att vara här.

Nu vill jag inte låta som en pessimistisk person, för det är klart att det är en framtid som vi säkert alla hoppas på och drömmer om och det är inget fel på att drömma och att försöka förverkliga sina drömmar genom att man kämpar för det som man drömmer för. Att bara kasta handduken och ge upp och sluta att jobba på att få jorden till en bättre plats leder iallafall inte till några förändringar i samhället.

Men vi ska inte glömma det faktum att vi lever i en dualistisk verklighet, där både gott och ont, ljust och mörkt, friskt och sjukt existerar. Att leva som människa på jorden med bara den ena motpolen är inte möjligt. Om ingen människa gör ont, så vem kan man säga att gör gott? Om mörker inte fanns, så vad skulle vi beteckna som ljust?

Alla dessa guldåldrar som endera varit eller som komma skall kommer endast ur människans längtan och väntan på bättre tider eller på hur bra man trodde att folk hade det förr. Men det mörka, som vi klassar sjukdom, fattigdom och allt elände till, hör till myntets andra sida. Utan det ena kan det motsatta inte existera. Precis som att vi har möjligheten att göra saker som är goda har vi möjligheten att göra saker som är onda och det kommer alltid att finnas människor som väljer att göra endera det ena eller det andra.

Så vi måste också vara realistiska och se verkligheten för vad den är. En verklighet med mångfald, med både gott och ont och med myntets alla sidor. Att utvecklas andligt innebär att man börjar acceptera verkligheten så som den är, att acceptera att det finns människor som gör goda handlingar och människor som gör onda handlingar. Att acceptera att vi människor inte är några perfekta varelser, att vi alla har fel och brister och därför heller inte kan handla som om vi vore perfekta.