#0: Länken fungerade inte tyvärr.

Har du själv varit med om detta med att hamna vid vägs ände ?

Jag tycker det låter sant det du skriver. stora kriser tvingar ju människan in i att se de grundläggande sakerna i livet i ögonen. Om det inte är alltför förödande och människan kan kravla sig levande ur

Jag ramlade in i nåt för två år sen som jag upplevde att jag "förlorade allt". Det kändes som jag fick börja om hela livet . min självbild var krossad, alla yttre tryggheter , sociala nätverk , möjligheter kändes det som, jag var ensam i den här världen upplevde jag. Som ett UFO som skulle lära sig vara människa

Jag skulle ljuga om jag sa att jag påstod att jag idag är ute ur skuggan - men nog var det något nytt och annat som började där. Men det är en mörk och smärtsam resa. Jag känner mig fortfarande rätt nyfödd.

#0: Fint skrivet. Det är som att i dom svåraste stunderna i livet kan även de djupaste insikterna och visdomarna uppstå.

#0:

Jag upplevde vad du beskriver nån gång på 90-talet, när jag var i en livskris. Det kändes som om det inte fanns någonting att leva för och att sträva efter. Det kändes som att det som jag betraktade som det viktigaste i livet var förlorat. Jag var olycklig och det kändes som att jag inte orkade mer.

Jag "gav upp" och levde bara för att jag inte var död. Jag som rökare slutade upp att tända mig cigaretter, för det var inte viktigt längre. Ingenting var viktigt mer. Första natten efter jag gav upp, sov jag nästan ingenting. Det var mer som ett tillstånd mellan att vara vaken och sova med livliga drömmar och den sortens sömn varade bara i 3-4 timmar. Resten av natten låg jag vaken.

När jag vaknade upp på morgonen var jag förvånad att jag inte var trött och slutkörd. Jag kände en energi som jag inte hade känt förr, som jag inte visste vad jag skulle göra med, så det första som jag gjorde när jag vaknade var att göra armhävningar. Jag var förvånad att jag inte hade trötta ögon, utan klara lysande ögon och jag var förvånad att jag inte kände mig olycklig, fast jag borde göra det, utan jag kände en lycksalighet som jag aldrig hade erfarit förr.

Jag var i det tillståndet i flera månader.

#3:
Hur känner du idag inför det tillståndet ?
Vad var det som du upplevde under den perioden - och hur kom det att bli efter den?

#4:

Det var en hel del insikter och saker som förändrades i mig själv. Det hände så mycket under den tiden att jag inte kan säga vilka upplevelser och erfarenheter som gjorde det ena eller det andra. Jag vet att det där tillståndet inte kommer om man tänker "nu släpper jag taget för att uppnå det" för då släpper man inte taget på riktigt.

På den tiden hade jag den andra reiki graden redan längre tid och min reiki lärare tyckte att jag nu är redo för den tredje graden, så jag lät mig initieras i den, medan jag fortfarande var i det tillståndet. Det förändras ju en hel del i en om man initieras i reiki redan utan att vara i det tillståndet, men det var mycket häftigare medan jag var i det.

Det kom fram känslor i mig i en intensitet som var ny för mig. Jag lärde känna energier på ett helt nytt sätt. Ett exempel, jag var i Wien för att handla någonting. Det var en iskall vinterdag före julen och vinden blåste hårt. Det hade ungefär 10 minus, men pga vinden kändes det mycket kallare. Jag var färdig med handlandet och kunde inte vänta att komma fram till bilen för att sätta på värmen.

Då gick jag förbi en marknadsplats där det fanns en maroniförsäljare. Brevid den där grejen som värmer upp maronin satt en gammal gumma på marken, som värmde sig och gömde ansiktet mellan sina knän. Brevid var det en kopp som folk kunde slänga pengar i (som var tom) och brevid koppen hade hon 2 foton på människor. Jag gick förbi i snabb takt för att komma till bilen, men den här bilden fastnade i mitt huvud, Jag började tycka så synd om henne och tänkte att fotona måste vara kanske hennes barn eller andra människor som hon älskade. Medan jag gick blev känslorna bara intensivare och jag började nästan att gråta för att jag tyckte så synd om henne.

Jag hade nog gått i 5 minuter redan och var nästan framme vid bilen, men jag gick tillbaka till henne i kylan och gav hene alla pengar som jag hade i fickan. Det var kanske inte så hemskt mycket, för man betalar ju för det mesta med bankomatkortet, men det var ändå mer än vad man i vanliga fall ger till tiggare. Men om jag skulle ha haft en stor sedel i fickan, skulle jag nog ha gett den till henne ändå.

Jag fick lära mig att hantera dessa känslor. Det var som om en ny människa föddes i mig.

Så man kan säga att det här tillståndet du gick in i , då du vaknade och kände sig annorlunda, hade en ny sorts hög energi osv , att det var nån sorts transformstionsfas? Att den fasen har vissa kännetecken - och ledde vidare till den du är idag - inte att hur du var under den fasen var ett sorts tillstånd du vill uppleva igen?

I Tolles biografi berättar han om hur han i en låg punkt i livet drabbas av något liknande - en botten som plötsligt ersätts av en sällhet som tog ut honom på vägarna. Jag tror han var hemlös ett tag.

Jag har läst andra berättelser också: ofta verkar det vara en inledande period då man släpper allt har minskat sömnbehov och nästan inte minns så mycket efteråt .
Det är intressant för det är lite som beskrivningar hur vissa känner sig strax innan en psykos bryter ut. Fast utan psykos då!
Brukar detta stadiet kallas någonting?

#6:

Jag vet inte om det finns en beteckning för det som jag upplevde. Buddhisterna kanske har en, för dom har ju beteckningar för nästan allt, men jag bryr mig inte mycket om beteckningar.

Jag ser det som så, att om man släpper taget och egot slutar upp att vilja någonting, inte har någta planer och tar emot allt så som det kommer, att det aktiveras energier som annars inte har utrymme att uttrycka sig. Man lämnar så att säga plats för det gudomliga.

Det som fick mig till att släppa taget vill jag nog inte uppleva mer och det går heller inte att förbli i det tillståndet resten av livet. Man måste ju kämpa för en hel del saker i livet och det beöver man en vilja och ett ego till. Men man kan ta med sig den erfarenheten i livet och det är en sorts medvetandehöjning.

Det är intressant ändå att din förändring skedde i ett tydligt "hopp".
Det sker nånting som öppnar upp.
Det verkar vanligt att andlig förändring börjar så.

Jag läste ju en del kristna texter förut och kände en dragning åt en del i nya testamentet.

Men det blev ett stopp . För en grundsten i kristendomen är en absolut tro , på en viss premiss. Jesus liv och värv och dess syfte och platsen i treenigheten osv. Och det är ju svårt att TÄNKA sig till en tro. Det känns som det krävs en sorts uppenbarelse som ger frälsning. Man kan ju inte kastas in i blind tro genom att resonera sig dit. Det krävs ett "hopp". Det kanske är det som kristna kallar "att bli frälst".

#8:

En del av bibelns författare var nog visa och kanske skrev historier i form av liknelser som skulle beskriva någonting som inte går att förklara, t.ex. historian med Adam och Eva, som beskriver hur det blev en dualism av helheten. Men sen är det mindre visa människor som tolkar det eller tar det ordagrant och gör ett trosystem av det hela.

Före Jesus fanns ju redan den judiska religionen som var byggd på det gamla testamentet. Sen var man tvungen att få det gamla testamentet att gå ihop med det nya testamentet, fast Jesus verkar att tala om en helt annan gud (den kärleksfulla fadern) än den grymma psykopaten som beskrivs som gud i det gamla testamentet.

Det blev en ganska lustig lära av det hela. Först skapade gud människan till sin avbild. Sen var han inte nöjd med resultatet och i stället för att reflektera över sig själv att människan blev som den blev, var han sur och kastade ut människan ur paradiset. Om en konstnär målar en bild är det konstnären som är ansvarig för resultatet och inte bilden. Speciellt om människan är guds avbild, borde han ha reflekterat över sig själv om han inte är nöjd med resultatet av sin skapelse.

Men hur som helst, så ångrade han sig och ville förlåta människorna. Men det gick inte hur enkelt som helst utan han var av underlig anledning tvungen att offra sin egen son, som han egentligen inte offrade på riktigt, för han steg ju upp i himlen igen. Om man sen tror på den här historian och tror att Jesus dog på korset för den sakens skull är man "frälst" och förlåten och man hamnar i himmelsriket, hur mycket man än syndar. Goda människor som inte tror på den här historian "går förlorade" enligt tron.

Jag har i alla fall aldrig "lyckats att tro" på en sån smörja. Felet som de flesta religioner gör är att de ser gud som en person och de identifierar sig själva med jaget och ser sig själva som separerade från gud. Andliga erfarenheter visar att jaget är en illusion och "skapelsen" är guds sätt att uttrycka sig. Bortom illusionen som förståndet lever i är vi alla guds uttryck, dvs. vi är gud till vår sanna natur. Kristna som identifierar sig med jaget/illusionen tycker att det är högmodigt att säga "jag är gud" och om jaget inte vore en illusion vore det faktiskt högmodigt att säga det. Därför kan troende aldrig förstå människor som har gjort andliga erfarenheter och erfarit sin sanna natur, som inte identifierar sig med jaget.

Det som upplysta som t.ex. Jesus säger tolkas på ett sätt att det ska passa in i trosystemet. På så vis stänger religioner porten till "himmelsriket" för folk. Det är som Jesus sa till de skriftlärda, att de själva inte går in men de släpper heller inte in andra.

Religioner är administration av andlighet. Det är bara det att andligheten på så sätt går förlorad och förblir en tro som bildar en rökridå framför sanningen. Man kan inte dela andliga erfarenheter med andra. Det är någonting som var och en gör för sig själv.

Ja det är omöjligt att närma sig kristendomen utan att tydligt se själv konstruktionen, tydligt se historien som ligger bakom, hur en viss uttänkt lära växt fram utifrån omständigheter och utformats i kyrkomöten och i gräl mellan kristna ledare och skapat trons grundstenar - dogmerna. Jesus är gud, och gud är Jesus men ändå inte, för jesus var fullt gud men också fullt människa, och gud älskar oss , genom att låta sin ”son” jesus torteras och plågas och dö, och därför ska vi syndare följa Jesus och bada oss i det heliga plågornas blod för att förstå att gud älskar oss. Men vi måste tro på gud och treenigheten - först! Det måste vi börja med - att fullt och fast in i själen VETA att gud är gud och jesus var hans enfödde son och kyrkan är helig förkunnare av detta ! För gud älskar människor men inte de som inte tror på honom, den ende guden . För vi kan synda genom att vi har en egen vilja. Vilket är resultatet av arvssynden. Vi är guds avbild men också genomsyndiga. Så allt är upp till en själv . Att tro på allt i paketet eller förbli ett vilset får.

Tack för att ni delar med er, mycket tankeväckande och insiktsfull läsning❤️ Av egen erfarenhet tror jag att när man genomgår riktigt svåra perioder så är det universums sätt att blotta sådant man tidigare inte tagit itu med hos sig själv, det blottar det man inte velat se. Under många år vägrade jag att se något hos mig själv, något jag ständigt sprang ifrån, tillslut tvingades jag att se detta hos mig själv och bearbeta och ta itu med det. Så nu långt senare är jag tacksam för det, tack vare den svåra perioden lärde jag mig en massa och växte och utvecklades som person. Ibland förstår man inte varför det händer när man är mitt i det, insikten kan komma långt senare.

#10:

Om det sunda förnunftet säger att en sån konstruerad historia inte kan vara sanningen "går man förlorad" så att säga. Där ser man ett mönster som alla möjliga religiösa "läror" uppvisar: Skrämsel! Nästan varje religion och varje sekt använder sig av detta verktyg för att manipulera folk.

Jag har en riktig samling" på alla möjliga öden som jag går emot för att jag inte tror på vad olika sekter och religioner säger. Enligt de kristna går jag förlorad. Enligt Björn Lundbergs sekt förlorar jag kontakten med min själ och möter ett fruktansvärt öde. Enligt koranen hamnar jag i helveteselden osv.

Det är ingen andlig visdom bakom detta, utan det handlar bara om att styra och manipulera människor med skrämsel. Men en andlig väg innebär att befria sig från sådana föreställningar som andra människor försöker att ge en och att söka och erfara själv.

#11:

Ofta är det de svåra perjoderna i livet som kan vara en riktig booster för den egna utvecklingen.

Alla människor förtränger det ena eller andra som de inte vill se hos sig själva, för man vill ju se sig som t.ex. god eller bra. Det som man inte vill se förblir i det omedvetna och projiceras i stället på andra människor. Dessa omedvetna delar av personligheten gör att man inte är "hel". När de projiceras på andra ser man andra inte som de är och man ser sig själv inte som det som man är.

Andliga praktiker (t.ex. reiki, meditation eller annat energiarbete) belyser det som är omedvetet och på så vis blir man mer och mer "hel". Ibland kan det hända att man riktigt tvingas att se det som man inte vill se. Sådana perjoder har jag också gått igenom och det är en väg som aldrig tar slut, för "nobody is perfect". 😉

#8:

Att tänka sig till en tro är helt absurt skulle jag säga. Därför säger ju just andligt upplysta personer eller vad nu man ska kalla dem för (men jag tror du vet att jag menar såna som t.ex Osho, Krishamurti och Mooji) att man inte ska tro på vad andra säger, utan att man ska göra sig egna erfarenheter och börja att forska ut saker och ting själv.

Om man lär sig t.ex Reiki eller börjar med Yoga eller Qigong, så kan man med tiden börja känna av energin i kroppen och på så vis kan man sen medvetet börja arbeta med den här energin, alltså med vår livsenergi eller prana /chi som man kallar den för i andra kulturer. Så kan man bli medveten om energin, hur den fungerar och känns. På så sätt kan man göra sig egna erfarenheter och behöver inte tro på vad andra säger, för det är en skillnad mellan att tro och på att själv får erfara.

Därför är det bara bra att inte bara läsa och lyssna på andra, utan att också börja jobba medvetet med vår livsenergi och med oss själva på andra sätt också för den delen. För Buddha var det meditation och självobservation som var vägen. Genom att iaktta sig själv, sina tankar, sina känslor och sitt ego eller jaget, så kan man komma till erfarenheter som ger en insikter om dessa fenomen och genom att meditera, dvs genom att tömma sinnet, eller med andra ord genom att tysta ner tankeflödet så kan man själv erfara vad det är som blir kvar, vilka sfärer som gömmer sig bakom.