Etikettfilosofi
Läst 256 ggr
Condor
2021-07-30, 12:15

De 3 grundläggnde andliga frågorna

  • Vem är vi?
  • Varifrån kommer vi?
  • Vart går vi?

Det är frågor som människan har funderat över sen människan finns till. Filosofer har inte hittat ett svar. Religioner har egentligen heller inget svar på frågan, men är tvugna att ge en förklaring till folk, som varierar beroende på vilken religion som det handlar om. Vetenskapen kan åtminstone förklara det biologiska, men eftersom vi inte bara är kropp, kan vetenskapen heller inte svara på frågan.

En till fråga som dyker upp är: "är frågorna över huvud taget rätt ställda?"

Man ska inte glömma att det är "jaget" som ställer frågorna. Om jaget frågar "vem är jag" så kan svaret bara bli att jaget/egot är en produkt av förståndet och inte mer än elektriska impuler i hjärnan. Om jaget frågar "varifrån kommer jag" blir svaret också "från elektriska impulser i hjärnan". Om jaget frågar "vart går jag" blir svaret "ingenstans. Jag slutar upp".

Men vem är "vi" då egentligen? Människans sanna gudomliga natur känner inga sådana frågor, men om jaget ställer frågan "vem är vi till vår sanna gudomliga natur" kan jaget inte hitta något bra svar, för svaret ligger utanför rationellt tänkande. I de flesta fall är jaget inte medveten om den sanna naturen. Men vem som har erfarit den kan bara svara så här:

Vem är vi? Svar: Vi är alltet, det gudomliga, men förståndet kan inte göra sig en riktig föreställning av det

Varifrån kommer vi? Svar: Från ingenstans, för vi kan inte komma från någonstans, för vi ÄR det där alla ställen befinner sig.

Vart går vi? Svar: Ingenstans, för vi har ju inte kommit från någonstans och vi ÄR alla de ställen som finns att gå till.

Inom det gudomliga finns det heller ingen tid att komma från någonstans eller att gå till någonstans. Det finns bara ett evigt varande, utan tid och utan rum, men det är för förståndet obegripligt.

Därför kan man undra "är frågorna rätt ställda eller är det förståndet som lurar sig själv?

  • Redigerat 2021-07-30, 12:20 av Condor
FataMorgana
2021-07-30, 12:37
#1

#0:

Just det. Jag skulle säga att det är förståndet som lurar sig själv.

Redan frågan i sig, alltså vem är vi, förutsätter ju att där ska finnas någon som man är, men egentligen finns där ju inte någon som man är, för jaget är ju bara en illusion. En produkt av förståndet, elektriska impulser som du skrev, en produkt som upphör när vi dör och då finns där ingen kvar - inget vem längre och ingen som ställer frågan längre.

Så här svarade jag förresten på frågan "vem är du" som ställdes för en tid sedan på filosofi ifokus:

Jaget för mig är en aktiv process, ett kontinuerligt aktivt avvisande, viljande, rättfärdigande, dömande, önskande osv och denna aktivitet är också själva orsaken till den uppfattningen att man är en separerad varelse. Jaget för mig är alltså inget konkret föremål, ingen sak - inget man kan greppa eller ta på, utan endast en aktiv process som dock upphör när inget avvisande, inget dömande och inget rättfärdigande m.m. sker och då finns där förstås inget "man" som kan veta "vem" man är och inget "vem" som man kan veta att "man" är. Med andra ord är jaget en illusion som pågår ur en aktiv process och som försvinner när den aktiva processen upphör, dvs utan process inget jag och inget jag utan process och utan process ingen fråga om vad man är då.

Condor
2021-07-30, 16:16
#2

#1:

Det som vi till människans sanna natur är kan ändå inte gå någonstans för att det är det som innehåller alla ställen som det finns att gå till. Vår sanna natur befinner sig därför inte på ett visst ställe som vi kan föreställa oss. Det befinner sig bortom alla ställen och bortom förståndets gränser. Det är där som vi befinner oss i all evighet, även när vi just blir fysiskt uttryckta i form av en kropp och ett jag som drömmer eller inbillar sig att leva på ett visst ställe.

Därför finns det för den sanna naturen ingen himmel och inget helvete att gå till när jaget slutar upp och det finns ingen femte dimesion att stiga upp till. Dom som sprider ut att det skulle vara så är manipulerade av religioner eller ideologier, men de har aldrig erfarit vad de egentligen är.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

FataMorgana
2021-07-30, 17:12
#3

Så här säger U.G Krishnamurti:

“I discovered for myself and by myself that there is no self to realize -- that's the realization I am talking about. It comes as a shattering blow. It hits you like a thunderbolt. You have invested everything in one basket, self-realization, and, in the end, suddenly you discover that there is no self to discover, no self to realize -- and you say to yourself "What the hell have I been doing all my life?!" That blasts you.”
― U.G. Krishnamurti

[snowymountains]
2021-08-11, 13:52
#4

När man erfar sin sanna natur, är det som att man egentligen erfar effekten av erfarenheten av sin sanna natur. För egentligen kan man inte som person erfara sitt Själv, för när personen erfar något uppstår en dualitet, ett jag som erfar något. Att erfara sin sanna natur är att vara i enhet, och personen vet inte att detta erfarandet har ägt rum förrän efter när erfarenheten är i dualitet igen.🙂

Condor
2021-08-11, 14:35
#5

#4:

Jo, det stämmer! När man erfar sin sanna natur, försvinner man som person. Som person ser man sig separerad från sin sanna natur, efterson förståndet bara kan tänka dualistiskt . Men när man har erfarit den, vet man att personen bara är en illusion, dvs. personen vet om att vara en illusion.

  • Redigerat 2021-08-11, 14:35 av Condor
[Borttaget]
[Borttaget] 
2021-08-11, 15:26
#6

Inlägget är borttaget

FataMorgana
2021-08-11, 15:30
#7

Inlägget ovan togs bort pga spam.

[snowymountains]
2021-08-11, 15:39
#8

#5: Ja, det är som att erfarenheten lämnar ett avtryck i minnet. Som att minnas en solig dag på stranden hehe. Men minnet kan aldrig vara erfarenheten, men det blir ett fint minne för personen, att inte existera som en person för en stund….

Condor
2021-08-11, 16:27
#9

#8:

Avtrycket som blir kvar i minnet, är bara en liten del av helheten. Medan man gör erfarenheten, ser man vad som är verklighet och kommer till insikt om sammanhanget. Det som blir kvar i minnet är bara att man har sett/erfarit att någonting är si eller så, men förståndet kan inte foga ihop sammanhanget till någonting som förståndet begriper. Man kan inte greppa tag i erfrenheten med förståndet.

Men känslorna finns kvar, för det är ju fina erfarenheter. Man ska inte göra felet att sträva efter erfarenheten igen och få tillbaka den fina känslan, att känna kärleken som man nästan drunknar i. Att sträva tar en längre bort. Man kan bara låta det ske när det sker av sig självt.

[snowymountains]
2021-08-11, 17:27
#10

#9:

Jo, det var lite så jag menade, att minnet bara är en liten del av det hela. Sen förstår jag mer och mer att det inte är något att sträva efter… I början kanske man tänker typ "kommer det kännas så här bra jämt nu"… Men man märker sedan att det är övergående.
Sen tror jag inte att en sådan övergående erfarenhet gör en upplyst. Det är mer som en glimt av det Gudomliga.🙂

  • Redigerat 2021-08-11, 17:28 av [snowymountains]
FataMorgana
2021-08-11, 17:43
#11

#10: Men oj vad svårt det är att inte sträva efter en sådan erfarenhet. Egot är såååå bra på det och säger ständigt och jämt: Men jag vill bara ha lite till och jag vill bara erfara det en gång till osv… 😁😁😁 Tills man en dag börjar inse det som du skriver, att det inte är något att sträva efter 😊 Ja jag ser det också som en glimt av det gudomliga. Upplysning för mig är mer som en vishet som växer fram genom många glimtar och insikter.

Condor
2021-08-11, 17:43
#12

#10:

Det finns ju ingen riktig definition av vad som menas med upplysning. Alla har olika föreställningar av det. Somliga kallar det upplysning att erfara sin sanna natur. Men det för med sig en utvecklingsprocess, för inte blir man väl vis av bara själva erfarenheten. Det är först när man börjar att se världen med lite andra ögon och har olika insikter som visdomen växer fram. För somliga är det just det som är upplysning. Själv bryr jag mig inte mycket om beteckningar. Det är ändå bara "egomat". 😄 Det blir också fel att säga "jag är upplyst" för jaget kan inte bli upplyst. Den gudomliga naturen i oss är upplyst i alla människor.

Strävandet leder som sagt längre bort. Det är mer en sak av at släppa taget. Men kanske man måste sträva för att kunna släppa taget om strävandet? 😊

[snowymountains]
2021-08-11, 18:00
#13

Precis så är det tycker jag, som ni skriver. Det är också lite lustigt/paradoxalt att egot vill ha mer av att inte existera.😁
Mooji sade en gång i en av hans videor typ: "Forget about enlightenment…" Och kanske är det ett bra tips.(men inte så lätt att följa alla gånger)

FataMorgana
2021-08-11, 18:24
#14

#13: Jag önskar det hade varit så lätt, att bara glömma det, så som Mooji säger 😁 Men visst är det paradoxalt och ännu mer paradoxalt blir det, när den sen är egot som klamrar sig fast och som till sist inte vågar släppa taget. Egot liksom både vill och vill inte. Med andra ord är egot aldrig nöjd med hur något är 🙄

[snowymountains]
2021-08-11, 18:37
#15

#14: Nä, det är nog ett av egots huvudsakliga drag att aldrig vara nöjd med hur något är här och nu, tänker jag.🤔

FataMorgana
2021-08-11, 18:39
#16

#15: Ja man kan inte göra något annat, än att skratta åt sitt ego 😂

Upp till toppen