I ett rike långt inom, hade två föräldrar tre barn.

En dag sade föräldrarna till barnen: "Det är dags att ni ger er ut på upptäcktsfärd. Därför har vi skapat Sfären, där ni kommer att erfara ert eget hjärta.

Ni får alla välja en kärlek att åtrå och den kommer ni sedan att få uppleva fullt ut.

Det första barnet önskade: " Jag vill bli rik och mäktig. Jag väljer makt och rikedom." Och plötsligt föddes det första barnet in i Sfären.

Det andra barnet önskade: "Jag vill leva för evigt." Och med ens föddes det andra barnet in i Sfären.

Men det tredje barnet funderade noga och önskade: "Jag önskar mig ingenting." Och så föddes det tredje barnet in i Sfären.

Till saken hörde, att de tre barnen var tvungna att glömma sina föräldrar då de vistades i Sfären, eftersom det i uppgiften ingick att de också skulle växa i ödmjukhet, tålamod och förtröstan.

Det första barnet, som hade önskat sig makt och rikedom, föddes in i en kejserlig familj. Barnet fick från tidig ålder livets rikedomar serverade på silverfat och då barnet vuxit upp hade det själv blivit kejsare över land och rike. Ingen i världen kunde mätas med denna kejsares makt.

En tron av renaste guld utgjorde kejsarens säte och en krona av jade och smaragd prydde kejsarens huvud. Och tillsynes ändlösa salar av diamant och safir utgjorde palatset, som låg uppe på ett berg av pärlemor.

Men kejsaren var livrädd att mista sin egendom, så inte för en endaste dag lämnade kejsaren palatset. Och med tiden blev kejsaren mer och mer ensam i sina rädslor för att mista. Och ensamheten drev kejsaren till vansinne så till den grad att kejsaren tog sitt liv.

Det andra barnet, som hade önskat sig att leva för evigt, föddes i en familj vars föräldrar älskade sitt barn av hela sitt hjärta.

Barnet växte upp och fick uppleva livets alla glädjeämnen och bedrövelser, i sina kärleksfulla föräldrars närvaro.

Men åren gick och föräldrarna lämnade jordelivet i en värld där dagarna blev allt längre för det barn som hade valt att leva för evigt.

Vårens ungdomliga dagar och sommarens friska andedräkt förvandlades till tunga bojor av sorg och väntan.

Höstnätterna blev långa som år och vintermörkret outhärdligt och med ålderdomen kom värk och krämpor, för det hör till sakens natur, men befrielsen dolde sig alltjämt bortom horisonten.

Då femhundrasjuttio år av lärdomar och pina tagit ut sin rätt, beslutade föräldrarna i riket inom att äntligen låta sitt barn vila och tog så hem barnet från ödet att i Sfären leva för evigt.

Men något besynnerligt hände med det tredje barnet, det som inte önskat sig någonting.

Det tredje barnet föddes in i en helt vanlig familj och var som barn är mest och fick förmånen att växa upp i en trygg miljö.

Livet förflöt och ålderns höst närmade sig när en underlig saknad efter "ingenting" sakta började infinna sig. Det tredje barnet, som nu nått aktningsvärd ålder i Sfären sökte i sitt inre efter svar och sade efter en lång tids grubblande till sig själv: "Då jag inte hittar 'ingenting' så återstår endast någonting annat…" Och i förtid gick det tredje barnet upp i Allting; och fick i sitt hjärta återse sina första föräldrar, redan innan vistelsen i Sfären var till ända.

Och det kom en dag, då solens strålar lyste klarare än någonsin över det inre riket.

En dag, då barnen åter vandrade med sina första föräldrar; vart och ett av barnen, en lysande erfarenhet rikare.