Ett tyst täcke lade sig över världen.

Ett täcke av rädsla, sorg och saknad.

Många världar, drömmar och hjärtan brast.

I en och samma värld; där brast mångas världar.

Någon bad: "En tid av prövning är över oss. Låt oss vaka och be."

Någon annan tröstade: "En tid av eftertanke och reflektion är över oss. Meditation och kontemplation vare med oss."

Och någon grät: "Allt är mörker och hopplöshet. Var finns meningen i allt detta? Vart tog morgondagen vägen?"

Men någonstans, i djupet av människors hjärtan och över den stumma stjärnhimlen, lyste en stilla förtröstan.

Och världen var inte övergiven.

För en dag skulle längtans rop efter meningsfullhet lysa igenom.

Och den dagen skulle världen lysa desto klarare.