Man behöver få svar på den svåra frågan: Vad är verkligheten?

#0 Min illusion är troligen bara en illusion, och då finns du ju lika fullt! 😉

#0: jag tänker att då skulle marken kring och under mina försvinna, och begreppet "riktning" skulle förlora all sin innebörd för mig. Men först skulle jag vilja hitta svaret på frågan "var börjar och slutar universum?", och "vad finns bortom universums (eventuella) början och slut?".

#1   

Med verkligheten menar jag din verklighet. Hela världen så som du uppfattar den. Den verklighet som du vaknar upp till på morgonen, med allt som du har mitt framför dig. Vilka konsekvenser tror du att det skulle ha för dig här och nu om du plötsligt insåg att allt vad du någonsin ansåg som verkligheten bara är en illusion inklusive hela dig och din person? Något som inte finns till på riktigt, att det bara är en illusion som upprättshålls genom dig och för dig och som försvinner när du själv försvinner.

#2  

Men om jag bara är ett fenomen i din verklighet, hur skulle jag då kunna finnas? Föreställ dig att det finns en fågel brevid dig och att denna fågel ser mig med helt andra ögon än vad du ser mig. Fågeln ser mig i helt andra färger och i en helt annan storlek och för fågeln är jag ingen människa utan bara ett objekt som varken har ett namn eller en adress. Vem eller vad är jag alltså verkligen? Så som fågeln ser mig eller så som du ser mig, eller är jag kanske varken så som fågeln ser mig  eller som du ser mig. Kanske jag inte alls finns till varken på det ena eller andra sättet utan att jag bara är era egna projektioner 😉

#3  

Men tänk om du också är en illusion? Vem skulle då ställa dessa frågor? Vem skulle undra var universum börjar och var det slutar? 

Observera att det här bara är filosofiska funderingar som handlar om hur det skulle vara om…. Inte sagt att ni måste hålla med eller att det finns några rätta svar…..

Om jag blev medveten om min illusion. Så skulle min egen illusion förintas med min omedvetna illusion. Men om jag nu blir medveten om min illusion vars uppstår då tanken ifrån?. Medvetenhet uppstår ur någonting ,om inte den också är en illusion?.

#4 Jag tror vi är tillbaka till Kant's 'Das ding an sich'. Dvs föremålet eller människan i fråga upplevs olika av olika väsen. Det finns således en 'transcendental' version av varje skapelse. Detta är detsamma som 'Enheten' inom Taoismen. Detta 'fält' har i sig själv varken färg, form eller tid. Likväl rymmer det 'idéer' till alla ting. Dessa idéer är tingens sanna väsen.

Fågelns upplevelse av dig är endast en projektion, likaså är din egen upplevelse av dig själv en projektion. Allt detta är projektioner av samma 'idé' men framträder på helt olika sätt i olika situationer och för olika väsen. Ånej, om min illusion om dig är en illusion, då kan du ju inte vara ett fenomen i min värld utan något konkret. Du kan väl svårligen vara både ock, det vore ren och skär mystik. 😮

#4:2 : Jaa du, en intressant frågeställning, det… ser vi verkligen(!) verkligheten sådan den är, eller ser vi enbart en bild av verkligheten?

Nu fick jag en liten association till "Eschers trappor" https://www.youtube.com/watch?v=nCxohtl37Vg och till Oscar Reutersvärds "omöjliga figurer" https://sv.wikipedia.org/wiki/Om%C3%B6jligt_objekt.

🤔🤔

Jag tycker man ska försöka se det allvarsamma i kärnfrågan. Visst kan man använda sig av ett dagdrömmeri eller tankeflykt  och fråga sig ”Vad är meningen med livet” eller ”är livet en illusion”. I slutändan behöver man fundera kring varför denna fråga är befogad att ställa. Framförallt, är man beredda att försöka förstå någonting bortom det normala sinnets idévärld.

Någonstans är ens verklighet byggd på gemensamma överenskommelser med världen om kring. Hade jag/du levt på 1700-talet hade vi anpassar oss till den tidsepoken med de rådande normer som där och då fanns. Vad jag menar är att vi på samma sätt anpassar oss till världen 2020. 

Varför diskuterar inte riksdagen idag vilka häxor som ska brännas på bål? Varför diskuterade man inte bilismens inverkan på samhället på 1700-talet? Varje tidsålder innehåller sakfrågor utifrån samhällets insikt, tekniska standard och kunskapsnivå. Den globala världen vi lever i idag bygger på kunskap och erfarenhet, inte så mycket kring filosofi och vision.  

Att skapa trygghet utifrån kunskap och erfarenhet hjälper människan att ta språnget mot en ökad individualism. Vi behöver idag inte våra grannar eller vårt samhälle eftersom vi kan få både kunskap på internet och betala för andras tjänster genom banklån eller hög levnadsstandard. På 1700-talet var istället kampen om brödföda och mot en kort livslängd. Människans värde var högt, varje individ behövdes i jordbruket eller på andra positioner. Människans värde är idag lågt och snart ersatt av automatisering och robotik.

Så till frågan. Om världen är en illusion…

Jag tror inte det är av betydelse. Frågan är hur man är programmerad att vara i relation till framtidens ovisshet. Om världen är en illusion, vem är jag som ska bära idéen i min kropp om att leva i en illusion. Hade mänskligheten levt som slavar under antikens tid kanske denna fråga inte varit aktuell. Kanske är frågan idag ännu mer aktuell eftersom vi kan frigöra tid då vårt välfärdssystem är utbyggt och försäkringarna finns som en backup. 

Vad jag menar är att även om världen är en illusion behöver man inte spela samhällets spel. Det är en enorm gåva att kunna frigöra sig själv från världen och människorna omkring som förut antingen kontrollerat mig och beordrat och hotat mig till arbete. Om människans funktion förändrats över flera epoker kan man också RÄKNA med att vår mänskliga funktion kommer att förändras i framtiden.

Utifrån tanken att jag nu har en frihet år 2020 till att agera, reagera och utforma mitt liv efter en hög grad stor vilja, kan jag sluta fokusera på omvärldens behov. Plötligt handlar det om en inneboende vilja att dela och vara engagerad. Du måste inte, men du kan. Du kan jobba hemifrån eller i ett stort kontorslandskap, du kan välja. Med den ökade friheten kommer fler större existentiella frågor att inträda eftersom psykets dimensioner och nivåer tycks större och mer mångfaldiga än vad vardagens medvetande är. 

När man börjar öppna upp sig för att tanken/psyket/känslorna kan röra sig inom flertalet andra nivåer börjar man förstå att livet som förut skede i vardagen med kampen om överlevnad och andra individers inverkan på mig, inte innehar samma dignitet. Är man beroende av andra för sin brödföda eller psykiska överlevnad, är chansen större att förminska och nedvärdera ens inneboende potential.

Avslutningsvis. Psyket är utformat efter samhällets behov. Vi har blivit uppfostrade av föräldrar/auktoritära roller som själva är komplexa individer och själva i beroende av sitt samhälle. En mamma/pappa som är uppvuxen på 40-talets efterkrigstid har inte samma psyke som en annan pappa/mamma som levt under hipperörelsen på 70-talet. Därför är samhällets kaos också en spegling på alla generationers oliktänkande . Alla människor är mer eller mindre fästa vid att världen fungerar på ett special och särkilt sätt, några kan leva med samtiden, men de flesta människor lever så som de alltid fungerar. Vissa väljer att aktivt anpassa sig med tidens rörelse medan andra inte klarar omställningen. 

 Normalmedvetandet kan inte få tillgång till bortomliggande kunskap eftersom det inte öppnas psykiska rum att ompröva verkligheten man lever i. Att fråga om världen är en illusion behöver inte nödvändigtvis göra en lyckligare, men kanske mer klar över att frågan kan vara ett försök att kontrollera sin framtid och världens utgång. Kanske är frågan ett undvikande eller en undanflykt, ingenting som framkommit inom traditionellt skolväsen eller medial uppmärksamhet har pekat på att världen är en illusion. Allting pekar på ständig förändring, precis som ens egna  tankar och precis som möjligheten kan finnas att frigöra större inneboende förståelse för omvärldens påverkanskraft. 

Att däremot tanken i sig är sin egen illusion kan vara intressanta spår att fortsätta filosofiera på. Människans största hemlighet skulle kunna vara uppfattningen om att ens egna begreppsmässiga verklighet inte existerar eftersom tanken inte fanns, men likväl behöver man fortsätta orientera sig i samhället. Även om man kan känna att man förstår mer och mer gör det en ändå inte mer annorlunda (utåt sätt) :)

https://www.youtube.com/watch?v=87DmQkTvj0Y&t=833s

#5 

 Bra frågor det där. De upplysta brukar rekommendera att man i meditation iaktar sina tankar och hur dom kommer och går för att själv se efter hur det är och vad som är realt och vad som är en illusion 🙂

#6 

Hur skulle jag kunna vara konkret om allt du ser är din egen illusion? När du försvinner försvinner också illusionen och då försvinner ju även allt som för dig varit konkret, hela världen, alla idér och ja precis allt, även du själv . Hur skulle jag då kunna vara konkret? Men visst är det mystik, hade vi haft alla svar hade det inte varit mystik. Jag älskar mystik 🙂

#7   

Ja visst är det intressanta frågor. Ser vi verkligen (!) verkligheten som sådan den är eller kanske det t.o.m är vi som skapar den? 🙂

#8   

Nej det finns inte mycket där ute som skulle peka på att världen är en illusion, mina tankar och funderingar har alltså mer uppstått pga egna inre erfarenheter än från yttervärldens framställande. Jag älskar djupa filosofiska funderingar, att meditera och iakta mig själv, mina tankar, känslor, min omgivning och värld. Det får mig att må bra och att växa som människa och att hitta ett inre lugn när jag inser att världen inte är så som jag föreställer mig 

#10 Är det inte en djupt filosofisk sanning, att om någonting anses vara en illusion, då måste också, per definition, något konkret existera. Hur kan man kalla något för illusion om det inte finns något, icke illusoriskt, att ställa detta i relation till?

#13 

Jag vet inte vems sanning det skulle vara. Vad jag vet finns det många frågor men inga klara entydiga svar, därför filosoferar jag 😉 Annars säger jag inte att det inte finns en rikigt verklig verklighet. För mig är det enda verkliga som finns det gudomliga, det rena medvetenadet eller kalla det vad du vill, men det är inte den verklighet jag menar att försvinner när jag försvinner utan den verklighet som finns framför ögonen på oss, den verklighet där jag som person finns och där alla andra konkreta saker och ting som jag känner till finns till. Hur skulle jag kunna bli kvar?

#7: jag tänker att vi människor både skapar och iakttar verkligheten om vartannat "parallellt"… men vad som kom först, "hönan eller ägget"… ja, vem vet… vem kan veta…? 🤔😟

#14 Jag borde nog ha sagt; "en djupt logisk sanning", det var mera det jag menade. Men tänk då om det du kallar 'det gudomliga' också är en illusion. Då finns ju inget överhuvud taget. Inte ens någon som har illusionerna, för denne är ju också en illusion. Men då, logiskt sett, är illusionen den enda verkligheten. Illusionen blir till verkligheten och begreppet 'illusion' upphör därför att existera.

#15 Håller med där, jag tror vi är 'medskapare' i livets skådespel.

#16   

Precis. Då finns det ingen som inte ens har illusionerna 😉Vem har sagt att existensen är logisk? Kanske det är när allt är borta som Gud är det som blir kvar, det oföreställbara, det orförklarbara, det som ligger bort om tid och rum och mänsklig förståelse. 

Det kanske är som en har sagt, att vi hela tiden närmar oss ljuset, men inte berör lågan eftersom det verkliga i varje varelse är lågan själv. Därför kan vi med logik inte förstå oss på det gudomliga, inte föreställa oss det, utan vi kan endast vara det och leva genom det. 

Det är det som vi till vår sanna natur är, lågan själv. Gud själv, det som blir kvar när illusionen är borta. Det är det som jag kallar det gudomliga, det som är fritt från alla världsliga ting och allt som vi bara kan föreställa oss och det som är fritt på ett jag som har en illusion. Att säga det om det gudomliga är förresten också helt fel, för det gudomliga är inte ens det, utan snarare frånvaron av även det.  🙂

#15  

Jag kan bara säga, att se efter själv. Det var någon vis man som sa att man inte ska tro på vad andra säger tills man själv sett hur det verkligen är. Därför kan jag bara ge rådet att själva titta inåt och ställa sig själv dessa frågor. Tids nog uppenbarar sig kanske svaren eller så upphör frågan att existera 🙂

#17 'Tror du på nihilismen?' - "Naah, jag är skeptisk!" 🙂🤔🤫

#19  

Om det är någonting du inte förstår eller om det finns något som du anser att jag inte har svarat på så kan du gärna fråga eller berätta det. Annars vet jag inte vad nihilism har med saken att göra och vad du vill ha sagt med ditt inlägg?

#20 Ursäkta min lite vridna humor, det var inte illa ment. Tycker dock det finns en hel del paralleller till nihilismen, för oavsett argument hit eller dit så tycks allting mynna ut i att ingenting existerar. En smula frustrerande kan jag tycka. 🙂🌺

Men det var ju det som hela mitt huvudinlägg handlade om, dvs låt oss utgå ifrån att ingenting exsisterar 🙂

#22 Nja, vänta lite nu. JAG tycker fortfarande att det finns saker och ting som existerar, även om jag även bejakar icke-existensen. 🙂

#22  

Jo jag förstår det. Jag menade egentligen bara att vi skulle leka med tanken lite, på hur det skulle vara om man plötsligt insåg att allt var en illusion. Inte att alla måste anse det.  Men du kan gärna berätta vad det i såfall är som du anser att existerar? Jag hittar nämligen själv inget som är mer verkligt än Gud. Det är alltså Gud som för mig är det enda verkliga som finns, så att säga att ingenting existerar är nog från min sida heller inte riktigt rätt.  Gud existerar för mig, men bara Gud och inget annat.

#24 Aha, jag förstår. Jag kan i och för sig hålla med om att den vakna och den drömda världen är starkt illusoriska. Jag inser att jag förnimmer en 'fenomenvärld' som blott speglar en underliggande idévärld. Den universella guden kan måhända anses mest 'verklig' men enligt min filosofi är det enskilda väsendet inte skilt från Gud, utan är en oskiljaktig del av Gud. Båda dessa har enligt mig likvärdig status. 'Fadern och sonen är ett', för att citera det kristna perspektivet.

Den universella guden är annorlunda jämfört med väsendet i det att den förstnämnda inte har någon 'personlig' agenda, Gud existerar endast för att vara sina väsen behjälplig. Därför anser jag att det enskilda väsendet kan existera, såsom ett komplement till den övergripande guden.

#15: 🙂👍❤️

#25  

Ja jag tänker också att det enskilda väsendet inte är skilt från Gud. Men jag skulle säga att det är det enskilda väsendet som i sin sanna natur är Gud själv. Fadern och sonen är Ett. De finns alltså inte som separata varelser utan som en enda enhet, inte som fadern och inte som sonen, utan som ett enda - det gudomliga. Fadern och sonen är illusionen.  

Sen tänker jag att det kanske inte finns en underliggande världsidé som vi förnimmar, eller en värld överhuvudtaget som vi förnimmar, utan att det är vi som skapar hela världen och alla idér.  Att det är vår förnimmelse allena. Tänker att det är som när man vaknar på morgonen och inser att man bara drömt, att drömmen med hela dess innehåll bara var ens egen konstruktion. Så ser jag den här världen som - som något vi själva konstruerar och inte som något som redan finns - och som något som försvinner när vi själva försvinner, precis som att drömmen försvinner när man vaknar på morgonen och man inser att det bara varit en dröm - så kan kan man vakna upp ur den här världen med. 

Nu skriver jag inte för att vara emot, utan bara för att uttrycka fler av mina tankar kring ämnet. Ingen måste tycka, tänka eller se på världen så som mig 🌺 ❤️

#27 Javisst, ETT är ju odelat, inte bara kombinationen av två halvor. Den tanken har jag inte svårt att ta till mig.

Jag förstår hur du menar med att vi skapar hela världen och alla idéer. Såsom en övergripande idé kan jag skriva under på det. Men hur illusorisk världen än är så fungerar den som 'medvetandets plattform' (arena). Drömvärlden tycks mig också förtjäna statusen som en 'oberoende sfär'. Dvs drömmen är en egen sfär, inte bara sinnets överblivna skräp. Det tror jag därför att drömvärlden och den vakna världen tycks vara 'synkronicerade'; de har helt olika lagar men samverkar ändå. Ofta när man i drömmen kliver på en båt, ett tåg eller ett flyg, då vaknar man. Drömmen har spelat ut sitt innehåll och den 'vakna' världen tar över.

Postade i fel trad!

#27: Bra skrivet!