Läst 1854 ggr
Seerina
2013-06-28, 14:07

Att se verkligheten som den är

Man kan befinna sig i en offermentalitet utan att tycka synd om sig själv.

Tycker man synd om sig själv så är offermentaliteten stor. Frågar man sig själv huruvida det är synd om en eller inte så känner man direkt svaret. Det ÄR synd om en och tårarna sprutar efter denna avgörande insikt.

Man kan också äga en offermentalitet utan att känna denna sårbarhet. Då har man gått så långt in i offermentaliteten att känslan mer övergått till uppgivenhet och apati. I detta tillstånd av maktlöshet och uppgivenhet blir livet tungt och fyllt av kampkänslor. Det är rent omöjligt att känna vinden i ryggen och varje liten motgång känns oöverstiglig. Man börjar analysera livet bara för att finna ut att det är skit, på alla tänkbara sätt. Ekonomin är skit, relationer är skit och hälsan är skit. Plötsligt tänker man tanken ”jag förtjänar bättre än så här” och insikten stormar in i huvudet. Insikten om att man återigen sett sig själv som ett offer.

Så länge man upplever att livet borde vara bättre så finns en känsla av straff eller utanförskap med i bilden.

Ett sätt att ta sig ur offerrollen är genom att sluta tycka synd om sig själv och bli arg. Då kommer man en bit på vägen men rasar tyvärr snart in i offerkoftan igen. Man reser sig ännu en gång och känner att livet ler mot en tills man återigen ramlar omkull och lider i offergropen. Nu börjar man fundera över varför man alltid ramlar ned i den förbannade gropen? ”Hur många gånger ska jag behöva resa på mig egentligen?” tänker man och fattar inte alls vad det är man gör fel.

Livet vill att du ska ramla ned i offergropen för det är endast där som du kan göra det inre arbetet som en gång för alla tar dig därifrån.

När man ramlat ned i offergropen hundra gånger så börjar man inse att det inte längre är någon idé att resa sig. Man kommer ju ändå ramla ned. Man stannar surt kvar i gropen och försöker finna andra lösningar. Har man tålamodet att vänta in svaret så kommer det förr eller senare.

Det är ALLTID något som behöver förlåtas när man befinner sig i en offermentalitet.

När man förlåtit så känner man sig fri igen. All bitterhet är borta och tanken ”jag förtjänar bättre än så här” finns inte längre för nu är livet faktiskt helt okej. Man upplever nu precis det som man förtjänar: Livet, sett med klara ögon, fritt från känslomässiga blockeringar och mentala spärrar.

Detta tillstånd kallas ”Att se verkligheten som den är”.

[Bettanbop]
2013-06-29, 09:35
#1

Bra beskrivning.

Har varit i den där förbaskade gropen många gånger, men nu är det länge sedan 🙂 

Förlåt var ordet 😉

[Kattuggla]
2013-06-30, 09:24
#2

Mycket bra beskrivning! 🌺 

Kan tilläggas att jag också varit i gropen och detta var starten på min personliga utveckling. Om jag inte hade hamnat där så hade jag inte heller utvecklats så mycket som jag gjort. Så jag är idag tacksam för gropen och för den hjälp jag fick för att komma ur den. Och om jag hamnar i den igen så har jag mina redskap och erfarenheter till min hjälp. 🙂

[Lynx1]
2013-07-04, 20:54
#3

Klokt skrivet!

retep
2013-07-06, 19:05
#4

En fin beskrivning..som fortsätter, för att livet fortsätter. Verkligheten och verkligheter som förändras… Även när vi ser verkligheten som den är..så värdefull och härlig…så är det så som verkligheten är nu. Det intressanta som jag ser det ligger i vad det är som gör verkligheten trygg och stabil, vad som tillåter och leder fram till accepterandet, förlåtandet. Vad det förutom efarenheterna och redskapen är, som gör och är själva helandet?

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

Seerina
2013-07-07, 11:33
#5

Tack för er positiva feedback! 🙂

Jag tror inte någon accepterar svåra saker för att den vill göra så. Våra onda känslor driver oss till acceptans, just bara för att vi inte orkar göra motstånd mot känslorna längre. Att lägga ned sitt försvar mot något som gör ont är att acceptera, för det är själva kriget som skapar den onda känslan, inte problemet i sig. Problemet är inget annat än ett "problem". Det är vi själva som sår värdet i problemet, värdet av hur ont det ska göra, vilka känslor som skall skapas ur det och hur länge vi ska lida på grund av detta. Vi skapar så att säga vårt eget lidande fast vi i själva verket upplever att någon annan  skapat det åt oss.

Det krävs ett stort mod för den lilla människan att se hennes egen delaktighet i livets processer och skeenden. Offermentaliteten bygger på att vi inte alls är delaktiga utan att andra faktiskt skadat oss. När en människa vågar tillåta sig själv att känna delaktighet och tar på sig ansvaret av all smärta som skapats kommer hennes liv förvandlas från en simpel larv till en högtflygande fjäril. 

Hon befriar sig själv från omvärldens fängslande plågor genom att numera för alltid lida MEDVETET. 

En människa som lider medvetet upplever inte lika stor smärta som en människa som inte gör det. När jag lider medvetet ser jag min egen delaktighet och känner mig aldrig skadad av andra. Jag är så att säga medveten om att skadan är bestämd av mig själv baserat på hur stort värde jag sått och hur stor min kärlek är till situationen som förorsakat mig mitt eget lidande.

När man kommit så långt i sin egen utveckling att man lider medvetet så finns det inget som längre gör ont för lidandet har nu tappat sitt magiska värde: Det är bara en känsla av lidande - inget annat.

Att känna kärlek är detsamma som att TILLÅTA. Att tillåta är detsamma som att ACCEPTERA. Att acceptera är detsamma som att neutralisera. En neutral känsla gör inte längre ont - den bara ÄR.

[Lynx1]
2013-07-07, 11:40
#6

Seerina du är fantastisk på att sätta ord på processen. :-)

retep
2013-07-07, 12:47
#7

Också jag tycker att du har tagit till dig dessa insikter och beskriver dem på ett tydligt och bra sätt. Tänker att nästa utvecklingssteg är att inte längre uppleva något lidande. Att med hjälp av medvetandet transformera alla känslor av lidande till en stabilare grund i Kärleken, i Lycksaligheten.

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

Upp till toppen