Självfallet har vi ansvar för våra reaktioner, det är vi som reagerar. Sedan är en 60-åring någon som har levt längre än en 30?typåring så de har ju matematiskt sett dubbla tiden av livserfarenhet. Vad man ser bort från är all den erfarenhet som finns under åldern, och under livet från andra sidan av saken. Det är så lätt att missa det som finns där på insidan som inte går att få av att leva längre.
Absolut, denna kunskap är också viktig att frambringa och våga lita på. Man lever ehentligen bara samma veva om och om igen, dag ut och dag in som människa även om man har jobb, och kompisar så upprepas samma sprial men med mer distans tills att man är totalt fri.

Jag tror egentligen inte att det är åldern som avgör,,

Jag tror att det mer handlar om: Hur människor väljer att hantera sina erfarenheten,,

För i vilket som så är ju allt det vi är med om, just erfarenheter, oavsett hur vi hanterar dem.

Sen hur vi hanterar dem,. Det blir ju erfarenheter det med.

2: självklart det är vad du gör med erfarenheten och hur du utvecklas av den. Du kan lika gärna gå åt andra hållet och inte utvecklas alls..

#2 Man har inget val än att hantera de på ett visst sätt. Man kan inte bara hoppa ur tidslinjen liksom. Jag har testat, och det resulterade på höjden ii stark ångest, men tidslinjen fanns tamejfan kvar ändå :S

#3 Nej, man kan inte gå åt andra hållet. Det är bara en utveckling frammåt. Det är utveckling. Man kan inte nedutvecklas, det är omöjlighet….

:P

Självklart kan du utvecklingen bli en negativ spiral beroende på din reaktion på det som händer dig.

Om någon när jag är liten skadar mig och säg nu är färgad, när jag sedan blir äldre så blir jag hatisk mot alla färgade för min erfarenhet av dessa är de skadat mig så är det negativ speral.

Så visst kan en erfarenhet skada lika mycket som hjälpa.

Nej, en erfarenhet är utveckling. Alla ser det negativt och då blir det negativt. Det är skönt att vara nere på botten, om man slutar fajtas mot det. Resten är påhitt, och socialt bullshit.

Är du hatiskt mot färgade av en anledning från barndom? Då är det för att du håller den tankegången påå plats. Det är din personlighet som gör det. Du som försvarar det sättet.

Jag hålelr inte med dig det är skönt ända gången jag mår dåligt var när jag inte såg dessa bristerna hos mig.

Du tycks tycka folk har ett val? Detta i sig är också lögn, en person har inte något val innan hon förstår valen. För att förstå dem måste hon vara medveten om dem hela tiden. Så länge hon inte är det så väljer hon inte utan hennes ego håller fast i illusionen att alla färgade vill skada denne.

Om hon får nya erfarenheter som kan få henne släppa egot lite så kanske hon ser annat, troligaste är hon får ett nytt ego som dåligt samvete som byter hatet mot dem. Som om hon hade valet när hon var hatisk att vara annat. Det har hon inte för hon drunknar i tanken om detta.

Så även om hon klarar ändra ett ego lite skapar hon snart ett nytt. O folk ger henen mer med ditt sätt o se det. Att när hon var i det hade hon val. Det är nog värsta du kan säga till någon som inte sett dem i sitt hat. Det visar oförstående för folk.

Den dagen du gör fel mot någon ser du att det är så lätt att välja fel, även om du efter förstår felet så just i valet så kunde du inte välja annat för ditt ego tog över.

Man har inget val, man har en tidslinje och i den lever man. Det är något annat som ser på och det är den du är. Val, och att göra val med jobb, och att tjäna pengar skaffa barn, ha bil, ha datorn, ha TV, ha kök, sådana val är inga val för du trodde du valde dom men du följde bara din åersonlighet.

T.ex.sorg kan göra en massa olika saker för en,beroende förstås på hur man handskas med det personligen.För 20 år sedan då jag väntade mitt första barn,gick min mormor och min mans mormor bort under samma dygn och då tänkte jag att hur hänger det ihop!Hade då ännu inte något med det andliga att göra(åtminstone inget som jag reflekterade över då).Men tänkte inte så mycket på det efter en tid.

För 13 år sedan gick min mamma och min morbror över till andra sidan under samma dygn,sorgen var förstås stor och när jag hämtat mig lite grann började jag fundera igen hur detta kunde hända, 2 syskon dör under samma dygn.fick inget svar, för det här med andliga saker,det var inte så vanligt på den tiden att man pratade om sånt.

10 år sedan dog min mans bror(30 år gammal)i en arbetsolycka och min pappa knappt 2 månader senare.Då brast det verkligen för mig!Då sorgen var som störst fick jag en upplevelse som jag aldrig glömmer.Jag låg i sängen och grät mig till söms(halv sov,halv vaken)då kände jag en väldigt stor och varm hand på min rygg som tröstade mig och jag blev alldeles lugn.strax efteråt började det hända saker!Jag träffade en kvinna som skrev automatskrift(helt främmande person på en skolning).Hon sade att jag kunde prova,samma dag provade jag på det och det lyckades även om det först blev kråkfötter.Efter det har det hänt mycket med min andliga utveckling:)

För 1,5 år sedan på sommaren miste jag min moster,kusin och kusins man.Sorgen var stor men nu kunde jag hantera det på ett helt annorlunda sätt,tack vare att jag nu vet att livet går vidare och att man egentligen går hem då man dör.

Bra du går vidar detta betyder itne du inom dig släppt detta. om de som dött skulle koma tillbaka skulle dina känslor för dessa komma med. En naturlig del i egot är att svlna när det itne får "mat". Med andra ord att gå vidare är bra men att förstå varför jobba bort egot (känslan) är en viktigare.

Sedan är det så att handskas med saker för man har ergarenhet av dem är lite som att säga jag kan få massa stryk, jag är van. Klart ju mer du härdar dig ju mer klarar du. Betyder inte att det givit dig något bra. Betyder bara att du inte fattat än att du kan komma till en del i dett liv då du inte behöver ens vara ledsen.

När jag dör hoppas jag ingen gråter eller ens bryr sig. Min kropp kan ni göra vad ni vill med. För om ingne gråter över min död, då har jag lyckats. DÅ vet jag att de runt mig respekterat att livet är så och deras egos saknar itne mig.

#10 När du dör, så kommer självklart folk bry sig. Anledningen till att du hoppas att ingen bryr sig, är för att ditt ego vill slippa känna skuld.

Nej jag kan inte bry mig mindre om om folk minns mig eller inte. Men min önskan vore att jag är glömd. Detta för att folk kommer släppa mig lättare om man inte går in i illusionen att jag behövs på jorden. Elelr att man saknar mig för det vi gjort. Det var då, alla skall vi dö många (majoriteten) är ändå döda hela sitt liv här på jorden så de kommer igen så har man karma kvar och inte klarar bryta den ses vi igen om inte så är väl det bra. Men sörja någon som är död är bara lustigt.

Tycker det är lite fel att säga att alla är döda på jorden. De vet kanske bara inte att de lever. Fast vi har väl olika sätt att uttrycka oss, och se det

Alla som är blinda är inte levande.

Att inte vara medveten är som att vara döv, stum och bild i en värld full av ljus, ljud och upplevelser

Man kan väl bara vara medvetande.

#12, att sörja någon som är död är bara lustigt skriver du.

Kanske en helt off topic fråga eller oväsentligt, men jag bara blev att fundera, har du alls mist någon nära, någon som du riktigt älskar och klarat av att inte sörja denna? Utan bara typ äsch vi ses någonannanstans någongång, det här är inget att sätta sig fast vid.

De flesta som mister en anhörig sörjer ju, men normalt klarar man av det och går vidare, sorgen försvinner inte helt men den ändrar skepnad.

Har faktiskt väldigt stor erfarenhet av just sorg, nästans så det blir kusligt att jag typ valt ett liv med mycket smärta för att just lära mig mer om det.

Har hunnit förlora mina föräldrar, mitt ena barn och en bror inom loppet av en tiosårsperiod.  Barnet är ju självklart det som jag sörjer/saknar mest, dess person.Det som mitt barn inte fick göra som andra friska barn nu gör. Jag tror du förstår utan jag behöver förklara närmare.

Jag anser inte att sorg är lustigt eller egoisitskt. Sorg och saknad är också ett tecken på kärkeken som varit. Men det innebär inte att jag rotat fast mig i min sorg och saknad. Jag lever fortfarande men jag bär de saknade med mig i en speciell plats i mitt hjärta och i minnet. Däremot blir jag oftast förvånad då de dyker upp de som säger att man är en egoist som bejakar känslan sorg.