Nää jag har inte något bra tips till dig. Men jag vill bara säga/skriva till dig och säga att du är inte ensam om dina problem. Jag, min make och 4 av mina 5 vuxna barn har också ungefär samma problem med min älste son och han,s fru  ungefär som du har med dina nära. Jag och resten av familjen här, är inne nu på vårt 5,te år som vi inte har någon kontakt med älste sonen och han,s fru.  Men min pappa sa alltid att man ska aldrig ge upp.Det kommer en dag till alla. Allt ordnar sig till det bästa till slut och allt som händer och sker det finns en särskild mening med.

Jag har tappat kontakten med alla släktingar. Jag röker inte eller dricker sen 40 år tillbaka och är vege, och trodde att jag skulle få alla vänner i världen men så blev det inte. Det är väl tidens tand. Folk är rädda om det lilla de har, kanske känner sig obekväma om de bara röker en cigg om dan……………..hej

Ja, det är ibland krångligt att försöka leva sitt eget liv och samtidig delta i alla stora sammanhang med släktingar och vänner. Jag tror att idag har vi så mycket som vi ska hinna med att det ibland är svårare att vara med i dessa sammanhang som man också ofta gärna vill.

Det kan också vara svårt att se att det som är viktigt för en själv kanske inte är något som är viktigare än det som någon annan tycker är viktigt och behöver göra.

Det låter som att du behöver släppa taget om det som hände. Acceptera att det är okej att du inte kunde gå på bröllopet. Er relation behöver inte vara beroende av att du går på ett bröllop. Släktband är så mycket starkare än så.

Du kanske kan prova att inombords säga förlåt till din moster och din kusin, och dig själv. Tex "förlåt att jag har sårat dig" och "jag förlåter dig att du har sårat mig". Man kan prova sig fram med olika varianter på vad man vill säga och se hur det känns. Man kan säga det både tyst för sig själv eller högt.

#1 och #2: vad tråkigt att höra att ni har varit med om samma sak, och i era fall så påtagligt. I mitt fall är allt så långt borta att jag känner att jag kan koppla bort det för det mesta, trots att det ibland dyker upp undermedvetet. När det är riktigt nära anhöriga blir det också väldigt svårt. #3 tack snälla för dina goda råd. En av dom jobbigaste känslorna som finns är att känna att man gjort nån besviken, och det känner jag verkligen med dessa personer. Jag ska följa dina råd och försöka gå vidare och släppa taget. Det känns i alla fall som om jag lärt mig nåt viktigt ur det här, hur viktig kommunikationen är mellan två människor och hur otroligt viktigt det också är att visa vad man känner. Nåt jag strävar efter att uppnå i min relation.

Det tar ett tag att släppa någon man känner för, även om det är av vilje eller ej. Man kan stänga av från känslor men de kommer tillbaka och måste få filtreras genom huvudet för att sedan försvinna.

Antingen gör man saker för att det ska gå fortare, pratar med någon, skriver ned saker, m.m. Eller så väntar man bara tills tiden får allt att lösas.