Det är ju mycket som hänt för mig. Jag har varit långt nere men känt sedan i påskas att jag har mått bra. Inte helt perfekt men bra. Så bra att jag uppskattar det!

Det är saker som händer men det främsta framsteget är att jag börjar känna att jag faktiskt vill leva och att mitt liv har en mening. Jag känner även att det är KUL att leva. Visst skrämmer framtiden mig oerhört fortfarande. Inte bara kring jorden och dess varande utan även den närmsta familjen. Jag ska för första gången lämna ett av mina barn helt själv hemma under några nätter. Hon klarar det och hon är mogen! Det Jag går och funderar på är "tänk om det händer något". I förra tråden fick jag en tanke att "varför sörja det som eventuellt kan hända innan det händer. Ta sorgen när den kommer så blir det mindre jobbigt" Faktum är ju att då slipper jag sörja två gånger och känna all ångest!

Igår var jag på Healing igen. det var härligt och bra. Känner idag att jag fått tillbaka min ångest över framtiden. Varför är jag så rädd för framtiden. Vad ligger i det? Vad är det som gör att jag inte kan slappna av och vara här och nu. Är det mitt kontrollbehov som jag arbetar på att släppa? Är det något annat fel på mig? Jag behöver kanske en riktig föranking inom mig att allt kommer bli OK. Att jag inte ska tänka negativa tankar om framtiden.

Som jag sagt tidigare har jag mycket att rensa. Jag märker att min utveckling speedas upp då jag går på healing, yogar och mediterar. Det känns skönt att kunna styra hastigheten lite *fniss* hör ni mitt kontrollbehov som lyser igenom… Får nog ta med mig denna insikt och fundera lite…

Tack för att ni finns och ha en skön dag!

Ibland när jag känner mig lycklig, vilket jag gör just nu idag, kommer en otrolig rädsla upp kring framtiden. Allt elände. Jag kan inte se en ljus framtid och har börjat tillåta mig att ha dessa känslor. Men jag inser samtidigt att det för mig är en dubbelmoral. Utåt sett är jag alltid positiv inför framtiden men inåt är jag liten och rädd. På något sätt, vid någon tid i livet har jag fått med mig dessa tankar. Nu ska de ut och bort. En bra process men fy vad jobbigt det är då känslorna bara väller upp inom mig. Väller upp och ger mig funderingar på varför jag egentligen ska leva. Är det inte bättre att bara sluta leva. är en fråga som kommer inom mig.

Jag vet att det är tankar men just nu tillåter jag alla tankar och funderar vad jag vill göra med dem. Hur jag vill hantera dem. Det är inte alltid lätt. En känsla som jag får samtidigt är att jag vill åka runt och hämta alla mina nära och kära och bara hålla om dem hårt samtidigt allihop.

Jag försöker ta en minut i taget och njuta varje stund när jag mår riktigt bra! Det är viktigt att se det positiva, jag är i ett läge att jag har känt så mycket negativa känslor det senaste att jag nu uppskattar de stunder när jag mår bra. Jag lägger mer märket till hur jag känner mig när jag mår bra :)

Kram

Lustigt det där med tankar faktiskt…

Jag hade skitjobbigt med mina egna under en längre period. När jag blev mer medveten så var det som om jag började SE och uppmärksamma mina tankar samtidigt som det fylldes på en massa FLER jobbiga tankar. Plötsligt stod jag mitt i livet med ett huvud som jag helst av allt ville klippa bort från min kropp.

Jag prövade allt möjligt för att bli fri från de här eländigt negativa och rädda tankarna. 
I bland omfamnade jag dem och sa "välkommen hem till mig, du tillhör mig och jag älskar dig också". Andra gånger sa jag "Ut ur mitt huvud för du har inget här att göra!" Jag prövade också att genast byta ut tanken till en mer positiv sådan så fort den dök upp. Vissa gånger gav jag upp helt och bara lät dem vara där. En form av motvilligt accepterande eller kanske ett sant uppgivande.

Du får pröva dig fram Maria. Till sist så blev jag i alla fall fri från dem, om det kan vara till någon tröst.

Kram

Lena pratar så fint om att Acceptera.."Vissa gånger gav jag upp helt och bara lät dem vara där. En form av motvilligt accepterande eller kanske ett sant uppgivande"

Men vad betyder det då att acceptera och vad är ett uppgivande?

Alla tankar föregås av intuition och känsla, även då vi i inte hinner uppfatta den!

Det kan vara av stor betydelse att förstå och veta det. För även om känslor och tankar är mixade samman och blir övermäktiga, så börjar de sin oskyldiga bana i stillheten inom.

Att medvetandegöra sig om att bakom och bortom alla tankars virrvarr är det alla känslorna som bär skulden.

Det är de rädda och osäkra känslorna. Det är alla känslorna som försätter sinnet och tankarna i uppror.

Ett uppror som vi skapar och själv tillåter!

Med intellektet och förnuft kan vi kanske tänka och logiskt se att vi skapar och underhåller detta själva och tänker att vi vill bryta det…

Men saken är den, att vi kommer inte åt och kan göra så stor förändring på den här nivån. Vi kommer inte åt att förändra våra invanda mönster och beteenden. Helt enkelt därför att acceptansen, normaliseringen, upplösningen, förändringen och de nya valmöjligheterna ligger bortom.

Så om och när du befinner dig i stillheten och i ro bortom, genom meditation, under en promenad i skogen eller…Uppmärksamma då och fånga in och förnim vem du egentligen Är och vill vara.

Ta in den vetskapen i din medvetenhet och välj aktivt att känna, tänka och vara så och den du vill vara.

Du är värd denna frihet så tillåt inget annat…när du faller res dig då och kom ihåg vem du vill vara…kom ihåg den du egentligen Är.

Var Uppmärksam!

Länk till den första tråden:  "Min andliga resa"

Tack för era ord Lena och Peter!

Ja, det är så det är. Jag känner bara att allt är ett virrvarr och snart ger jag upp. Jag vill inte vara rädd för ALLT längre. Jag vill inte känna att jag lika väl kan ge upp livet. Jag vill se positivt på framtiden. Jag vill kunna se fram emot att bli gammal, se barnen växa upp och se eventuella barnbarn.

Idag känner jag bara skuld och rädsla. Skuld för att jag satt ett barn till denna värld (den världen JAG upplever just nu, mörk, skrämmande och fruktansvärt jobbig) Samtidigt är världen faktisk helt otrolig. Allt som händer, livskraften, kärlek som finns och allt annat. Men just nu kan jag inte se det. Jag VILL se det!

Jag är rädd för allt. Men jag vet att min rädsla är ogrundad och sitter någonstans inom mig. Men varför och vad är det??? Varför är jag så rädd för allt? Denna rädsla ger mig en sån ångest. Det gör så fruktansvärt ONT!!! Jag har haft sådana här perioder tidigare i livet. Jag insåg det idag. Jag är värd mycket bättre!

Tänk om jag kunde lokalisera denna rädsla jag byggt upp själv av någon anledning och få bort den! Jag kan inte bygga mitt liv på att gå runt och vara rädd hela tiden för allt och allt som KAN hända! Är jag sjuk? HUR ska jag ta mig igenom detta?

Kram

Detta är en bra artikel som kanske kan ge dig några tips; Hjärtchakrats utveckling

#6

Om du ger upp, ge då upp för livet. Att ge upp behöver inte betyda att lägga ned… Att ge upp är något fint. Du kan ju tänka dig vad som finns bakom allt jobbigt du känner.

Ge inte upp livet. Ge upp för det liv du så gärna vill leva. Och LEV

Tack Niklas!

Läser just nu en bok som handlar om den andliga intelligensen. Den är super. Får mig att förstå mer och att se hur det verkligen är och fungerar. Inget katastroftänk utan faktamässig och konkluderande.

Känns mycket bättre just nu. Har fått hjälp att släppa ut svarta moln inom mig så nu ska det bli bra!

Ni är UNDERBARA! Kram

Maria, har du tänkt på att det kan vara så att vi är underbara för att du är det?

#10

Niklas. Du slår huvudet på spiken. Jag hjälper gärna andra, även helt okända, men är så överväldigad och lite generad för att NI är så snälla och hjälper MIG….

Kanske något att sluta vara generad över???

Kram!

Var generad… Men vet att de som verkligen vill hjälpa ångrar inget. Och om man inte ångrar, då har man gjort allt man skulle, kunde, och egentligen också ville!

Så den hjälp du får är till för dig och ingen annan. För den hjälp du får, har du egentligen givit dig själv genom att var dig själv.

…vid rätt plats och rätt tidpunkt… Här och nu

Tack Niklas! Jag gråter av det du skriver.

Kram

Kram till dig. Hoppas det i så fall någonstans var lyckliga tårar. I alla fall kanske lättande.

Mycket lättade tårar skulle jag säga. Tårar som får mig att inse att jag inte bara finns för alla andra. Alla andra finns för mig också. Vi är en helhet!

Det är en fin insikt… Och om det är mer än en känsla

Denna gång vill jag berätta att jag haft någr bra dagar. Det känns skönt! Med bra menar jag att jag inte haft någon ångest över allt. Jag har kännt en trygghet inom mig och kunnat njuta av livet. Njuta och känna tillit.

Jag läser en bok som handlar om att väcka sin inre intelligens och den beskriver andlig utveckling på ett bra sätt. Den är enkelt skriven och jag känner hur den talar till mig just där jag befinner mig nu. Har bara något kapitel kvar men jag kan redan se att jag ska läsa om den inom kort.

När man mått så dåligt under en period att man ibland funderat på hur man ska kunna ta sig ur det på egen hand och sedan känner hur det släpper är det en fantastisk känsla. Jag brukar alltid vara produktiv och ha saker på gång. Ska alltid utnyttja tiden. Sitter jag still har jag nästan alltid en bok om något lärande i min hand. Igår satt jag i solen och bara testade på att njuta medvetet av allt. Njuta av att få leva i universums mysterium, njuta av att inte göra något annat samtidigt, njuta av livet som visar sig i naturen. Det var en fantastisk känsla men ovan. Efter en stund gick tankarna till att jag kanske borde hämta boken om personanalys för att vara lite produktiv. Men samtidigt fick jag ingivelsen av att jag skulle öva på att bara vara här och nu och njuta av det. Göra EN sak och inte kombinera flera olika såsom sol, läsa OCH prata i telefonen. Nej, denna gång skulle jag BARA njuta av sol och liv. Blev så inspirerad av mig själv att jag ska göra det idag igen…

I boken jag läser beskriver författaren att en del upplysta människor ber om "den mörka natten" där de mår dåligt. De vet att det är utvecklande och att ljuset är så mycket ljuvligare när de kommit vidare. De har ju helt rätt. Tänk de personer som aldrig haft en motgång. Vilka referensramar har de och vad upplever de som en motgång egentligen? Är en motgång att man behöver köa en dag när man handlar. Eller är en motgång att vara arbetslös? Alla har vi olika referensramar.

Det är i alla fall skönt att känna att jag kan njuta av allt!

Kramar till er alla!

Hej Maria! Så fullständig du verkar, när du skriver…  Låter så härligt.

KRAM!

Fina insikter du har gjort Maria.