Vem är rädd för spöken, om ingen någonsin hört talas om såna??

Vem är rädd för helvetet, ondsinta andar, … ormar och spindlar …

Ja, just det. Svaren är aldrig enkla. Vissa saker har vi en disposition för, av överlevnads-skäl är de inbyggda i våra system. Det är många som är rädda för ormar och spindlar, utan att någonsin ha sett dem, eller hört skräckhistorier om dem.

Vissa rädslor är inbyggda i oss. Ångest är också ett tillstånd som är lätt att hamna i, av olika orsaker som vi sällan har full koll på.

Sånt vi inte har koll på, sånt vi inte vet orsaker till, sorterar hjärnan in i sina egna fack!! Den är skapt så. Den tror på orsak och verkan. Tyvärr är den inte pålitlig när det gäller hur den sätter ihop sina "fakta". Den kan lika gärna ge oss falsk information, som sann.

Men för oss, är det sant. Det är VÅR verklighet!

Ibland kan det vara bra att ifrågasätta vår verklighet. Särskilt om den är något som vi mår dåligt över, eller om den skadar andra människor.

En regel jag själv brukar försöka följa, är den att om jag "mår dåligt", blir upprörd, arg, orelevant rädd, osv, så inser jag att det är något i den här situationen som jag inte vet om. Något som jag inte känner till, helt enkelt.

Vad hindrar oss mest, från att leva Här-Och-Nu? Om inte tankar på "Förut" eller  "Sen"?

I våra tankar lever vi i det som varit, eller det som ska komma. Såg en serieteckning för några år sedan, som var så typisk. Tre bilder.

På den första bilden fanns en man som satt vid sitt skrivbord på sitt kontor. hans tankebubbla visade att han var på golfbanan och spelade golf. Bild nr 2 befann han sig på golfbanan, medan tankebubblan visade hur han älskade med sin fru. Bild nr 3 visade honom i säng med frun - och tankebubblan var på kontoret …

Är det inte typiskt? åtminstone jag känner lätt igen mig (fast jag är kvinna och varken jobbar på kontor eller spelar golf  ).

Ja, så far våra tankar så lätt hela tiden mot framtiden, i drömmar och planeringar. och så missar jag att VARA i "framtiden" när den har kommit till mig…

Och så är det det där med det förflutna. Att slicka sår, vara misstänksam (för jag vet minsann hur det gick förra gången!), uppleva skymfer och förluster igen och igen genom att återupprepa dem i tankarna igen och igen, döma både människor och situationer på förhand, grundat på tidigare upplevelser.

Ja, exempel finns i tusental.

Internettan i tråden om Jesuscitat, lever i ångest inför att hamna i helvetet, om hon/du gör fel val… ??

Åh, Internettan!! Jag vill egentligen bara hålla om dig, och tala om, att helvetet existerar inte!!! Du kan läsa hur många verklighetstrogna berättelser som helst, om "falska krafter" som lurar dig och skadar dig, så som "de" blev lurade och skadade - DET ÄR INTE SANT!!!

Hur jag vet? Vad skiljer min "tro" från andras "upplevelser"?

På ett vis: Ingenting. Utom min egen övertygelse att verkligheten finns inom oss!! Verkligheten handlar om uppfattning. Himmel och helvete är tillstånd inom oss!! Och när du tänker att du kan hamna i helvetet - så är du där!!! Märker du det?

Och när du inte tänker så, då är du inte heller där. Det är bara TANKAR!!

Vår hjärna producerar tankar åt oss, hela tiden!!! Output ifrån input. Men de är inte DU, och de är definitivt inte någon oberoende sannings- eller verklighets-källa!!! De är bara … tankar.

Att lära känna sig själv…

En metod jag rent konkret använder mig av, både i kris och vardag, är helt enkelt att "stanna upp" mitt i en situation, och tänka

"Vad tänker jag nu?

Hur reagerar jag på det här?

Hur känns det, hur känns det rent konkret i kroppen, vardå?

Vilka känslor har jag? "

Jag ställer mig helt enkelt utanför mig själv en stund, och är iakttagare.

Istället för efterkonstruktioner, som jag använde mig mycket av förut då jag efteråt tänkte igenom situationer och gav dem förklaringar (som lika ofta kunde bli ursäkter), försöker jag nu istället fånga mig själv mitt i situationerna, och fråga mig själv:

"Vad händer NU?" (inom mig, med mig, vad tänker och känner jag, JUST NU)

Likaså kan jag ibland ta mig 5 minuter att bara sitta/ligga/stå stilla, och uppmärksamma att jag andas, och känna efter hur det känns i min kropp, bit för bit av kroppen går jag igenom och uppmärksammar. Utan "dömande" utan tankar som bra eller dåligt, bara rent konkret.

Jag skriver så mycket för att jag ligger till sängs med en förkylning. Jag har "tråkigt, och inget att göra" . Men att skriva just nu, känns givande för mig. Att få ta mig lugn och ro och sätta ord på tankarna.

"Verkligheten finns i betraktarens öga" säger ett ordspråk.

Jag grundar mitt exempel på ett exempel ur Kay Pollaks bok Att Välja Glädje.

På tunnelbanan sitter en äldre dam, håret är knallrött färgat och hon  har en kort svart kjol. En medressenär stirrar dömande och tänker: "Så opassande!"

En annan är medlidsam och tänker: "Stackars vilsna äldre tant som inte törs bli gammal"

En tredje tänker: "Wow, vilken häftig och modig tant!!!"

Ja, det finns så många olika sätt att tänka, om samma sak. Vem vet vad som är rätt eller fel? Det är rätt eller fel bara för den som tänker sin tanke!! Och vi kan faktiskt VÄLJA vilka tankar vi vill ha.

Genom att först UPPMÄRKSAMMA vad vi tänker, kan vi börja IFRÅGASÄTTA vad vi tänker, och sedan VÄLJA vad vi vill ta till oss, eller låta bli att tro på - som våra tankar säger oss.

För våra tankar pratar oupphörligen med oss. Det är ett oavbrutet tjatter, från det vi vaknar på morgonen, tills dess vi somnar - och så ett och annat extratjatter via drömmarna också.

Men våra tankar är inte "gud"! De är bara … tankar. Tankar utkastade på måfå, för att pröva om olika teorier är rätt eller fel.

Tar vi dem för sanningar, för att vara rätt, bara för att de "låter sig tänkas" - ja, då är vi verkligen snett ute.

Jo, bara för att komplicera till det hela lite till… Den där rödhåriga gamla damen på tunnelbanan (i exempelt här ovan), hon är inte ens rödhårig!!!

Färger existerar inte!! Färger finns inte i "den-yttre-verkligheten. Färger skapas i vår hjärna. Det är bara fotoner i olika våglängder, som inte "blir något" förrän "något" kan tolka det.

Har du t.ex. en hund med dig, kan inte hunden se något rött hår.

Härliga tankar du delar med dig av Liv.

Tack för dina tankar Liv. Det var en trevlig läsning. 

Så härligt bra det du skriver

Liv, du tar upp "att vara i nuet" i tråden. De senaste dagarna har jag börjat ge upp, bland folk. Sjunker in i mig själv, och omgivningen, eller det jag gör. Tänker till då och då; "ska jag inte spänna mig, eller göra nåt. Kanske man inte bara kan sitta så här, och vara." Sedan orkar jag inte riktigt göra nåt med den tanken. Folk blir lite fundersamma, och kan ibland skratta. Vissa verkar nästan gilla det…: "äntligen någon som är"..

Om detta är något övergående, eller om det är något bra är svårt att säga. Orkar inte riktigt reflektera över det heller.

Tack .

Niklas. Det jag egentligen menar med att "vara i nuet", är att vara det medvetet. inte "försvinna" i det. Det är två olika saker.

Mindfulness är ett annat ord för det jag pratar om, och det är något som tar minst 8 veckor av daglig träning för att lära upp hjärnan till .

"De senaste dagarna" skriver du. Livet går i vågor, det går upp och det går ner. INGET tillstånd är för evigt, alltså är det övergående. Om det inte är något sjukdomstillstånd/bristtillstånd då du kanske behöver överväga andra åtgärder om det inte går över på ett antal veckor.

Är det här något som händer dig emellanåt? Dvs ingår det i ditt liv? Är det en del av dig själv? Eller är det en helt ny upplevelse för dig? (Du behöver inte svara mig, det är bara frågor för dig själv att fundera på, när du orkar, om du vill.)

Liv.

Medvetenheten kan finnas bakom. Även en stor sorg… Förstår man det, och upplever det, då förstår man också att det tillstånd som varar för evigt inte finns inom ramen av livet.

# 1 En regel jag själv brukar försöka följa, är den att om jag "mår dåligt", blir upprörd, arg, orelevant rädd, osv, så inser jag att det är något i den här situationen som jag inte vet om. Något som jag inte känner till, helt enkelt.

Adyashanti säger:

When you suffer, it tells you that you are not seeing the thruth.It´s a beautiful pointer…it never fails.

#13

Det var ju inte riktat till mig, egentligen… Men tack szirius, jag har nästan börjat vara tacksam för smärtan. Du gav mig det citatet förr, och har tänkt på det då och då.