Det är ganska mycket och svårt att kommentera kortfattat. För min del är det upplevelser. Det är svårt att bortförklara saker och ting när du har dem mitt framför ögonen. Jag minns t.ex. att jag redan som femåring såg ljusvarelser gå om kring i rummet, sen har det fortsatt av och till med olika händelser.

För mig är det en inre vetskap som blev tydligare och tydligare, men också kombinerad med att själen väckte mig bryskt…

Saker hände som fick mig att förstå att det finns mer här än det ögat kan se. Men så dröjde det ändå runt 15 år innan jag nyfiket började försöka förstå vad det var.

Mmm det är som Mariann säger, en inre övertygelse. Sedan skall väl nämnas att jag fick "hjälp på vägen" av min mamma.. Hade en känd föreläseare från Danmark som Hette Henry Ytting. Han bodde hos oss några veckor på somrarna och brukade ha en liten mindre föreläsning/föredrag på kvällarna. För mig å min syster var det väl som en saga med spännande innehåll, men något satte sig….

Det går att Goggla på Henry Ytting…Det finns en hel del intressanta tal som är nedskriva (på danska)  http://www.hathor.dk/

Den andliga tron har alltid funnits i mig, starkast som barn, sen en svacka och nu på väg tillbaka igen. Jag såg vad människor, djur, växter tänkte och hur dom mådde som barn, detta blev ofta en inre konflikt, vuxna människor säger en sak men tänker ofta en annan…

Då var mina inre världar och de vänner jag kommunicerade med där min stora trygghet.Dom är kärlek.

#1 

Jag hade telepatisk kontakt med min hund King när jag var liten. Han var min bästa vän i hela världen. 

Sedan minns jag att jag regelbundet och intensivt brukade be till Gud, fast ingen i min omgivning var troende. Jag är inte religiös, men jag tror på Gud och det har jag förmodligen alltid gjort. 

I sextonårsåldern drogs jag till magi och invigdes i en magisk ordern, men efter den första kontakten rann det hela ut i sanden. 

När jag var tjugo började jag dras till alternativa terapier och började även frekventera medier för hjälp och information. 

Efter detta utbildade jag mig själv till healer, gick i medial utvecklingscirkel och började kanalisera. Hela den sista tiden (sedan två år tillbaka) läste jag dag och natt om andlighet - jag slukade all litteratur som innehöll dokumentation om livet efter "döden", om andeväsen, änglar, lagen om attraktion osv. 

I och med detta började jag SE saker, började vara med om "övernaturligheter", började drömma sanndrömmar och har fått andra obestridliga bevis på själens odödlighet. 

Eftersom jag numera själv förnimmer den osynliga världen är det inte längre frågan om tro, utan vetskap för min del. 

Varför det inte riktigt tog fart då när jag var sexton redan, det vet jag inte. Av någon anledning var jag nog inte riktigt redo. Vilket jag är idag. 

Kram!