Det låter väldigt coolt Farwuq!

Själv tycker jag att hösten är en sådan skön tid, naturen och värmen drar sig tillbaka och manar till stillhet, vila och eftertanke. Kraven på att fara runt och fixa och dona minskar, det är helt okej att sitta med ett glas vin eller en kopp te med tända ljus och bara njuta.

Jo, på hösten ska man åter "finna sig själv".

Håller med er… mörkret sänker sig, ljusen tänds, man njuter tillsammans. Jag upplever till och med att man pratar långsammare under kväll i lågornas sken. Mer eftertänksamt på nåt sätt.

Det jag däremot längtar mest efter sista tiden är tystnad. Får bege mig långt in i skogen, förvisso ljud där med men de är rogivande.

Ja, hösten är underbar när man förmår uppskatta det här att följa rytmen. Det har jag lärt mig mer och mer, tack och lov. Förr avskydde jag mörker och kyla.

Höstens alla färger är fantastiska. De berättar så mycket. Över huvud taget är ju årstidernas växlingar ett enda stort budskap till oss om att allting vänder åter, allting börjar om.

Att tända ljus, vara i vilan, göra mörkret till min vän, och förhoppningsvis finna mer ro, det önskar jag mig denna höst och vinter.

#3: Kommer att tänka på Åsa Jinders svenska text till You raise me up (Josh Groban), där en textrad lyder: Rör vid min själ! Jag väntar i den tystnad som tusen läten gömmer sig uti. Det tycker jag är så vackert och exakt beskrivet.

Det är absolut en stor meditation som naturen går in i!

Man skulle kunna se det som pralaya också 

Jag älskar hösten med alla eldiga färger och den höga klara luften… jag kan också se fördelarna med alla årstiderna och att följa dem, rytmen är underbar.

Och vad är pralaya… ?

*fniss* kunde inte låta bli att svänga till det lite med ord du vet

Pralaya (sanskrit) är vilan mellan inkarnationerna för en planet, solsystem eller ett universum. Då inget sker, nada…

läs mer här

Hehehe, nej det är ju det som gör att man inget fattar…  fast med den förklaringen känns det inte särskilt likt hösten… om man inte ser varje nytt år som en ny inkarnation förstås…

Just så brukar jag tänka - att varje år motsvarar eller symboliserar en ny inkarnation.
Fast då måste man föreställa sig våren som årsskifte och nyår.

Jag syftade ju på att vintern är den stora meditationen, där inget händer och som kunde liknas vid pralaya tillståndet.

När livet drar sig undan så sakteliga, sker ju det även för planeter, så blir de döda sedan och är bara skelett, som tar miljarders år att förmultna i universum.

Det är detta med uttrycket så i det lilla som i det stora…

Våra skelett tar lång tid att förmultna även en planets… typ månen, som ju är ett skelett… enligt Tibetanen…

Kunde inte låta bli att hiva in lite annat smått o gått också

så här ser min rödbladiga perukbuske ut just nu!

Wow, pampig :) och vilket namn… vad kommer det av?

Det kommer av att blomställningarna ska påminna om hår.

Aha, coolt