* uppleva vilka vi verkligen är?! Att succesivt integrera själen mer och mer. För att tillslut vara själ!

* Minnas att vi är skaparna av vårt eget liv?! Vi kan skapa våra liv, men eftersom vi har inbyggda och valda begränsningar så tar det tid…

*Att vi är Gud?! Vi ÄR celler i Guds väsen!

* Att vi alla är en och samma?! Gud är stammen och vi alla är grenarna på samma träd.

Vad tycker ni om detta?? BRA!!

Just tanken på att vi är Gud är nog svår för många att ta till sig. Tog mig tre veckor att acceptera den tanken… Vissa säger att det är hädelse andra säger att det är omöjligt. Jag säger: läs Samtal med Gud av Neale Donald Walsch *fnittrar*

Finns det fler än Mariann som tycker något om det jag "tänkte om"???? *ler* Är alltid kul att bluppa med andra om sånna här frågor/påståenden och liknande man lär sig alltid något nytt av andra!*STORT LEENDE*

Mariann: Skulle det kunna vara så att vi är SJÄLEN redan nu men att vi för att kunna uppleva oss själva som skapare av våra liv, måste lägga på oss vissa begränsande hinder för att kunna se detta? Kanske måste vi uppleva motsatsen av det vi är för att veta vad vi är?

Jag har lite svårt att ge mig in en sådan diskussion eftersom jag inte riktigt vet… att uppleva vem man verkligen är skriver du… hur menar du med det? Att vi är skaparna av våra egna liv vet jag inte om jag fullt ut håller med om…

Att vi är Gud eller gudsenergin som jag föredrar och att vi alla är samma är helt naturligt i mitt tänk däremot, det har jag aldrig funderat över att det skulle kunna vara annorlunda.

Vi är Guds avbild, även om vi som enskilda människor är i mikroformat.

En dag ska vi människosjälar "smälta samman" och då adderas allas erfarenheter och då börjar vi göra skäl för begreppet.

Eftersom jag fullt och fast är övertygad om att själen är den som utvecklas genom att ta sig en personlighet från liv till liv. Så kan vi aldrig vara själar på det viset.

Vi är inte den vi kan vara, men eftersom själen från början bara är själ med inga "kvaliteter", eller hur man ska säga, så är det själens vilja att vilja utvecklas för att skaffa sig erfarenheter och förmågor, som ju bara kan skaffas och läras här  på ett fysiskt plan, genom en personlighet.

Så ser jag utvecklingen….

Å va jag tycker sånt här är intressant.. *LER STORT* Tycker det är så roligt att prata med andra om livet och utveckling och sånt.. Tack för att ni delar med er av era tankar!!!!!!!

Att uppleva vem man verkligen är: Jag menar den där känslan man har djupt inom sig som drömmer, som älskar, som är passionerad över saker som längtar efter något större…. eller så menar jag att vi är ren kärlek men har glömt bort det och behöver minnas det? Men det vet man aldrig…..eller?? *liten kluring*

Skaparna av våra liv: Har du någon gång funderat över hur kraftfulla dina tankar är?? Det funderar jag ofta på…. Något vi alltid kan välja gällande våra tankar om oss själva är att vi kan i varje ögonblick välja på nytt.. Har vi en tanke om oss själva som inte är vidare smickrande för oss så skapar den negativa mönster inom oss och ger negativa konsekvenser..   tex .. jag känner mig lite krasslig idag..Och påpekar någon att vi ser lite hängiga ut så blir vi ännu krassligare… usch va krasslig jag känner mig.. Jag har nog feber.. jag har nog influensan.. Jag lovar dig att tänker du dessa tankar så tar det en dag eller ngr så är du krasslig.. Tänker du istället positva tankar så skapar det positiva  konsekvenser… Och på så sätt skapar vi våra liv. Det är inte alla saker som händer som vi kan styra över, men vi kan definitivt välja hur vi reagerar på dem och hur vi låter dem påverka våra liv… eller vad tror ni? *ler*

Att vi är Guds avbild..  Frågan är väl egentligen vilken sanning om Gud vi inom oss själva väljer som sann. Jag tror det finns lika många "sanningar" om Gud som det finns människor på denna jord…Kanske är vi skapade till hans avbild, kanske är vi ett uttryck av hans enorma kärlek, kanske är vi Gud…. eller vad tycker ni?

Handlar livet om att vi ska lära oss och utvecklas och bli bättre själar? Men tänk då om det är så att vi egentligen inte behöver lära oss utan att vi tagit på oss glömskans mask för att kunna uppleva oss själva som skapare av livet, och i förlägningen som Gud..?? Och att meningen med livet inte är att vi ska lära oss och utvecklas.. Tänk om allt redan hänt och allt redan är lärt och att tiden inte existerar så som vi tror att den gör?? Tänk om tiden bara varit ett sätt för oss att kategorisera??? Härligt med tankar *LER*

Jaa jag håller med, underbart att fundera högt och dela tankar med andra!

Min uppfattning av själens resa genom olika personligheter i olika liv stämmer väl med Marianns syn på det.

Och jag gillar också att fundera högt! :-)

Meningen med livet är meningslös, därför att den är sin egen mening. Den har ingen början eller slut. Sinnet, jaget, egot kan tala om den men berör den aldrig.

>>uppleva vilka vi verkligen är?!

Hur gör man det, och vad händer om man vet det? Har det med livets mening att göra?

>>Att vi är Gud?!

Jaget, egot är alltid Gud, den vet alltid bäst om allt och har aldrig fel. Jaget har en klar uppfattning om Gud.

Riktig "vetande" börjar med "ickevetande", där har vi öppningen.

I detta öppna tillstånd är vi mottagliga för det som ÄR.

#6 Jag har inte fullt ut samma känsla av tankarnas kraft som du, det stämmer inte rakt av för mig alltså.

Du skriver: Kanske är vi skapade till hans avbild, kanske är vi ett uttryck av hans enorma kärlek, kanske är vi Gud…. men vad är skillnaden på de tre egentligen? För mig är vi nog allt det och kanske mer därtill :)

Jag förstår nog inte riktigt ditt sista stycke heller  för mig blir det lite av ett cirkelresonemang som egentligen säger och kommer fram till samma sak.

När det gäller själen… jag tror nog att det är en utvecklingsprocess, att vi måste genom olika processer för att frigöra oss från en massa som döljer det vi kan och ska bli. Men de tankarna har inte jag kommit så långt med än.

Underbart… Va kul att ni funderar högt tillsammans med mig!!

Dina funderingar om tankens kraft håller jag med om till 100%. Krasslighet och depp blir bara mer om man fokuserar på det, ett nedåtgående spiral. Vi har en fri vilja, men om jag väljer att tänka negativt så är ju det också ett val? Och vem är det som väljer? Gud? Är Gud och ego samma sak?

!!!!

då kommer jag å tänka på Kerl-Eriks krönika det är inte hur du har´t utan hur du tar´t!!!

Åh, det uttrycket ska jag brodera och sätta upp i köket tror jag… Eller toadörren!

det är kanon… har du läst den krönikan BigMama den ligger nog överst på artiklar just nu!!

Ska göra det - men först - en prommis!

Jag tänker att vi alla är en cell från gud, denna cell ska genom liv växa och bli en fullt lysande  sol, en hel ljusvarelse i universum.(oj vad svårt det var att sätta ord på vad jag menar, haha, jag kan inte förklara bättre tror jag..)

Så för varje lärdom, för varje öppnat hjärtblad växer antalet "Watt" i själen.

Livet skapar en mening åt dig när du föds. Att skapa en mening med ditt liv. Så ser jag på det. Sen vad du vill göra bestämmer man helt själv;)

#17 så ser jag det med!

#18 självklart bestämmer man själv (tror man  ;)  )

#19 så du tror allvarligt att någon makt i unviserum kan förutspå hur framtiden kommer se ut för någon? Jag kanske ska lägga in lite mattematiska variablar åt dig?

ingen ide… jag är kass på matte ;)

Sjävklart bestämmer man  själv… men eftersom man har med sig de fel och brister + de positiva förmågor man nu ahr så är man begränsad från början…

dvs de begränsningarna har du inte "själv" valt… det är själen.

T.ex.

Någon inkarnerar med en tillböjlighet för självmord… man kan se i känslokroppen och i mentalkroppen att den har såpass stora svagheter att det är …% risk för självmord…

Visst kan du välja men kan du egentligen det om du har en risk på 75% att du gör det?

#21 Håller med dig där, (klubben för inbördes beundran ;) ) Vi har så stora blockeringar,karma med oss från tidigare liv som styr oss mycket mer än vi tror tror jag.

Känslor som tar över utan att vi har någon anlednig att reagera så i denna situationen, fobier, omedelbart igenkännande av någon tidigare okänd,frustration… Tänk om man föddes "ren" utan detta lass……..hur skulle livet se ut då? Öppen som ett nyfött barn?!!

Jag tror att de som inkarnerar rena dvs för sörsta gången på Jorden från  t.ex. änglavärldarna har det redigt jobbigt. iofs tror jag att man får en plats att inkarnera på i något naturfolk som är enkla och oerhört nära naturen och inte är krigiska…

men sådana finns  ju snart inte kvar….

men när det är dags att skapa denna peronlighet och ego för att begå sig i världen komemr dessa traumatiska upplevelser… att inkarnera  i någon skitig familj typ….

*funderar*

joo men det rä ju oundvikligt att man ibland tycker lika ju… emn ajg är gärna i klubben för inbördes beundran ;) du vet flocken, FLOCKEN!

Hahahaha, ja vi alla är med i flocken om man väljer att inte stänga ute någon, och om man vill lära nya saker av andra visa varelser som här.

Jovisst är det så, att inkarnera ren rätt ner i mänskligheten….hua… 

#21 Jag kommer ta livet av mig, för jag har ingen lust att bli gammal och låta min kropp lida. Sålänge kroppen inte lider kommer jag leva. Jag har en mångsidig själv, men själen är inte en konstant sak, utan den förändras. Så alltså, även om du föds med en dålig själ kan du bygga upp den till att bli en bra själ.

jag o andra sidan har nog en gammal själ…

Folk som tar livet av sig mår ofta väldigt dåligt. Och ofta ser dom ingen större mening med livet heller.

#25 hallåååå vännen … själen är inte dålig… kan den omöjligt vara !!!

MEN perosnligheten/egot den är just  det du pratar om!! Självmordsbenägen mmm

det är en flykt att ta livet av sig + den mest egoistiska handling man kan företa sig, som jag ser det!

#26 Självmord är knappast Egoistiskt. Att säga det är att förolämpa många människors uppoffringar för andra.

Ok.. så du menar att självmord är  en uppoffring?

menar du på så vis att de efterlevande får utvecklat något isamband med en upplevd närstående val av självmord… för då håller jag med…

Absolut kan självmord vara myckwet mer än egoistiskt. Har man varit med om självmord så vet man det…

Man lär oerhört mycket genom att behöva överleva närståendes självmord. Dom som dör kan ha oerhört lätta ickefysiska liv tidigare och ska långsamt gå ner i en fysisk kropp, då kan ett 80 årigt liv vara på tok för långt. 

Mina två systrar kan jag inte kalla egoistiska, det kan bara någon som inte vet hur det varit göra. Ibland undrar jag om det inte är egot som till varje pris vill vara kvar när kroppen till slut ger upp?

Kanske är just dessa människor som tar sina liv väldigt rena från ego som vill hålla kvar i fysiska kroppen??? ? 

Det finns olika sätt att se detta på, fundera ett varv till…

En sak till, med risk för att ni inte kommer att förstå….

min storasyster som var en mycket social, intelligent och vis människa med en avundsvärd koll på sanning och rättvisa sa innan hon valde att dö såhär…änglarna dom kallar på mig, min tid här är över, jag har andra arbeten att göra på ett annat ställe, jag behövs där nu…

Har fått "bekräftat" av clairvoaiant kvinna i Danmark(Inge) (som inte visste vad syster sagt) att hon behövdes på ett annat plan nu, hon kommer att gå upp i ett högre plan och jobba därför kunde hon inte stanna kvar.

Är det är egoistiskt att lämna egot för ett annat ljus jobb? 

Jag har druckit ur koppen, det var gott och jag är inte törstig längre :) AL

Alla har olika val för att göra saker. Om någon vill ta livet av sig, så lär sig alla andra någonting av det med. Om någon vill göra det, så vilka är vi att stoppa dom? Jag är själv rätt benägen att ta livet av mig, men isåfall typ under en strid. Jag dör hellre te.x. än att ge upp vad jag står för, och nästan inga andra gör det. Jag är inte rädd för att dö, det är bara ett steg i livet som många säger.

Nej kan inte säga att det i vissa fall är egositiskt ,men i andra är det det… när man använder det som flykt… och det var meningen att man skulle fixa det…

Sådant har jag också hört av clairvoyanta…

det är just det som är det svåra..att det är så olika från fall till fall…

Ja, jag tror att man ska vara väldigt ödmjuk när det gäller självmord… ;) Man vet inget om man inte levt den dödes liv…

Ja jag har definitivt provat den vägen… det vet jag…

Jag vet hur illa många av dom som tar livet av sig har. Så jag kommer inte ens kommentera det.

jag har inte sagt att jag inte förstår… för det gör jag mkt väl…. för väl….

men jag tycker vad jag tycker ändå…

Huruvida självmord är fegt eller modigt beror väl på varför man gör det. Om man gör det för att fly från ett jordeliv man inte orkar med är det fegt, om man gör det för att man är färdig med jordelivet och redo för nästa är det en annan sak. Det kan också vara, som Patricia Cornwell skriver, "the ultimate fuck you" till de efterlevande. För dem som är kvar är det svårt att döma, man vet ju inte vad som hänt inom personen i fråga.

Att dö i strid för det man tror på, när man inte har möjlighet att fly för att fortsätta striden senare, i stället för att fega ur och ge sig när det börjar ta emot, skulle jag inte kalla självmord. Jag tror tvärtom lite åt Valhall-hållet - att den som dör stridande för sin övertygelse får lite "extrapoäng". Jag har alltiv varit lite svag för "last stands". Att dö i strid för sin övertygelse när man HAR möjlighet att fly för att fortsätta striden en annan dag, tycker jag däremot är både dumt och överspänt.

Att däremot helt mjäkigt låta plåga ihjäl sig med händerna mot himlen i fromhet känns mindre givande (för mig), även om det förstås också kräver en massa stake …

Nå, meningen med livet … att leva det. Ingen högre plan, inga gudomliga syften, bara ett liv att leva så att man kan dö utan att ångra alltför mycket.

#37 You and I are similar;)

Spåret självmord….. Jag hade en vän som i höstas valde att ta sitt liv. Givetvis var det oerhört tungt och tråkigt för alla oss han lämnade kvar med oerhörd sorg och saknad i våra hjärtan. Jag grät floder och det värkte något fruktansvärt i mitt hjärta men jag kom aldrig på tanken att Gu va egoistiskt gjort….. Jag undrade i mitt sorgfyllda sinne VARFÖR??????.. Men skulle aldrig komma på tanken att tycka något om det… Jag bad för hans själ att han skulle omfamnas av Gud och få den frid han längtade efter. Jag har mött honom och hört hans historia och det enda han pratade om var att fortsätta minnas kärleken för det är det enda som betyder något.

Givetvis undrar många som råkar ut för detta hur kunde han/hon, dömer med; Gud så egoistiskt, det var den fega vägen ut…. HUR KAN ANDRA VETA VAD SOM ÄR RÄTT FÖR DEN SJÄLEN???? DET KAN DE INTE!!!! Jag kan förstå att man säger dessa saker eftersom man känner sin sorg så starkt och man ville inte att den personen skulle lämna lilla MIG, vi gråter över vår egen sorg och saknad och vi blir arga på dem som orsakar den..MEN Bara för att du är överväldigad av sorg och inte kan sätta dig in i dennes liv betyder det inte att du har rätt att döma över det. Vi har egentligen inte rätt att döma någon annans handlingar för vi vet inte vad som är RÄTT för den själen. Vi vet inte vad andra runt oss ska lära sig, vi vet inte vad den personen lovat hjälpa någon annan att lära sig.. VI VET INTE..  hur skulle det vara om vi alla fokuserade på att vara det bästa vi kan vara och vara förlåtande och kärleksfulla istället för andra vad det nu är……… KÄRLEK ÄR ENDA VÄGEN!!!

när jag skriver DU i mitt ovanstående inlägg syftar jag inte på någon speciell det var bara lättare att skriva du….. Liten ()

# 30 Vad underbart att din syster gjorde det som hennes själ kallade henne att göra.

# 25.. Jag tror att alla själar skapades samtidigt men att vi befinner oss på olika utvecklingsnivåer.

#40 Nä, omöjligt att alla skapades samtidigt. Då finns det ju ett begräsat antal?

# 41 jag tror att det här med att tänka begränsningar är något som vi människor hittat på. Jag tror att vi är för trångsynta för att kunna se att allt som är, är mycket större och mer fantastiskt än vad vi i våra begränsande tankebanor skulle kunna acceptera.