En lite poetisk, målande beskrivning av hur det kan upplevas att inte existera för en stund, och bara vila i Varat.☀️

Ser man klart för första gången, en total klarhet. Då räcker en sekund (eller en bråkdel av den). Efter det går allt av sig själv. Det som förr krävde ansträngning, som att hålla ihop sin personlighet… behövs inte längre. Som att ansträngningen var som ett lager ovanpå.
Egentligen gjorde den ingen skillnad. Eller jo, ansträngningen kunde tyckas bromsa det som man innerst inne ville. Den avslappnade friheten. Inte direkt en yttre sådan, utan mer en inre.

Spänningar som egot skapat i sin omedvetenhet, smälter bort. Man börjar se saker på ett lite annorlunda sätt. Man kan se "lösningar" som aldrig tycktes finnas… eller kanske mer; att lösningar aldrig riktigt behövdes, eftersom problemen egentligen var självskapade.(illusoriska)
När den som skapar problemen på ett sätt inte längre finns där, då försvinner roten av problemen. Visst fortsätter man att utmanas… Men aldrig igen med samma motstånd.

Så egentligen finns det bara ett problem att lösa; "jag själv". Och vad består då detta "problem" av… Jo, en anspänning. Sinnets anspänning. Det skulle man nog kunna kalla för jaget, eller personligheten. Och när sinnets djupa spänningar släpper… Då tycks det vara jaget, personligheten som löses upp. Problemet är löst. Spänningen är borta.

Kvar blir en enkel medvetenhet. En klar sekund, av att inte finnas till. Att bara vara, och avlsappnat vaggas in i den eviga vilan.