Upplysning är inget tillstånd, utan en port till en varande process.
Många tror att upplysningen kommer som en blixt och att man har nått sitt mål och sedan är vis och alltid lycksalig resten av livet.

Att lycksaligheten inte varar evigt utan att man efter en tid hamnar i sitt "vanliga medvetande" igen är en erfarenhet som "tar ner en på jorden igen". I början kan det hända att man frågar sig "vad var det där", "hur gick det till" eller "hur kommer jag tillbaka till den erfarenheten igen". Men det är bara mat för egot och man gör erfarenheten till ett objekt.

Somliga fastnar i den fasen medan andra inser att erfarenheten var en port till en process. Det är en process som är som ett frö som gror och börjar växa, och man befinner sig i den. Det är meningslöst att fundera över processen. Tänkandet kan inte greppa den, bara begränsa den. Funderar man för mycket över det som har hänt, fryser man in processen. Man gör en historia av den, och den historia som förståndet förmår att förstå och berätta är långt ifrån vad den egentligen är.

Poängen är inte att man analyserar processen, utan att leva den. Förståndet älskar att analysera och gör sig gärna föreställningar, t.ex. upplysning – lycksalighet – visdom. Men så funkar det inte. Det finns inget mönster.

Det tar sin tid att integrera erfarenheten och ofta tar det tiotals år. Upplysningen är inte slutet av en väg utan början. Egot måste orientera sig på nytt, nervsystemet måste ordna sig på nytt, gamla mönster kommer fram och blir medvetna, och insikterna måste integreras och jordas i det vardagliga livet.

Först sedan börjar man växa andligt och mogna. Det är inget spektakulärt utan en stilla process, helt för sig själv, och det är en process som aldrig slutar. Det finns inget mål, utan det är vägen som är målet.