Jag märker det mer och mer.
Hur livet ständigt ger,
utan att kräva något tillbaka.

Hur solen värmer oss,
utan att fråga vem vi är.

Hur havet låter oss resa.

Hur skogen ger stillhet,
skydd
och material att leva av.

Hur luften fyller oss med liv,
om och om igen.

Hur regnet renar
och för vidare det som ska växa.

Hur mörkret låter oss vila,
i sin egen takt.

Hur jorden ger oss mat
och låter nytt liv växa fram.

Och hur det lilla, som knappt syns.
Insekter, rötter, det som bryts ner,
håller allt i rörelse.

Jag märker hur allt detta sker,
utan att kräva något tillbaka.

Hur livet fortsätter att ge,
om och om igen.

Och jag märker
hur lätt det är att glömma det.

Hur lätt det är att ta mer än jag behöver.
Att röra mig
utan att riktigt se.

Och därför vill jag påminna om:

Att gå lite mjukare.
Att välja lite mer varsamt.

Att ta mindre,
och lämna mer kvar.

Att inte lämna skräp efter mig.

Att stanna upp en stund
innan jag plockar upp något

Och fråga mig själv
om det verkligen är något jag behöver

eller bara något jag vill ha.

Att ta emot det som ges
med tacksamhet.

Och inte glömma
att det aldrig var mitt från början.