#0:

Jag tycker du sätter ord på det väldigt fint. Det där med att “lämna sig själv” som ett skydd känns både sorgligt och samtidigt så mänskligt på något sätt. Jag tror det är många som kan känna igen sig i den här flykten. Jag gör det också.

Och ja, det stämmer nog vad du skrev om upptrampade spår. Att något som en gång var nödvändigt, lätt blir något man fortsätter göra. Men jag tänker, att det kan förändras bara genom att man blir medveten om det, lite i taget 😊

#0:

Att fly från sina känslor är i alla fall inte den andliga vägen. Den andliga vägen är att låta dem flöda genom sig och släppa loss dem. Känslor är som gäster. De kommer och går.

#0
När pusslet ska pusslas ihop igen.
Finns ärren finns kvar,där bitarna ska passa in igen.
Livet måste gå vidare, hur än det känns igen. 💚

#2: Åandra sidan så tänker jag att flykten från känslorna -när man tvingas kliva ur sig själv och se på det som händer utifrån … är en Guds gåva det med.
Vissa mänskliga bördor är eller blir allt för tunga att bära.

Annars skulle somliga av oss dö på plats…… och när vi upptäckt bortvändandet från sig själv, så styrs det ofta av maktlöshet, hopplöshet och rädsla….
Inget som i egentlig mening sker efter övervägande av handling och konsekvens. Utan det sker mer som en skydds reflex.
Jag tror fullt och fast att anligheten och det mänskliga i oss alltid finns inom räckhåll.
Och jag tror också att människan behöver mogna inför insikten av vad som är och vad som blev.. .
💕

#1: Precis så 🙂

#3: Ja, och ärren läker många gånger långsamt och blir till minnesmärken som inte längre gör lika förtvivlat ont.
🌸💕

#4:

Men vart vill man fly? Jag har aldrig lyckats att fly från känslor som belastade mig. Kanske jag inte har den sortens försvarsmekanism?

Jag tänker att man bara täcker över känslorna och att dom finns kvar i det omedvetna. Om man trycker undan dem, kommer de tillbaka som oro, irritation, spänningar.

Jag ser på saken på ett liknande sätt som Osho. Osho menade att känslor inte är något man ska fly ifrån, utan något man ska möta, känna och låta transformeras. Han såg känslor som en port till medvetenhet. Han menade att känslor är grundmaterialet för inre utveckling.

Undertryckande skapar lidande, medan medveten närvaro skapar harmoni. Osho beskrev känslor som energi som behöver röra sig genom kroppen. Om man försöker fly från dem, fastnar de. Han menade att känslor är en del av hjärtats intelligens, och att man måste våga känna för att leva sant.

Bara om man möter känslor med medvetenhet kan man transformera dem. Det som man flyr ifrån gör man starkare.

#7: Vi pratar om samma sak men använder olika ord Condor.😉

#8

Själv får jag känslan av att ni pratar lite förbi varandra här. Som jag uppfattar det beskriver du något som inte är ett val, utan en slags skyddsreflex när det blir för mycket.

Och det känns som något annat än det Condor är inne på, som mer handlar om vad man kan göra när man har utrymme att möta sina känslor. Men det är nog två olika skeenden i samma process, där båda perspektiven får plats 😊

#9 Tillägg: Eller sen är det jag som inte hänger med och som missförstår något. Men hur som helst håller jag med er båda så som jag tolkar det 😄

#8:

Ok, 😊

#9:

Kanske jag saknar den skyddsreflexen?

#12:

Ja vem vet. Jag får ofta känslan av att du fungerar lite annorlunda än andra människor 😄

#13:

Det tror jag också. 😄

#9: I min tanke och känsla så upplever jag Condors svar som väldigt förenklat…….. och allt för självklart…..

Men när man vuxit upp med dubbla budskap, förnekelse och våld….. då blir det oftast väldigt svårt att låta känslor passera som gäster på besök…. då det handlar om känslor som legat nedfrusna och begravda….

Igrund och botten pratar vi om samma sak men det finns liksom hinder på vägen till det som kallas läkning…. det är inte fullt så självklart..🤔

#15:

Jag förstår dig, att det inte är så enkelt. Det finns erfarenheter som gör det mycket svårare, och då är det inte alls något man bara kan “släppa igenom”.

Men jag tänker att det kanske kan komma senare, med tiden, när man mognar och börjar gå vägen mer medvetet. Att något då kan öppnas, så att man så småningom kan låta känslorna passera mer som gäster… men att det får ta sin tid, och att vägen ser så olika ut för alla 🤗

#15:

Men nu menar du egentligen traumatiska upplevelser som blev bortträngda och som fortfarande påverkar ens reaktioner.

#16: Jo, det är helt och hållet min erfarenhet iallafall. 🌸

#17: Ja, precis. 🌸

#18:

När jag var liten, när min mamma var full eller när det var bråk hemma, brukade jag ofta gå in på mitt rum, lägga en kudde över huvudet och liksom försvinna in i en annan värld, så att jag slapp höra och se det som hände runtomkring mig.

För mig var det nog mer ett aktivt val än en sådan automatisk skyddsreflex som sker innan man ens hinner välja. Men det var ändå ett sätt att slippa vara i det som hände.

Och på något sätt fortsatte jag med det även upp i högre ålder, när jag hamnade i situationer jag inte ville vara i.

Så jag tror jag förstår vad du menar.

#19:

Ok, då förstår jag. Sådana gamla sår är svårare att hantera och det tar mest många år att bearbeta dem.

#20: Du förstår precis vad jag menar 😘

Och min väg har varit väldigt lång. För det tar tid att lära om och våga lita på sin egen intuition och ha kraft och mod att vandra den vägen

#21: 💚

#22:

Ja, samma här… det är verkligen en lång och ibland mödosam väg. Men också något som formar en på djupet 🤍

#20:

Det är något som jag aldrig har klarat av, att lägga en kudde över huvudet och låta allt försvinna. Jag minns när jag var barn och mina föräldrar grälade på natten. Mest var min far full då och jag var rädd att han skulle göra min mor illa. Men det skulle ha gjort mig ännu räddare om jag skulle ha gått någonstans där jag inte hör grälet, för känslorna och tankarna försvinner ju inte. Jag kunde inte sova så länge de grälade. En gång gick jag gråtande ut ur mitt rum och sa att dom skulle sluta att gräla. Sen trodde dom att man inte hör dom när dom viskar högt i stället.

#25:

Jag förstår… du var liksom kvar i det hela tiden. Inte konstigt att du inte kunde stänga av då. Det låter jättejobbigt att ligga där och höra allt och inte kunna göra något.

Jag tänker att vi hanterade det på helt olika sätt, men att båda försökte klara av något som var för mycket 🤗

#26:

För mig var det som att förlora kontrollen om jag skulle ha stängt av.

#24: Så är det absolut 💚

#27: Min bror uttrycker samma som dig.

#29:

Egentligen är både att dra sig undan och att behålla kontrollen försvarsstrategier och kanske det snarare är män än kvinnor som tenderar till att behålla kontrollen?

#30: Ja, eller så är det väldigt blandat. Och beroende på vilken form av skyddsnät som fanns runt individerna som drabbats..

Men på det stora hela så inbillar jag mig att ingen går helskinnad genom livet här på jorden….
Strategier och hjärtats röst
Längtan och tvång
Motsataernas dragningskraft… osv

#31: jag la till några rader i #30

#31:

Jag tror heller inte att någon går helskinnad genom livet. Men tänk om det skulle finnas en, vad skulle den människan lära? Vad skulle få den människan att mogna, att kunna förstå andras situationer och vad skulle få den människan att utveckla sig?

Denna tråd lämnar mig då inte oberörd. Våld finns i olika former, som man kan utsättas för. Som följer med en djupt i själen. Att bara ta del och skriva om det är en stor styrka och överlevnad i sig själv.
Tack till er alla från mig.💚

#33: Visst är det svårt att föreställa sig…. jag vet faktiskt inte…

En djup tråd.
Jag tänker som #33 i grund och botten. Det är på något vis genom lidandet, och våra motgångar som vi växer. Andligt, och personligt.

Vissa saker kanske aldrig riktigt läker, andra saker förblir ärr som man tar med sig även när man lämnar denna jord…..❤️

#36: Jo, jag antar att det liksom är själva livstemat mot och medgång. Paradoxerna.
Något som ständigt återkommer.

Ibland har jag tillochmed tänkt att livet är en rebus som bäst löses baklänges och ändå går livet i sig inte att lösas med förståndet.

Det som är det är
Det som blir det blir
Livet
En klardröm som gått förbi.
Livet och Tiden i realtid
ett nu i livets andetag.

#37:

Fin bild. Och nä, livet går nog inte att lösa. Jag tycker det är så slående att tänka (och erfara) att man är livet, man har inte ett liv.
Och hur skulle man lösa något man är? Till stor del är livet en gåta, och ett mysterium… Som nog inte har ett konkret svar, eller lösning.

Man får bara göra sitt bästa i,
att vila i acceptansen,
av att bara vara,
och låta vara.😊

#38
Jag är Livet…….
Är nog en mening som gått brevid mig genom livet. Stundtals har draperiet dragits åt sidan och förnimmelsen har varit solklar för att sedan skymmas av * vildmarken flykt från nuet*

Fint skrivet.

#39:

Tack!