Varje gång jag hör uttrycket ”vi som går först” får det mig att tänka efter.
Inte för att jag vill invända, utan för att frågan väcks: i förhållande till vad – och till vem?

Jag kan inte låta bli att tänka på människor som Jesus, Buddha, Lao Tzu, Krishnamurti, Gangaji, Mooji… och på alla de otaliga kvinnor och män, kända och okända, som vandrat den inre vägen långt före mig. Och på alla dem som gör det nu, i det tysta, utan ord, utan språk för det som sker.

När jag möter människor på gatan kan jag omöjligtvis veta vilka erfarenheter, vilka insikter eller vilken visdom som ryms bakom deras blickar. Jag kan inte se hurdana liv de levt, vad som genomskådats, vad som släppts eller fortfarande hålls fast vid. Det mesta av det väsentliga är osynligt och det är inte heller min uppgift att spekulera i det.

Samtidigt märker jag att när människor talar eller skriver, kan något ibland bli tydligt. Inte vad de har upplevt, utan varifrån orden kommer och hur de rör sig.

Om orden kommer ur stillhet,
eller ur viljan att förstå och veta.

Om frihet blir något ett jag äger,
eller om frihet finns där inget behöver ägas.

Om språket skapar ett före och ett efter,
eller om det löser upp sådana skillnader.

Om någon talar från en roll,
eller från tyst närvaro, utan behov av att stå i centrum.

Om talaren placerar sig själv högre och längre fram,
eller långsamt kliver åt sidan.

Om språket pekar mot något mer,
eller stannar i det som redan är.

Kanske är det därför jag själv blivit så oerhört försiktig med åren.

För efter tjugo år av meditation och självobservation har jag lärt mig hur lätt språket lurar. Hur snabbt identiteten tar över makten, även efter mest sanna insikter. Hur något som började som stillhet kan bli till en berättelse, och berättelsen en position. Hur lätt det är att tro att man vet något som senare visar sig vara en illusion.

Jag ser också hur mycket av detta handlar om mognad.
Inte som prestation, utan som en långsam avklädning av behovet att veta, förklara och leda. En mognad som växer fram genom åren.

Och ibland tänker jag:
om ytterligare tjugo år kanske jag ser tillbaka även på dessa ord och på mina egna texter och undrar varför jag överhuvudtaget skrev ner dem. Varför jag ens talade om upplysning eller uppvaknande, när det jag ville peka på aldrig riktigt lät sig fångas av sådana ord.