Förälskelse, en illusion..(?)
Bara lite "söndags-tankar" på ämnet.😊
Det enda sättet att på riktigt älska någon är att älska dess Vara. Då älskar man samtidigt sig själv, och alla andra, eftersom det Vara vi på djupet är, är det vara som alla andra också är.
Man säger att ögonen är själens spegel. Kanske kan man en stund smälta samman, om man genom att se in i den andres ögon, öppnar upp till och "bjuder in" till att förnimma varandras djupare inre…samma djupa inre som man själv på djupet Är.
En förälskelse där emot, som handlar om "jag och mina känslor", som ibland blir besatt av att få bekräftelsen utifrån. Ett slags "beroende-förhållande" till en annan. En sådan ser bara den yttre formen hos en annan, om ens det. Förälskelsen, som man i sin illusion, tror kommer från det yttre, och har med den andra att göra, är egentligen ens egna föreställningar.
Jag skulle kalla det en slags ego-kärlek. En "kärlek" som bara finns i sinnet, men inte når så mycket djupare än så. Äkta kärlek handlar för mig mer om att i tysthet finna, och inse att det inte finns någon åtskillnad. Inte på djupet. Man ser på något sätt bortom formen av den andre… Bortom känslorna… Till det stilla djupet av tystnad, stillhet, och klarhet…🙂
#0: jag tänker att det är väldigt lätt att bli kär i Kärleken…..
Fullständigt uppslukad av alla kemiska processer som startas upp i kroppen……och farligt blind för det som väljs att * titta bort* för.
Kärleken som förtrollar och elektricifierar och lamslår det sunda förnuftet….. Beroendet. Som så sällan ses som en drog i all sin passionerade prakt….
Vad är då kärlek och hur känner vi igen den? …. När vi gått vilse i labyrintens medberoende där en leder och den andra följer
Hur jämlika är kärleksparet i sin struktur?
Den mänskliga kärleken leker i ilussionens slöja dold i skugga och gör upp regler för hur det ska vara….
När kärleken i sin fulla potential är fullständigt bortom vårt mänskliga förstånd.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
- Redigerat 2025-11-30 21:07 av Stjärnskott
#1:
Just precis, som jag också tänkte det, och ville uttrycka. Det blir till slut som en drog… Själva känslan, känslorna.
Och försvinner det yttre "objektet" som man trodde gav upphov till dessa känslor, då behöver man snabbt hitta ett nytt… Någon annan att projicera sina känslotoppar, och bottnar på.
Enda sättet blir till slut att avvänja sig "drogen"……. Att låta känslorna sina. Tills man åter vilar i det stilla varat igen.
#2: Jag tror ju att vi människor generellt förväxlar Kärlek med en massa olika benämningar - just för att många av oss har en tendens att villkora den och för att väldigt många av oss bär på så mycket osäkerhet.
Men bortom föreställningens värld…..
Finns den ovillkorade allomfattande kärleken vare sig vi tror det eller ej.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
#3:
Ja, så är det 😊 och den ovillkorade kärleken hittar man genom att vända blicken inåt.
#0:
Själva förälskelsen är kanske ingen illusion. Det är äkta känslor. Men "objektet" som man förälskar sig i är en illusion, eftersom man bara ser en del av en helhet. Sen betraktar sinnet den delen som en helhet, utan att se hur mycket mer som det finns.
Bortsett från den vilkorslösa gudomliga kärleken som inte riktar sig mot "objekt", finns det också en äkta kärlek för "ett objekt", för en människa. Där handlar det om att acceptera alla brister som den människan har och ändå älska den människan, i medvethet om att vi alla har brister.
#5:
Jo, det låter ju också rimligt..🙂
Ett bra sätt att se det på.
#0: Det var också bra skrivet. Kommer nog inte på något att tillägga just nu 😊
#7:
Kul att du gillar vad jag skrev..🤗
Starta ny diskussion