Erfarenhetens väg
Vi människor älskar att förstå.
Vi samlar på ord och vackra fraser,
som om de vore nycklar
till dörrar som måste öppnas.
Vi läser om universella lagar
och kosmiska principer,
som om sanningen gömdes
i en formel som måste knäckas.
Men andlighet är inte att förstå,
det är att erfara.
Och när man erfar
försvinner behovet att förstå.
Det talas ofta om de hermetiska principerna
som om man måste kunna dem utantill
för att ta sig någonstans.
Men vad är en karta värd
för den som redan står på platsen
den pekar mot?
Det är som att lära sig en meny utantill
i hopp om att bli mätt.
Ord kan aldrig ersätta smaken.
Det som var dolt av tankar
blir uppenbart i tystnad.
I tystnaden ser vi
hur hela universum
bara är en produkt av det egna sinnet,
färgat av vad som rör sig inom oss.
Rädsla gör världen hotfull,
paranoia får andra att tyckas jaga oss,
och när vi upptäcker Gud i oss själva
ser vi samma ljus i andra.
Vi ser att det aldrig funnits något inuti eller utanför,
att allt som rör sig är en del av samma flöde,
att det är vi själva som delar upp helheten i motpoler,
i högt och lågt,
i gott och ont.
Vi ser hur allt är i ständig förändring,
hur vi själva rör oss med rytmen,
ibland med den,
och ibland mot den.
Vi ser hur allt som händer
har sin plats i varje ögonblick.
Att llt vi sänder ut får en effekt.
Att allt vi upplever har en orsak.
Det är att förena Shakti och Shiva,
det maskulina och feminina som finns i allt.
I varje handling, i varje stund,
givande och mottagande,
skapande och närande,
i ständig växelverkan.
När vi omfamnar alla aspekter inom oss
blir vi varken det ena eller det andra,
vi blir allt,
#0:
Det var sanna ord. Det är så som förståndet fungerar, att det vill förstå allt, även det som ligger utanför förståndets möjligheter och söker därför i läror som bara är beskrivningar för det obeskrivbara.
Det är inte lärorna i sig som är problemet, utan problemet är, att tro att finna sanningen, upplysningen, det obeskrivbara i en beskrivning. Som att leta efter färger i en svarvit TV.
#0:
Nu har jag läst din text tre gånger. Mycket djup och förståelse i den.
"Men vad är en karta värd
för den som redan står på platsen
den pekar mot?"
Jag upplever min egen "andliga resa" som en resa från här till Här. Men en karta och kompass funkar inte för en sån "resa". Det är då något annat, djupare som guidar oss… Och vi kanske inte är helt medveten om och genom den processen.
Här är något som jag har läst…som ganska bra sammanfattar resan på ett bildligt sätt…tycker jag. (fritt återberättat):
Före resan var berg bara berg.
Sedan blev bergen något helt annat under "resans" gång.
För att till slut återigen ge förståelsen (seendet) ; att berg bara är berg…
😊
- Redigerat 2025-12-02 12:58 av snowy00
#2:
Intressant. För mig är det en resa utan mål. Jag reser alltså inte från här till där, utan jag bara reser och är fascinerad av ställena där resan går förbi. 😊
För mig är det också en resa utan mål.
Att bara dagen som den kommer, och göra sitt bästa av den. 🙂
#3:
Ja, alltså, poängen var att man reser från här till Här (inte där), utan att egentligen ha rört sig en millimeter. Varifrån man till synes reser…är samma här som det Här man till slut "hamnar"……… Med lite större förståelse och insikt. Men visst, kanske blev det lite invecklat i onödan😊.
- Redigerat 2025-12-02 15:48 av snowy00
#5:
Till slut hamnar vi alla på ett och samma ställe. 😄 Det är vägen som man reser på som är viktig. Vägen är målet.
Nu citerar jag Don Juan: "Alla vägar leder ingenstans; men den ena har ett hjärta, den andra inte. Den ena gör dig stark; den andra försvagar dig. För mig gäller det att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela sin längd. Och där färdas jag fram medan jag ser och ser och tappar andan.”
#6:
Jo, visst är det så. Vägen är målet..😊
Starta ny diskussion