Tröskelns väktare är en symbolisk figur som förekommer i olika andliga traditioner. Metaforiskt vaktar han tröskeln till, säger vi till det transcendenta och andliga erfarenheter och upplysning.

Men som sagt, är det ingen verklig figur, utan bara symbolik som förekommer bland annat i Jungs psykologi (en arketypisk gestalt), Castanedas böcker och inom alkemi. Tröskelns väktare representerar de psykologiska och emotionella barriärer som uppstår när en person närmar sig en ny nivå av insikt eller kraft.

Den representerar alltså det som finns i oss själva, våra hinder. Det kan vara det som är omedvetet (skuggan) eller rädslor, klamrande, dvs. någonting som vi inte vill släppa.

I Castanedas böcker beskrivs den som en figur som inte har en speciell form. Den kan vara liten som en mygga eller stor som en drake. Det är en metafor för hur våra inre hinder kan te sig olika beroende på vår egen perception och beredskap.

Det är en symbolisk projektion av individens rädsla, motstånd eller ego. Don Juan förklarar att när en lärjunge närmar sig en ny nivå av medvetande, kan väktaren dyka upp i vilken form som helst. Väktaren är alltså inte en yttre fiende, utan en inre spegling av individens tillstånd.

En stark religiös eller esoterisk tro kan också bli till en väktare och fungera som ett psykologiskt skydd, en struktur som ger mening och trygghet. Men just därför kan den också bli ett hinder när individen närmar sig ett tillstånd som kräver total överlåtelse, som att erfara samadhi.

Om individen identifierar sig med sin tro snarare än med det rena medvetandet, kan det skapa en barriär. Väktaren i detta fall är inte tron i sig, utan bindningen till den, dvs. oviljan att släppa taget om det kända. För någon som är djupt förankrad i en viss världsbild kan detta upplevas som ett hot och väktaren manifesterar sig som en inre röst som säger: ”Gå inte längre. Du kommer att förlora dig själv.”

Tolkar man världen efter sin tro, är det en sorts inre censur. Don Juan varnade för att fastna i ”tolkningens tyranni”, att man hellre tolkar än upplever direkt. Tron kan bli en tolkning som hindrar direkt erfarenhet.

Men hur bemöter man väktaren? Hur kommer man förbi den? Ser man sin tro som en väktare, har man redan gjort ett steg till frihet och slutar man att identifiera sig med sin tro har man gjort nästa steg.

Ödmjukhet är nästa vapen mot väktaren. Väktaren viker ofta när individen erkänner att han inte vet och är villig att gå vidare ändå. I Castanedas värld är inre tystnad nyckeln till att passera väktaren. I yogatraditionen är det vairagya, icke-anknytning. Inom zen talas det om att släppa dharma.

Många traditioner talar om en och samma sak, i olika språk och från olika perspektiv.