Det stilla igenkännandet
Det jag söker är det som ser.
Det jag vill förstå är det som redan vet.
Det jag vill bli är det jag redan är.
Ändå rör jag mig, som om jag inte vet.
Strävar, som om jag inte redan är.
Tror att jag måste finna, förstå, bli något mer.
Och i allt detta glömmer jag det som redan är,
pulserande, stilla, närvarande.
Och så länge jag söker, glömmer jag att det är jag som ser.
Så länge jag vill förstå, är jag inte stilla nog
att känna igen det som redan vet.
Så länge jag vill bli, är jag i illusionen om att jag inte redan är.
Men när sökandet tystnar,
när jag inte längre försöker förstå,
när jag inte längre vill bli,
finns endast varandet kvar.
Inte jag som finner Gud,
utan Gud som känner igen sig själv i mig.
Inte jag som lever,
utan livet som lever mig.
#0:
Klockrent! 🙂👍
#1: Tack 😊
🙏
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Att det ska vara
så svårt
att bli stillsamt stilla
i stillheten
Att det reflexmässigt
invanda spritter i väg
utan förvarning
är alarmerande
i sig självt
Ändå,
är det så svårt att
se denna impuls
i det stora samspelet
ute i den vida världens
oväntade och väntade
möten.
Där reaktioner går
som chockvågor
genom den
osynliga etern
där vi är och lever.
Stillsam stillhet är
som en frodig
oas
i en brusig och
bullrig öken.
En sällsynt stillsam
fristad för var och en
som hittat hem.
🌸🌼🌸
Livets alla steg
Är mina att ta
🌼🌸🌼
Jättefint skrivet av er, både FataMorgana och Stjärnskott 🤗
Det är illusionen; att vi inte redan är Där. Det blir en resa från här till Här, och det enda vi egentligen inser mer och mer, är för att hitta, måste vi stilla sökandet… Annars blir vi som en hund, som fortsätter att jaga sin egen svans.
- Redigerat 2025-10-24 21:15 av snowy00
FM, detta inlägg var så vacker att läsa.😊 Samtidigt som berör en så mycket.
Stjärnskott, absorlut är det så. 😊
Många bäckar små gör stor å, ett sant ordspråk.
Vi tar in och ger ut, Befogat eller obefogat.
Människans försvars mekanism, tänker till.
Skärpt och allert, redo att..
Så skapas nya teorier, när ska stillheten få ro.
Kanske när vi slutar jaga nästa drag.
Vila nu i tillit, nästa andetag är det någonting annat som sker.
I livets balett sal.
- Redigerat 2025-10-25 10:27 av Gråeld
#4: Så vackert beskrivet. Jag känner verkligen igen hur reflexerna kan spritta iväg, och hur värdefull den där stilla oasen är, platsen där man verkligen hittar hem i sig själv 😊
#5: Exakt! Illusionen av att vi inte redan är där är stark. Men när sökandet tystnar, märker vi att vi alltid har varit på plats, och då faller allt på plats av sig självt 😊
#6:
Tack, så fint skrivet 😊
Jag känner verkligen igen det där, dvs hur vi hela tiden tar in och ger ut, reagerar och skapar, tills vi släpper taget och ger stillheten plats.
Det är i den stillheten som livet får röra sig som det vill, där nästa rörelse sker av sig självt. Som en dans, där vi redan är del av flödet.
#8:
Ja, lite av en andlig paradox. Tänker att det mänskliga sinnet blivit så van med att 1 ger 2, och 2 ger 3…..det logiska steget verkar vara att söka, tills man finner….så invanda som man är, att alltid sträva, och kämpa här i världen för att komma någonstans. Men på insidan är det tvärt om. För att "komma någonstans" här (vilket egentligen nog är fel sätt att uttrycka det på) måste man sluta kämpa, sträva, och söka….. När man totalt slutar med allt detta, om så för några sekunder.. Ja, då faller till slut allt på plats, så som du själv skriver.😊
Starta ny diskussion