Klokt, vackert och så sant.🐛

Ur allt uppstår intet
I intet uppstår allt
Den dragkamp
som mäts i livets
vågskål
är endast en
formlös balans
i ett evigt Vara.. .. ..🦋

#1: Tack 😊 Det där sa du också så himla fint 🥰

#2: 🙂💚

#0:

Så sant. 👍

Egot klär sig gärna i andliga kläder. Osho sa, att tro att man har ett gudomligt uppdrag, är snarare är ett uttryck för egoistisk identifikation än verklig upplysning eller inre frihet.

Verklig upplysning är att vara tom, inte att vara fylld av ideér om syften. Har man ett uppdrag, har man ett mål och man skapar en hierarki om man ger sig en motsvarande beteckning.

Tänk, vår galax är bara som ett litet dammkorn i universum och vår sol och planet är bara en av hundratals miljarder i denna galax. Hur funtad måste man vara för att tro att gud just ger ett uppdrag till någon av de miljarder människor som befinner sig på ytan av ett dammkorn i ett oändligt universum? Hur kan man tro att någon sorts varelse skulle vara så viktig? Och varför skulle en allmäktig gud behöva en av sina skapelser för ett uppdrag?

Det där tankesättet är ett mönster som religionerna har programmerat människor med, som baserar på föreställningen att jorden är universums centrum och gud sitter där uppe bland stjärnorna och tittar ner på oss.

#4: Tack 😊 Ja precis så är det.

#4
Ja, där satte du spiken i kistan. Människans kreativitet är det inget fel på. Hon är enastånde att hitta på, och få följare till vad som behagar.

#0
Ännu ett bra inlägg.😊

#7: Tack 😊

#6:

Kreativitet är ju bra. Men om den används för att klä sig i andliga kläder har man missat vad andlig utveckling är och bedriver egoutveckling. Inom nyandlighet har det blivit vanligt att fylla på sinnet med skräp i stället för att göra sig av med skräpet och bli tom.

#0:

Fin text 😊

Jag kom att tänka lite på denna text som jag skrev förr, som också handlar om de roller vi tar, ens självbild osv.

Bifogar den här nedan.

Självbilden

Jag har tänkt lite på detta med ens självbild, den roll man identifierar sig med och klassar in sig som, både när man intresserar sig för andlighet, och annars också. Om man är intresserad av, och kunnig inom, andlighet så kanske man identifierar sig med att vara en andlig lärare, eller guru. Kanske till den graden att när man går på stan och handlar, när man sitter vid matbordet hemma, eller talar med en vän, så känner man sig som just en andlig lärare, eller guru. Det är egots självbild. Eller om man inte är intresserad av andlighet, så kanske man identifierar sig med att vara läkare, eller någons mor eller far. Det är också egots självbild.

Tänker att oavsett vilken självbild man har, och identifierar sig med, så är det en känsla man arbetar bort på den andliga vägen. Eller rättare sagt, den självbilden faller bort när man inser att man inte är någon speciell, inte mer speciell än någon annan. Självbilden är bara en praktisk roll man spelar i "dårskapet", en roll som behövs för att man ska klara sig här i världen. Går man runt ständigt och identifierar sig med självbilden så är risken att egot blåser upp sig, eller att man får en förvrängd bild av verkligheten.

Därför tänker jag att det är bra att vara uppmärksam på vad man känner sig som. Känner man sig som extra bra jämfört med andra, känner man sig till och med som sämre än andra, eller känner man sig ständigt bara som en läkare i civila kläder dygnet runt (nu är läkare bara ett exempel på en yrkesgrupp, vilken som helst) så kanske man identifierar sig med sin roll, och sin självbild… Och riskerar att ha eller få en förvrängd bild av verkligheten.

I själva verket har vi inga roller, är vi inte speciella, eller något särskilt. Vi är inte mer, eller mindre än någon, eller något annat. Detta är också att klä av sig naken från alla identifikationer, roller, bilder, och föreställningar, och komma och vara som den människa man är, och föddes som och till.

Tillägg:

Man kan också säga att den person man är, eller verkar vara, det namn man bär sen födseln… Detta är bara de roller vi spelar på livets filmduk. Det vi verkligen är, är vad som finns kvar när filmen är slut… När duken är tyst och tom, när rollen har "gått bort".😊

#11
Så himla bra formulerat.😊

#12:

Tack, Gråeld 🤗

#10:

Vi måste ändå bli en del av dårskapet för att leva i dårskapet. Det som är det avgörande är om man är medveten om det eller inte. Om man vet att man bara spelar roller lever man det kontrollerade dårskapet. Men om man identifierar sig med sina roller, lever man det rena dårskapet.

#10:

Tack, så fint att du delar den igen.
Jag minns faktiskt att jag läst den förut, och jag tycker fortfarande att den är väldigt vacker, klar och sann. 😊

När jag skrev min text försökte jag gå ännu ett lager djupare, till den punkt där till och med själva idén om att vara människa faller bort.
Där allt löses upp, namn, art, historia, form, identitet…

Det påminner mig om ett tv-program jag såg häromdagen om orangutanger.
Jag tänkte: om jag inte ser mig som ett namn, inte som människa, och inte kallar orangutangen för orangutang, om jag inte ens ser den som en viss art. Vad är det då som egentligen skiljer oss åt?

Jo, absolut ingenting. 😊

Ur ett biologiskt perspektiv finns förstås skillnader, men om vi inte tittar ur det perspektivet, om vi lämnar språket och orden bakom oss och bara ser, då blir det så uppenbart. 😊

#14:

Jo, precis.🙂

Man får "leva i världen, men inte av den".
Och det är inget man bestämmer sig för att göra/inte göra…..det är helt enkelt något som kommer automatiskt med "inre erfarenhet"….tänker jag nu.

#15:

Exakt, så bra skrivet. Så länge sinnet delar upp "seendet" i alla dessa ord och beteckningar…så länge är man separerad.

"Jag tänker, alltså finns jag".

När ordet tar form, ur det formlösa. Då börjar man existera. Finnas till.
Innan dess, så är man hel…då är man enhet…

#16

Ja, det är liksom bara att sluta namnge allt och låta enheten uppenbara sig 😊