Tänk om…

Tänk om de såg på människan med samma vördnad som de ger till änglarna.
Tänk om de böjde sina hjärtan inför en trött mamma på bussen, så som de gör inför Maria Magdalena.
Tänk om de lyssnade till en människas röst med samma hängivenhet som de lyssnar till ”guider från andra dimensioner”.

Tänk om de såg att det heliga inte bor i de döda, utan i de levande.
Inte i det som finns i våra huvuden, utan i det som står mitt framför våra ögon.
Inte i våra visioner och föreställningar, utan i det som finns mitt på gatan.

I alla de människor och djur som vandrar på jorden just nu.
I den som är sjuk, och i den som är frisk.
I den som har mycket, och i den som har lite.
I den som tvivlar, och i den som tror.
I den som inte längre försöker vara något annat än människa.

Tänk om de såg luffaren på gatan, den ensamma pensionären, den ilskna taxichauffören – med samma kärlek som de ger sina himmelska favoriter.

Tänk om de insåg att vi inte är skilda från Gud.
Att varenda möte är ett möte med Gud.
Att varenda blick är en spegel där det gudomliga ser sig själv.
Att varje handskakning är ett möte med det som aldrig varit två.

Vad skulle hända om vi mötte varandra så?
Om vi älskade varandra med samma hängivenhet som människor älskar sina inre bilder?
Om vi dyrkade livet självt – i dess skörhet, dess styrka, dess kamp och dess skönhet?

Då skulle våldet tystna.
Krigen förlora sin mening.
Ingen längre slå, håna eller förnedra.
Mobbning skulle smälta bort i igenkänning.
Trakasserier upphöra där blicken möter det heliga.

När vi ser det gudomliga i varandra, då faller våldet av sig självt.
För då finns inte längre något ”lägre” och något ”högre”.
Bara levande uttryck för det gudomliga.
Bara ljuset i varandra.