#0:

Detta ringer sant i öronen. Men jag undrar också, om ett tillstånd av icke sökande egentligen finns? Alltså, här i denna värld. Är det egentligen inte något som också kommer och går? T ex, just nu har jag en partner (hypotetiskt sett)… Sökandet har stannat. Sen förlorar jag partnern, är "jag" då verkligen lika tillfreds utan partnern? Vad blir då egentligen meningen att ha partner från första början. Varför inte vara på egen hand i stället? Är partnern (i exemplet) en "situation" som dykt upp, som neutralt måste hanteras..? (menar inte att låta kall här😊). Om inte ett visst mått av sökande finns, skulle man från första början ens vara intresserad av just ett förhållande….Och skulle verkligen attraktionen finnas där, som motiverar förhållandet, om allt sökande verkligen helt stannat av.

Bara en stilla kvällsreflektion….i form av olika frågor, som egentligen inte har några svar 😊

#1: I sökandet ligger också behovet av tillfredställelse, tänker jag. Oavsett om jag har en partner eller inte.

Och då missas oftast acceptansen i det som är eftersom vi människor har så svårt för att tillåta obehagliga känslor - som dessutom lurar logiken - att leta efter lösningar på det obehagliga problemet.

Istället för att tillåta känslorna att vara så som det är.
Där är rutiner en hjälpare i nöden.
Om vi håller fast vid dem.

Kliva upp på morgonen, äta sin frukost, borsta sina tänder, klä på sig och göra det som skall göras. Utan att göra motstånd mot den inre väderleken…….

Det är väl värt att träna på.

#0 Som en arbetare som inser att fabriken är nedlagd …🤗
Fint skrivet 🙂

#2:

Visst är det värt att träna på. Sen finns det ju också en naturlig gräns för hur mycket man kan/ska ta😊

Tolle har sagt det bra om "obehagliga situationer".
"Om man stannar kvar; så bör man acceptera.
Kan man inte acceptera situationen; så avlägsnar man sig".

Kan oxå vara väl värt att tänka på😊 även att inte döma andra och deras agerande, innan man har gått vägen i deras skor.

#0:

Det har du beskrivit fint! När jag läser inlägget tänker jag på vad Sokrates sa "jag vet att jag inget vet" och denna mening har Einstein ändrat till "ju mer jag vet, ju mer vet jag att jag inget vet".

Mer kan förståndet inte komma fram till vad som gäller det andliga. Det är där som förståndet har sina gränser, eftersom "det andliga" inte kan förstås med intellektet. Att inse detta är början på visdom. Inom zen buddhism sägs det att sann insikt först kommer när man släpper tanken på att förstå.

Även inom kvantfysiken är det uppenbart att vetande har en inbyggd gräns. Enligt osäkerhetsprincipen kan vi aldrig veta position och rörelse av en partikel. I kvantfysik kan en partikel existera i flera tillstånd samtidigt tills den observeras. Det har även buddhisterna kommit fram till. Där är sunyata idén att verkligheten är tom på inneboende existens. Den får form först genom medveten interaktion. Båda antyder att verkligheten är beroende av observation.

Koaner som zen mästare ger deras elever att "tugga på" har syftet att de kommer till insikten att förståndet inte kan greppa verkligheten fullt ut. Visshet är en illusion.

Verkligheten är dynamisk och flödande. Men förståndet gör något statiskt av den.

#4: instämmer tillfullo i det du skriver. En ska ju liksom mäkta med också.😉
Så även om det ser enkelt ut i text… så krävs det enskilda bedömningar.. och ibland
Kanske det är bäst att låta det vara som det är.

Personligen tror jag inte att någon bara kan existera i ett inre flow hela tiden.. utan att påverkas av det som sker runt ikring….

#1:

Nu tänker jag att det är en skillnad mellan sökandet efter en partner och sökandet efter Gud/Sanningen. För Gud/Sanningen är redan här, det finns inte i framtiden att hitta. Med en partner är det annorlunda. Antingen har man en partner eller så har man inte. Man kan inte säga samma sak om en partner som man kan säga om Gud, att partnern redan skulle vara här.

När det handlar om att hitta en partner är det alltså ett framtida hittande – och där kan förståndet vara briljant. Det kan planera vilka kurser, hobbys eller händelser man kan delta i, där det eventuellt finns en potentiell partner. Det kan analysera, lägga upp strategier och mycket annat som kan vara hjälpsamt.

Men när det gäller Gud/Sanningen och sökandet efter det, är det en helt annan sak. Där hjälper inte förståndets planerande, analyserande och strategiska tänkande. Det kan bara hålla dig kvar i framtiden, i illusionen att det du söker inte redan är här.

Nu kanske förståndet invänder: ”Men jag känner ju sorg, jag känner mig nedstämd. Alltså kan det inte vara detta som är upplysningen. Det kan ju inte vara detta som är friden.” Det kanske jämför sig med andligt upplysta personer och tänker: ”Deras frid är ju större än min, alltså måste det finnas ett annat tillstånd att hitta, ett tillstånd där jag ännu inte befinner mig. För det kan ju inte vara så här, så som jag mår just nu.”

Men det är just här förståndet lurar sig självt. Det känner sorg och tänker: ”Det här är ett problem som måste lösas, och lösningen finns i framtiden. Eftersom jag just nu inte mår bra, kan jag i morgon må bra.” Alltså målar förståndet upp ett framtida tillstånd där inga sorger och bekymmer finns.

Men även om ett sådant tillstånd skulle upplevas, kan det ändå inte vara den absoluta sanningen, den eviga lycksaligheten – för det vore något som först måste komma. Och allt som först kommer, kommer också att gå. Även detta tillstånd skulle alltså vara förgängligt, något annat än det du befinner dig i just nu.

Det eviga kan därför bara finnas i nuet. Om vi inte erfar det, är det för att vi ser förbi det. För att vi missar det. Men det betyder inte att det inte redan är här. Det eviga kan inte vara något annat än alltid närvarande. Annars skulle det inte vara det eviga.

Därför är förståndet inte till någon nytta när det gäller att upptäcka den redan närvarande inre friden. Tvärtom är det förståndet som hindrar oss att se den, eftersom det är så upptaget med att leta efter framtida lösningar.

Så det handlar inte om att hitta något, inte om förändrade medvetandetillstånd eller framtida upplysningar (för även dessa skulle vara förgängliga), utan det handlar bara om att sluta söka. Ett sökande utgår alltid från att det man söker inte redan är här. För annars skulle man inte söka. På så sätt blir det själva sökandet som är problemet, som hindrar oss att se det som redan finns.

Men ofta börjar vi ändå med ett sökande. Ibland kan man söka i 20–30 år, tills förståndet inser allt detta och slutligen ger upp. För andra, som för Tolle, fanns kanske inte ett lika långt sökande från början, men även han kom till ett uppgivande – ett uppgivande av hela sin person, av hela sitt jag. Och då fanns förstås heller inget förstånd kvar som kunde fortsätta söka.

Vad jag försöker säga är att förståndet inte kan förstå sig på det gudomliga, på sanningen. Men förståndet kan komma till insikt om att det som det söker efter inte finns i framtiden, att det endast kan finnas här och nu. Förståndet kan inse att det är så lönlöst att leta efter framtida tillstånd, att det av helt egen kraft slutar leta. Det är som att vakna ur en dröm mitt i natten och inse att drömfiguren aldrig var verklig. Efter det kan man inte ta drömfiguren på allvar längre. På samma sätt, när man ser att upplysning, uppstigningar och transformationer till andra dimensioner bara är illusioner, framstår det som meningslöst att leta efter dem.

Att vi inte mår bra just nu, att vi känner sorg eller inte upplever oss som ett med Gud, beror endast på att förståndet har gjort dessa känslor till problem – något som måste lösas – och placerat lösningen till framtiden. Men den verkliga lösningen är att se att även sorger och bekymmer bara är tillstånd som kommer och går. Det finns ingen anledning att kämpa emot det som ändå är dömt att lämna oss. De utgör inte vår sanna natur. De är som moln på himlen, ständigt skiftande i form och storlek, alltid på väg vidare.

Nyckeln ligger i att acceptera allt som en del av livet, som en del av helheten. Sorgen, bekymren – precis allt som är här, just nu i detta ögonblick – bildar tillsammans en helhet. Ingen av dessa delar behöver vi få bort. Det är bara förståndet som gör problem av vissa delar och letar efter lösningar för att eliminera dem. Lösningar som naturligtvis alltid ligger i framtiden, för förståndet kan inget annat.

Men när förståndet ser hur lönlöst det är, när det slutar söka, upphör sorgen och bekymren att vara problem. De är inte längre något som måste lösas. Och genom den insikten förändras allt av sig själv. Plötsligt får allt vara där. Plötsligt ryms allt. Det finns ingen kamp, inga drömmar om trevligare tillstånd. Och i det kan vi vila i den frid som alltid funnits där.

Sen kan det förstås hända att förståndet tittar fram igen och kommer med sina invändningar, som att är det nu verkligen så här, och tänk om där ändå finns något annat tillstånd att uppnå och ja så kan det hända att karusellen är i gång igen och att förståndet får påminna sig själv om hur lönlöst det är, om och om igen… Som svar på din fråga om det också inte är något som kommer och går igen…. Så fungerar förståndet, tills det en vacker dag kanske ger upp hela sitt sökande en gång för alla.

#1

Tillägg:

Vad gäller sökandet efter en partner: även om förståndet kan vara briljant på det, hitta på idéer och komma med saker som kan hjälpa oss att träffa någon, så tänker jag ändå att om man går den andliga vägen och förståndet slutar söka efter Gud/Sanningen i framtida tillstånd , då blir man så i frid med nuet, precis som det är, oavsett om man har en partner eller inte, att även sökandet efter en partner lägger sig.

Om förståndet inte längre gör avsaknaden av en partner till ett problem, finns det heller ingen anledning att söka efter en. För i ärlighetens namn söker vi bara det vi upplever att vi saknar. Att söka efter en partner innebär alltså att vi känner oss sakna en partner, och just den känslan har förståndet gjort till ett problem.

Och det här gäller inte bara dig, Snowy, utan oss alla. Jag vill bara förtydliga det, så att du inte tar det personligt. Det är helt enkelt så våra förstånd fungerar. Förståndet ser något som ett problem och tänker: ”Det här måste vi lösa.” Men går vi den andliga vägen och upptäcker att sökandet är lönlöst, så upphör också sökandet efter många andra saker.

Att söka efter mat, vatten, jobb eller bostad är förstås något förståndet inte bör sluta med. För överlevnadens skull är förståndet viktigt. Men när det handlar om andra saker, som tristess, känslor som kommer och går, känslan av ensamhet, behovet av att bli sedd och hörd eller att uppleva gemenskap i relationer, då rör det sig bara om tillstånd som inte definierar vår eviga och sanna natur.

Om förståndet i stället accepterar dessa känslor och upplevelser som en naturlig del av livet, som en del av helheten, och inte längre ser dem som problem som måste lösas, så upphör också sökandet efter bekräftelse, efter att bli sedd och hörd, efter att fylla tomrummet som kan finnas när vi lever ensamma. Så länge förståndet ser dessa upplevelser som problem kommer det alltid att leta efter något som kan fylla luckorna. Men om förståndet inte längre ser dem som problem, slutar det söka.

Det betyder förstås inte att en partner inte kan komma in i ens liv. Men man mår helt enkelt inte dåligt av att vara utan heller. Och jag tror att ju mer man accepterar sin ensamhet, desto mer lyser den inre friden igenom och desto större blir chansen att man naturligt drar till sig människor. Det är en helt annan energi än om man desperat försöker hitta någon.

Nu säger jag inte att du är desperat, jag ville bara förtydliga kontrasten. Så jag skulle säga att det allra viktigaste inte är att hitta en partner, utan att upptäcka den redan närvarande inre friden. För den inre friden är inte beroende av något yttre varken av att ha en partner eller av något annat, men som sagt finns den inre friden inte i framtiden, så när jag talar om att upptäcka den blir det lite fel, utan det jag syftar på är att sluta söka. Genom det upphör problemen att vara problem. Det var egentligen det som var hela poängen med mitt huvudinlägg 😊

#3: Tack 😊

#2: Det är precis det jag också menar, i acceptansen upphör problemen att vara problem och genom det slutar vi söka efter lösningar och kan vila i det som är. Då finns inget motstånd kvar till det som måste göras, som att borsta tänderna och äta frukost tex, så som du skrev 😊

#7, #8:

Ja, egentligen var det med en partner ett exempel av många. Men jag kan väl villigt erkänna att i stunder är jag nog lite smått desperat efter någon "att dela allt med". Men det är okej😊

Och förstår hur du menar, skillnaden i att söka efter "världsliga ting", och att söka efter gud/nuet. Förstår och håller även med i det andra du skrev… Så tack för att du tog tiden att förklara.

#6:

Just det, bra att det jag skrev var lite förståeligt i alla fall (och inte långt ut åt skogarna tokigt hehe).🤗

#11:

I din ålder kan man fortfarande njuta av friheten av att vara för sig själv. Man kan göra saker helt spontant, utan att planera med sin partner. Man kan träffa sig och ha kul med hur många tjerer som helst. Till exempel kan man planera att nu far jag ut och reser, helt spontant.

Om jag räknar ihop de 30 åren före jag var ihop med Fata Morgana, som jag nu är ihop med sen 18 år, så hade jag kanske (grov uppskattning) 7 år nån relation med någon och resten av tiden var jag utan. Jag njöt av friheten, reste mycket och gjorde spontant vad jag ville. Jag var nog lyckligare den tiden som jag inte hade en partner. Alla relationer som slutar är relationer med problem. Problem som får en att må dåligt.

En gång på 80-talet tog en relation slut just när en massa andra saker hände. Min far dog och jag blev av med mitt jobb. Gissa hur dåligt jag mådde…… Helt spontant gick jag till resekontoret och bokade nästmöjliga flyg till Acapulco. I hotelrummet brevid mitt rum bodde en tysk tjej som också reste ensam. Hon var jättesnygg och sexig och sen tillbringade jag min tid där med henne. Det är en sorts frihet som man bara har om man är utan relation.

Vad jag vill säga är, att det finns fördelar och nackdelar för båda att ha en relation och att inte ha en relation. I stället för att söka desperat, ta vara på de fördelar som du har med situationen just nu, i nuet. Söker man desperat, överför man dessa "vibbar" till sin omgivning och potentiella partner. Jag tänker också på den där historian där zen mästaren förklarade att om du jagar en fjäril, flyger den iväg. Men om du sätter dig ner helt stilla, sätter den sig kanske på dig. Precis så är det med lyckan och med att söka en partner.

Sänd ut andra vibbar och sätt dig stilla ner (metaforiskt menat). Låt en potentiell partner komma av sig själv. Hon ska inte ha känslan av att vara "jagad". Tjejer är också så funtade att de behöver mer tid för att bestämma sig för att intressera sig för någon än vad män behöver. Om du inte är en sökare eller jägare sänder du ut helt andra vibbar. Om du tar vara på fördelarna av att vara för dig själv och är lycklig med det sänder du snarare ut vibbar som får tjejer att intressera sig för dig.

#12:

Ja, visst är det så. Och en del av mig njuter ändå av min "frihet"… Och bara i få/korta stunder, så kan en mer eller mindre djup längtan/saknad komma.(ofta när jag själv mår sämre)
Sen är en del av mig också som så, att den inte vill ha problemen som en ev dålig relation för med sig, som du beskriver.(vilka jag starkt har upplevt i min ungdom, för snart 20 år sedan)……så ja, jag är ändå långt ifrån konstant desperat, och sökandes efter en partner. Men om en fin tjej kommer i "min närhet", så kan ändå viljan smyga sig fram…
Och Egentligen ser jag heller inte detta som problem. Det är som det är, helt enkelt,
neutralt i sin vara😉😊

#13:

I början är nästan alla relationer "bra". Men så snart maskerna är borta kommer sanningen fram. Hon som jag var ihop med före Fata Morgana var en narcissist. Men det visade sig först efter ett par månader. Sen kommer besvikelsen att man hade en helt annan föreställning av människan som man förälskade sig i och att man bara älskade den föreställningen, dvs. någon som inte existerar på riktigt.

Det är som ett lotteri. Somliga drar en "vinst" redan den första gången. Men de flesta måsta dra många nitlotter innan det kommer en vinst. De flesta lotter i en hink är nitlotter. 😄

#14:

Så sant så😊😄