Det här är en text av Hartmut Lohmann, som jag översatte med chat gpt, eftersom den är så fin:

Ljuset i dig

Jag har ingen färg – hur skulle jag kunna blekna?
Jag har ingen form – hur skulle jag kunna dö?
Jag har inget namn – hur skulle du kunna glömma mig?

Det jag är vilar och glöder i alla ting.
Den enda stora sanningen, så enkel:
Det finns ingen död! Ingenting och ingen har någonsin blivit glömt
som klarheten i det enda medvetandet genomsyrar oss alla.
I klarhetens tillstånd inser vi att vi inte är en person, ingen människa, ingen kropp, ingen själ. Vårt vardagliga medvetande är som ett rum vi bor i, fyllt med allt vi behöver eller använder dagligen.

Tar du bort allt som står i det rummet, återstår till slut bara en:
Du, som handlande person, som tog bort allt ur rummet.
Nu inser du att det bara är en som skapar oordning i rummet: du själv. Löser du upp dig i denna självkännedom, blir du ett tillstånd, oföränderligt, oförstörbart, oändligt.

Nu är du allt: Det tomma rummet, det fulla rummet, tillståndet av fullhet, tillståndet av tomhet, du är alla personer som någonsin gått genom detta rum, gått igenom och någonsin kommer att gå igenom det.
Du är fri. Du är hel.

Du kommer nu att känna att varje föremål i detta rum, varje innehåll i ditt medvetande, är lika lämpligt att skapa lidande. Både det goda och det onda kan orsaka oss smärta så snart vi handlar ur separation. Varje känsla vi hyser får bara mening om vi utgår från ett verkligt objekt som känslan riktar sig till. Jag kan bara vara rädd om jag antar att något verkligt existerar där, separat från mig. Så länge du är ett, finns det ingen rädsla, för du är inte rädd för dig själv.

Rädsla är ett tecken på separation. Men även glädje är ett tecken på separation, liksom varje annan känsla. Känslor behöver ett mottagare att rikta sig till. I tillståndet av rent varande har känslor ingen mening. Känslor, oavsett vilken sort, uppstår ur separationen och drar oss tillbaka till separationen. Även kärleken riktar sig från en person till en annan. Vad skulle hända om varken här eller där fanns ett verkligt mottagare? Vad händer med rädslan, glädjen, sorgen, kärleken när de förlorar sitt mottagare?

De försvinner inte helt enkelt, men återgår till sitt (vila-)tillstånd. De ändrar aggregationstillstånd, omvandlas från kvantitet till kvalitet. Som kvalitet är kärleken oändlig, oavsett hur många "kärlekspartiklar" du just nu sprider. Som kvalitet är glädjen oändlig, oavsett hur många glädjestrålar du just nu sänder ut. Och som kvalitet är din upplysning oändlig, oavsett om du just nu känner dig som en sten i öknen eller är nedsänkt i det stora varandets hav.