Många tror att de är utvalda.
Att Gud talat just till dem.
Att en röst kallat på dem i mörkret.
Att ett ljus visat dem vägen.
Att de blivit givna en särskild uppgift.

Men allt detta är sinnesupplevelser.
Inre rörelser.
Formade av längtan.
Färgade av tro.
Födda ur jaget.

Och när upplevelsen känns stark
tror vi att den måste vara sann.
"Jag har blivit kallad."
"Jag är sedd."
"Jag är utvald."

Men vem är det som tror detta?
Vem vill vara utvald?

Det är egot.
Det som vill känna sig speciell.
Det som söker mening i det personliga.
Det som vill stå närmare Gud än andra.

Och den tron vilar på separation.
På idén att Gud är där – och du här.
Att Gud är en kraft utanför dig.
En röst som väljer.
En hand som pekar.

Men Gud är inte en röst utifrån.
Gud är inte en hand som pekar.
Gud är det du är – före tanken.
Före begäret att vara någon.

Gud är ingen person.
Inte något utanför.
Gud är din sanna essens.
Stillheten bakom tanken.
Ljuset i det som ser.
Det rena medvetandet,
som alltid vilar bakom varje upplevelse.
Varandet som inte kräver något – bara är.
Det är källan till allt liv:
stilla, evig, utan gräns,
utan början och slut.

Det gudomliga gör ingen åtskillnad.
Det pekar inte ut.
Det upphöjer inte.
Det säger inte: "Du – men inte du."

För vi är inte separata.
Inte delar av något större –
vi är det större.
Redan nu.

Gud har inte utvalt dig.
Du är Gud.
Det är din sanna essens.
Det högsta som finns.

Det är vi alla.
Det är den sanna naturen i varje människa.
Och det är tillräckligt.