Förståndet tenderar till att skapa "ting" där som det inte finns någon-ting. Tänk er att ni har en bräda och borrar ett hål i brädan. Vi betraktar hålet som ett ting, fast hålet inte består av någonting annat än en avsaknad av brädan på ett visst ställe, av ingenting. Hålet är så att säga ingenting i motsats till resten av brädan. Men ändå betraktar förståndet detta ingenting som ett ting.

Vi betraktar även mörker som ett ting, fast mörker bara är en avsaknad av ljus.

Vi har uppfunnit beteckningar för "ingenting", t.ex. betecknar vi dessa som brister, tomheter eller avsaknader och säkert finns det fler beteckningar för ingenting. Det är förståndets "görande" att skapa ting, oavsett om tingen existerar eller inte. Motsatsen till görande är icke görande = meditation.

Om vi slutar upp med "görandet" ser världen för oss helt annorlunda ut. Vi inser att förståndet skapar världen som vi lever i. Vi har beteckningar för både ting och ingenting och utan att reflektera över det ser vi ingen skillnad mellan ting och ingenting. Ingenting verkar att vara ett ting.

Det är klart att förståndet måste se världen på det här viset, för om vi sitter i en båt som har ett hål, kan vi inte ignorera det och säga att det inte är någonting. Detta ingenting kan få båten att sjunka.

Precis som att man måste täppa till hålet på båten för att den inte ska sjunka (= fylla ingentinget med ett ting) kan man bara tända ett ljus för att mörkret ska försvinna. Men varken hålet eller mörkret är ting som man kan göra saker med. Ändå finns det folk som tror att dom måste kämpa mot mörkret, som om mörkret vore ett ting. Varför inte tända ett ljus (som är ett ting) precis som man täpper till hålet på båten med ett ting?