På den andliga vägen hör man ofta röster som säger att de har kommit längst, att de är först i ledet och att de har ett särskilt uppdrag att vägleda mänskligheten framåt. Det finns en tro på att vi, genom att utveckla oss själva andligt, kommer att bli något bättre, något större än vad vi är nu. Men i själva verket är detta en fälla – en fälla som egot själv skapar.

I Bibeln finns ett citat som säger: “Den sista ska vara den första och den första den sista.” Vad betyder detta på den andliga vägen? Det kan tolkas som en påminnelse om att de som tror sig vara först, längst fram i sin andliga utveckling, ofta är de som har minst förståelse för vad andlighet verkligen handlar om.

Verklig insikt handlar inte om att klättra högre, utan om att omfamna vår mänsklighet och vår plats bland alla andra. De som ser sig själva som de mest utvecklade har missat den djupaste insikten av alla: ödmjukheten inför sin egen mänsklighet och sin plats bland alla andra.

Buddha lärde oss att lidandet uppstår ur vårt begär och för att vi klamrar oss fast vid illusioner, inklusive begäret efter andlig framgång. När vi försöker “klättra” på den andliga stegen och tror att vi gör framsteg, är det egentligen egot som klamrar sig fast vid tanken att vi kan bli något mer än vad vi är. Men det finns inget att uppnå, ingenstans att komma.

Buddhas lärdom om anatta, icke-jaget, påminner oss om att vi i själva verket inte är de fasta, avgränsade varelser vi tror oss vara. Det finns ingen permanent, separat själ som kan utvecklas, stiga upp eller bli mer utvecklad än någon annan. Det är bara en illusion som håller oss fångna.

När vi förstår detta börjar vi se att jakten på att vara "först", att vara en andlig ledare eller guide, är det som hindrar oss från att nå djupare insikter. Den verkliga andliga vägen handlar om att inse att vi inte är mer upphöjda än någon annan.

Det finns en gammal visdom som säger att vi måste lära oss att se oss själva i den värsta brottslingen, den mest plågade själen, den mest föraktade människan, i den grymmaste och mest omänskliga politiska ledaren, i den rikaste mannen och i barnet som svälter. Thích Nhất Hạnh påminner oss om att öva på detta tills vi känner igen vår närvaro hos alla andra – på bussen, i tunnelbanan, i koncentrationslägret, på fälten, i ett löv, i en larv, i en daggdroppe och i en solstråle. Meditera tills du ser dig själv i en dammfläck och i den mest avlägsna galaxen.

Denna insikt kan vara svår att acceptera – hur kan vi, som försöker leva andligt och medkännande, vara samma som de vi ser som onda, brutala eller skadliga? Men när vi utan tvekan vet att samma liv flödar genom allt som finns och att vi är detta liv, kommer vi att älska allt, naturligt och spontant. När vi upptäcker den villkorslösa kärleken som alltid finns inom oss, inser vi att varje levande varelse och hela universum ingår i vår kärlek.

Så vad betyder det att vara sist, snarare än först? Det betyder att inse att den sanna andliga vägen inte handlar om att gå framåt, utan om att istället gå bakåt. Det är en väg där vi stiger ned, där vi avlägger alla illusioner om framsteg och “uppstigning”. Vi avlägsnar oss från tanken att vi kan bli bättre, och vi omfamnar vår mänskliga ofullkomlighet. Vi släpper begäret att vara mer heliga, mer upplysta eller mer framgångsrika andligt sett.

I slutändan handlar andlighet om att stå sida vid sida med alla andra och inse att vi, i vår sanna natur, alla är Ett. Det är först när vi släpper den stolthet som säger att vi är “längre fram” som vi verkligen kan erfara den djupa inre friden som kommer av att vara i ögonblicket, precis som vi är.