Det var en skön låt 🙂 visst har han ett lugn, och utstrålar att vara i nuet. Kanske blev han upplyst där i det Buddhistiska klostret.

#1:

Det där är min favoritlåt av Leonard Cohen. På plats 2 kommer "Suzanne".

Jag tror att han antingen blev upplyst där eller efter att han hade varit där. I en intervju sa han en gång att hans andliga praktik hjälpte honom att hantera sina inre demoner, även om han inte helt blev av med dom.

Han hade en hel del demoner att kämpa mot, hans depressioner, alkohol och droger och hans egna känslor. Kanske det fanns ett ställe i hans liv där han släppte taget om allt, att han gav upp, precis som Tolle, Osho och jag. Det var kanske det som han menade i en av sina låtar, att allt har sprickor och där kommer ljuset in.

#2:

Det kan nog vara så. Det finns nog ingen upplyst som inte mer eller mindre har fått kämpa emot sina inre demoner, fått konfrontera dem. Och kanske de med de största demonerna har den största chansen att vakna upp, om de ändå har medvetenheten där någonstans också.

Han som jag har skrivit om, som var en del av bandet Faithless, skrev en hel del om sina (antagligen) demoner i deras låtar.

T ex i denna (om jag får bifoga en låt). Nu vet jag att det inte är din typ av musik, men lyssnar man på texten, och ser videon, förstår man att han måste ha kämpat mot sina demoner, samtidigt som han fick andlig insikt. T ex denna textrad:

"Deeper still, that night
I write by candlelight, I find insight
Fundamental movement, huh, so when it's black
This insomniac, take an original tack
Keep the beast in my nature under ceaseless attack

I gets no sleep
I can't get no sleep"

#3:

Det var nog inte riktigt min typ av musik, fast jag gillar många olika sorters musik. Inre demoner har alla människor och det är nog så att många tränger bort dessa ur sitt medvetande, för att folk vill se sig som så bra som möjligt. Ju större dessa inre demoner är, ju svårare är det att tränga bort dom. Men utan att bli medveten om dessa vaknar man inte upp utan lever i en sorts dvala.

#4:

Ja, och det kan också vara jobbigt och smärtsamt att acceptera och konfrontera sina inre demoner. Men det är värt det i slutändan 😊

#5:

Jag tror att Cohen till slut måste ha blivit av med sina demoner, med tanke på lycksaligheten och ödmjukheten som han uppvisade i hans konsert 2010.

Cohen var lite före "din tid". Men den där låten var ingenting som han hade uppfunnit, utan den var taget ur hans eget liv, precis som många andra av hans låtar.

Tjejen som han gjorde låten för hette Marrianne Ihlen, en norsk tjej som han träffade på ön Hydra i Grekland på 60-talet. Dom var tillsammans några år och hon inspirerade honom till flera låtar. Det var en ö som det på den tiden inte ens fanns bilar på. I slutet av 60-talet gick dom isär. Han gick tillbaka till Nordamerika för att fortsätta sin karriär och hon gick tillbaka till Norge.

Men dom hade en djup vänskap hela livet. Marianne dog 2016 i Norge av leukemi. När Cohan finck reda på att hon ligger döende skrev han ett rörande kärleksbrev till henne, som en av hennes vänner läste upp för henne 2 dagar före hennes död. Han skrev att nu har dom kommit så långt att deras kroppar går mot slutet och att han strax kommer att följa henne. Han skrev att han är så nära henne, att om hon sträcker ut sin hand, att hon kan känna hans hand. 3 månader senare dog Cohen också pga leukemi. Dom älskade varandra ända till döden, fast dom bara var ihop i några år.

Här är ett klipp som handlar om dom båda med låten i original som den kom ut på 60-talet.

#6
Det var en vacker och rörade berättelse om deras sammanflätade liv .❤️

#7:

Ja, det är svårt att ta till sig deras historia utan att fälla tårar.

#6:

Fin berättelse. Det låter verkligen som äkta kärlek det där. Och låten var ju också väldigt fin.
Man hör ändå att relativt många (?) par som älskar varandra går bort ungefär samtidigt. Ett lite speciellt "fenomen".

#9:

Det som är speciellt med det här fenomenet är att båda dog av samma sjukdom, nästan samtidigt.

#10:

Ja, det är ju extra speciellt.