#0: Så sant så sant. Din text påminner mig så om min egen tonårstid, där jag gjorde allt, för att bli och vara som mina vänner och de andra i klassen. På så sätt förlorar man sig själv och sitt egenvärde. Tack för din fina text 😊

Själv har jag under min ungdomstid inte ens försökt att vara som andra. 😄

#2: Du har nog alltid varit en som går mot strömmen 😄

#0:

I alla fall en fin och sann text. 🙂

Den enda perioden då jag försökt att passa in med andra var nog något år under gymnasiet. Man glömmer och säljer bort sig själv, pga osäkerhet och brist på inre kompass. Men utöver det har jag nog inte brytt mig så mycket om att passa in.😊

Men ja, tänkvärd text, Rore.

#0
Sanna ord, fastnade i dina sista meningar.
Som jag upplever, ovilligheten är någonting som ska gås igenom.
Än kanske man inte beredd att lämna, medan man vill.
Tänker att allt har sin tid och lika viktigt att det får ta sin tid.
Oavsett hur det än är.
Lika viktigt är det att vara i nuet, så man inte drar iväg till något slags himmelrike man skapar.
Ta dagen som den kommer.🙂

#1: Min text på minner mig om mig och olika stadier i mitt liv, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Och jag ser det i andra också.
Livets trappsteg, acceptans, motstånd och alla möjliga feelings.

Tack för att du läst och skrivit 🙂

#2: 🙂 Så skönt att slippa den kampen

#5: Tack så mycket🙂

#5: I gymnasiet hade jag släppt försöken att passa in. Därmed inte sagt att jag önskade vara lite mer som alla andra🙂

Men jag gav liksom upp. Jag var nog för främmande för mig själv 🤔 på den tiden. För att känna att jag passade in.

#6: Kloka du. Jag håller med dig.
Allt är en enda stor livs process och allting tar sin tid.
Carpe Diem… är ett bra riktmärke - inte för att dagen ska fångas för fångastens skull.
Utan faktiskt för att jag behöver på minnas mig om att vara Närvarande i nuet.
Tack 🌼

#7: Jag var själv väldigt osäker och blyg av mig som barn och tonåring och så kämpande jag ganska mycket med att vara omtyckt och lika duktig som andra, så ja, jag känner nog igen mig ganska bra i texten 😊

#10:

Det är nog helt olika det där, hur vi har utvecklats och fungerat socialt sett. Men själv minns jag, att även om jag kanske hade viljan att passa in där under gymnasiet, så var det också i slutet av den tiden som jag började att meditera de första gångerna… Och fick tillbaka den inre kompassen på något vis..😊

För mig skulle det ha varit omöjligt att passa in någonstans. När jag började i skolan var det jag som inte kunde svenska. Sen var det jag som inte ville äta kött. I min fritid spelade jag inte fotboll med de andra, utan tillbringade min tid helst vid sjön eller ån. Det var jag som var en alien för att jag hade en orm som husdjur. De andra kunde inte fatta hur man kan ha en orm som husdjur. Jag såg de andra som ett kollektiv och mig själv utanför kollektivet.

#14:

Kan känna igen mig i den "känslan", att vara utanför kollektivet eller gruppen. Så har jag nog känt mig som oftast ändå, genom livet. Men här på er sajt är nog bland det ställe där jag känt mig som mest "en i gruppen", av alla gruppsammanhang, har jag flera gånger tänkt på. Det är lite ovanligt för mig ändå🤔 men kul och skönt på många vis.

Häftigt med en orm som husdjur förresten😄

#15:

Vi kanske är gruppen av de grupplösa. 😄 Ormen som jag hade var en söt strumpebandsnok som jag hade i ett terrarium. Den åt fiskbitar ur händerna på mig. När ja skar fiskbitarna luktade mina fingrar fisk. Det kunde ibland hända att den bet på fingrarna i stället för fiskbiten. 😊

#16:

Hehe, ja kanske det 😄 också att man delar det här med det andliga med er här.

Hade varit kul att "träffa" en tam orm så där, man är ju sällan nära en orm ändå, och om man är det så är man alltid rädd att den ska vara giftig.
Brorsan hade förresten en sköldpadda i ett akvarium eller vad det kallas, när vi var små, han hade den nog genom i stort sett hela barndomen. De lever ju länge, sköldpaddorna.

#17:

I Sverige finns det ju bara huggormen som är giftig och den är lätt att känna igen. Mest utspridd är nog snoken och den är också lätt att känna igen på deras gulvita fläckar bakom huvudet. Snoken försvarar sig med ett illaluktande sekret om det behövs.