När jag lite smått började planera en kortare vandringstur i naturen, som jag vill göra i närheten av där jag bor, så var det som att jag föll ur en mental bubbla.

Sist jag gjorde en vandring i naturen var för några år sedan. Då gjorde jag samma vandring som jag tänker göra i vår/sommar, förutom att jag då inte övernattade. Minns att jag planerade för den dagsturen i cirka en månad. Och nu blev jag nästan klar med planeringen på 20 minuter.

Jag minns att jag under den perioden då jag gjorde min senaste vandring levde mycket "i huvudet", på det mentala planet. Därför planerade jag allt in i minsta detalj, antagligen på grund av att rädslan fanns där att något skulle gå fel. Nu gjorde jag i stället en snabb "mental skiss" i mina anteckningar över vad jag vill göra, och i grova drag vad jag ska ha med mig på utflykten.

Mer än så behövs nog inte.

Det andliga i det här är väl skillnaden när man är fast i tanken, i jämförelse mot att vara grundad i tystnad. Hur mycket enklare och behagligare sådana här saker blir, helt automatiskt.